Sadrak

Mannen kom gående längs gatan med en tom blick. Det var fredagen den 15 november 2002, men det spelade ingen som helst roll för honom. Alla dagar hade för länge sedan upphört att göra något väsentligt intryck på hans liv. Att det var just den här dagen för trettiotvå år sedan som han hade börjat sin smärtsamma vandring, var inget han reflekterade över. Hans liv hade för länge sedan upphört att spela någon roll, både för honom själv och för andra. Människorna som han mötte gick som vanligt åt sidan när han kom, det fanns ingen gräns för vad dom kunde gå till för ytterligheter för att slippa möta hans blick. Mannen var dock van vid detta, och tittade som vanligt ner i marken för att slippa genera någon. Om han hade haft kvar något av det mod som trots allt hade funnits hos honom i yngre dagar och höjt blicken för att möjligtvis kunna känna någon stolthet, så hade han kanske inte sett den tjugokronors sedel som låg på trottoaren framför hans fötter. Mannen stod en lång stund och tittade som förhäxad på sedeln som om den vore en magisk talisman från en annan värld. Sen höjde han skyggt sitt huvud för att se efter vem denna sedel i verkligheten tillhörde. Han övervägde inte ens för ett ögonblick att sedeln skulle kunna vara ämnad för honom, då en sådan händelse skulle innebära att den livslånga svit av smärta och olycka skulle ta en paus. Men gatan låg öde, och inte ett liv syntes till. Mannen böjde sig långsamt ner och plockade upp sedeln. Han kände ingen glädje över sitt
fynd, då han visste att all form av lycka i hans liv alltid hade slutat med att fru Fortuna vänt på klacken, och att han hade fått bita i den sura frukten. Han antog att om man gladdes över något, så såg gudarna, om det nu mot förmodan existerade några sådana, snabbt till att straffa detta infall av hybris som man gjort sig skyldig till, genom att göra tillvaron om möjligt än mer bedrövlig. Han stoppade trots allt på sig sedeln och återupptog sin mödosamma vandring.

En taxibil körde förbi i en fart som inte ens den mest fromhjärtade poliskonstapel kunde ha haft överseende med och skvätte upp en kaskad av issörja över mannen. Denna obehagliga överraskning, som skulle ha fått vilken annan människa som helst att i alla fall stanna upp och hytta med näven, orsakade inte ens en blinkning hos mannen. Han var alldeles för van vid att behandlas som lort för att han skulle reagera över detta, och trots att vattnet varit fullt av jord och grus så gjorde det ingen större förändring i mannens utseende, då hans uppenbarelse redan innan hade något grått och vämjeligt över sig. Han traskade långsamt vidare längs gatan och rundade hörnet mot den angränsande esplanaden. När han gjorde detta krockade han med en medelålders kvinna som var ute och rastade sin prisbelönta pudel. För att i ett sista desperat försök kunna undvika den oundvikliga frontalkrocken så sidsteppade mannen med en kvickhet som förvånade honom. Detta ledde i sin tur till att han inte bara gick rakt in i kvinnan utan också trasslade in sig i pudelns koppel. Mannen kände att han förlorade balansen. Han tog ett stadigt reflexmässigt grepp i kvinnans överrock, och drog oundvikligt med henne i fallet. Pudeln for iväg i en vid båge och kraschade rakt in i trottoarkanten när kopplet sträcktes. Där låg dom som förstenade i vad som kändes som timmar innan kvinnan slutligen lyckades ta sig upp. Hon befann sig uppenbarligen i ett chocktillstånd efter att ha blivit tvingad till denna intima konfrontation med mannen. Hon kände sig äcklad. Kvinnan tog ett steg tillbaka och måttade en spark emot mannens huvud, och böjde sig sedan framåt och kräktes. Pudeln, som för övrigt hette Matilda, och som var så ettrig och äcklig som bara en pudel kan vara, piggnade till och bestämde sig för att assistera sin matte. Hon hoppade på mannen, som alltjämt låg kvar på trottoaren, och borrade in sina tänder i hans arm. Sådana här händelser var ett normalt inslag i mannens liv, och han förvånades inte nämnvärt över det inträffade. Mannen reste sig sakta upp, och mumlade tyst ”ursäkta”. Detta upprepade han flera gånger som om det vore ett heligt mantra, och på sätt och vis var det så, för han var van vid att be om ursäkt för sin person. Kvinnan bara stirrade på honom med en min som om hon just fått reda på att hon ätit kattmat, och kastade iväg en rejäl snorloska i mannens ansikte Sedan vände hon på klacken och drog med sig hunden, som för övrigt tömt hela tarmen över trottoaren i uppståndelsen.

Mannen kände ingen förändring i sitt sinneslag när han återupptog sin vandring. Han hade genom årens lopp lärt sig att skaka av sig allt som hände honom som om det bara vore mjäll på hans axlar. Han fortsatte gatan fram ytterligare ett tiotal meter och funderade på om det kanske inte var dags att kasta in handduken för gott, när han fick syn på en skylt som satt uppsatt utanför en tobaksbutik. ”JACKPOTT”, stod det med stora utmanande röda bokstäver, ”FEMTIO MILJONER I POTTEN”. Mannen begrundade detta påstående för ett ögonblick, och tänkte att saker och ting knappast kunde bli värre, och tog tag i dörrhandtaget, öppnade och klev in. Inne i tobaksbutiken luktade det av tobak och av gamla unkna kroppsvätskor. Ägaren till butiken var sjuttionio år gammal, och mäkta stolt över sin lilla rörelse. Han hade faktiskt renoverat den så sent som nittonhundrasjuttiotre. Han tittade misstänksamt på det mänskliga avskräde som klev in över tröskeln.
”Vad har jag gjort för ont?” tänkte han i sitt stilla sinne, och försökte bestämma sig för om han helt enkelt skulle kasta ut vederbörande eller expediera honom så snabbt som möjligt för att på det viset bli av med honom. Han valde det senare och försökte uppbringa alla sina krafter för att tvinga fram ett leende och ett ”välkommen vad får det lov att vara?”. Denna förbehållning grusades dock, och han fick bara fram ett grymtande:
– Vad vill du?
– Jackpott, stammade mannen fram i sitt sedvanliga råttliknande tonfall och höll fram den skrynkliga tjugokronors sedeln. Ägaren roffade åt sig sedeln på ett synnerligt otrevligt sätt, men ångrade sig snabbt och slängde ner sedeln på disken, när han kom att tänka på vilka smittsamma sjukdomar mannen kunde tänkas bära på. Nu ville han bara bli av med denna vandrande virusbärare så snabbt som möjligt.
– Ville du spela? frågade han mannen, som tafatt nickade jakande. Ägaren knappade in uppgifterna på maskinen, och omgående matades det ut ett lottkvitto. Han slängde det på mannen och väste hotfullt:
– Försvinn nu härifrån, och visa dig för fan inte här igen. Mannen tackade för det vänliga bemötandet och klev återigen ut på trottoaren. Han hade i alla fall inte blivit slagen den här gången.

Varför mannen nu valde att gå tillbaka samma väg han kommit, istället för att fortsätta åt samma håll som han ursprungligen tänkt, var något som han inte ens visste själv. Det var inte så stor mening för honom att planera sådana saker då det hade varit länge sedan han hade haft något mål i tillvaron. Han höll upp lotten framför sig och stirrade maniskt på den medan han sakta återupptog sin vandring. När han kom fram till samma gathörn där han bara minuterna tidigare kolliderat med kvinnan och hennes pudel, så höll han alltjämt upp lotten. Han var så koncentrerad på den att han totalt glömde bort både omgivningen som händelsen som där strax innan utspelat sig. Nu bar det sig inte bättre än att han trampade rakt i den hög som Matilda lämnat efter sig och halkade obönhörligen. När han försökte parera fallet genom att flytta den andra foten satte han ner den precis där kvinnan hade fått upp sin frukost. Detta gjorde att farten med vilken han for bakåt ökade tiofalt. Mannen insåg att detta inte bara var en vanlig vurpa, utan att det var en som kunde få dödlig utgång. Och även då händelsen för en utomstående betraktare måste ha upplevts utspela sig under bråkdelen av en sekund, var det inte på något sätt på det viset som mannen upplevde det. Så fort som han kommit till insikt om att detta kanske skulle innebära slutet på hans livslånga plåga kände han sig tillfreds med detta, och i hans inre började ett hjul snurra. Fortare och fortare snurrade det. Och för varje varv fördes han allt längre tillbaka i tiden. Mannen upplevde detta som synnerligen märkligt, då han både var medveten om den reella tid som utspelades runtomkring honom, och den revy innehållande hela hans liv som börjat utspela sig i hans inre. Nu är det på det viset att dom krafter i universum som styr sådana här saker alltid ser till att tiden räcker till, så att någon som är på väg att kanske avsluta sitt liv genom en olycka alltid hinner begrunda allt som han har upplevt även om det i själva verket utspelas under en väldigt kort tidsrymd. Om detta visste mannen av naturliga skäl ingenting, utan han bara stirrade på hjulet som förde honom allt längre tillbaka.

Plötsligt stannade det, och mannen befann sig i en förlossningssal, där det just pågick en synnerligen dramatisk förlossning. Det han skådade framför sig var inget annat än sin egen födelse, och kvinnan på sängen var hans mor. Det var uppenbart att det inte var någon normal förlossning. Barnmorskan och sjuksköterskorna såg uppenbart stressade ut, och det var blod överallt.
– Vi kommer att förlora dom vrålade barnmorskan, alltmedan hon stod böjd över sängen.
– Ge mig en tång. En utav sjuksköterskorna kom fram med ett verktyg som såg ut att vara hämtat från den spanska inkvisitionen, och räckte över det till barnmorskan som snabbt och med vana rörelser klippte upp kvinnan och slet ut barnet. Barnet var blått till färgen och såg inte ut som något levande. Barnmorskan tog ett, vad hon trodde, stadigt grepp om barnets smalben och daskade till det i stjärten. När hon gjorde det tappade hon greppet, och barnet for iväg över rummet och landade i en hög efter att det slagit i vagnen med instrument. Samtidigt som detta hände slets dörren upp, och en man som var uppenbart berusad stapplade in i salen.
– Var är min fru? brölade han innan han fick syn på det som en gång varit en levande människa som låg på sängen.
– Vad i helvete! var hans nästa kommentar. Han gick fram till sängkanten där han ställde sig att stirra. Det fanns inga som helst tvivel om att kvinnan var död. Utan att säga ett ord vände mannen på klacken och gick fram till det blåskimrande barnet som låg på golvet. Han tittade ner med en något äcklad blick, spottade för att sedan sparka till barnet så det for rakt in i väggen. Sedan vände han sig och stegade ut ur salen, samtidigt som ett något gutturalt läte letade sig fram ur hans strupe. Detta var den enda gång som barnet någonsin träffade sin far. Av någon oförklarlig anledning glömdes barnet bort i uppståndelsen, och det var inte förrän en halvtimme senare som någon upptäckte detta. Barnmorskan och sjuksköterskorna hade helt enkelt antagit att det var frågan om en dödsfödsel, så deras första prioritering hade varit att få undan kvinnan och att städa upp den röra som uppstått. Nu stod där plötsligt en undersköterska med en golvmopp och försökte förgäves moppa upp allt blod och skit som låg på golvet. Plötsligt hörde hon något som gnydde.
”Djävla råttor” var hennes första tanke, men sedan såg hon en liten hand som stack fram under en handduk som låg vid väggen. Handen rörde på sig. Undersköterskan gav ifrån sig ett vrål, tappade moppen och sprang sedan efter sin chef. Så det var på detta sätt som hans liv hade börjat. Även om han vetat att hans mor hade dött vid hans förlossning, och att hans far samtidigt hade försvunnit, hade han inte vetat några detaljer. Men detta var ju inget förvånande med tanke på hur hans liv senare gestaltat sig, eller var det kanske på grund av detta som resten av hans liv utvecklats som det gjort?

Handlingen snurrade snabbare ett par varv, och han såg sig själv som ettåring på ett av stadens barnhem för dom ickepriviligierade. Han hade inte heller härifrån några som helst minnen, men det var kanske inte så konstigt med tanke på hur dom anställda behandlade dom intagna barnen. Större delen av dagarna lämnades dom ensamma i sina sängar, fastbundna med kraftiga remmar som omöjliggjorde några större rörelser. Matade blev dom tre gånger om dagen; först frukost klockan sju, bestående av vattnig havrevälling, sedan lunch vid klockan tolv, som var en dubbel portion av det dom fått till frukost, sedan följde middagen klockan fem, som var det näringsrikaste målet på hela dagen och som bestod av risgrynsgröt med utspädd sylt. Blöjbyte skedde också på bestämda tider. Två gånger om dagen tillät barnhemmets ekonomi att barnen skulle få på sig något rent, vare sig dom behövde det eller inte. Och det behövdes givetvis, speciellt med åtanke på att den föreskrivna dieten framkallade kronisk diarré hos barnen. Dom första sex åren av sitt liv genomled han i yttersta torftighet på barnhemmet, och han bereddes ingen möjlighet att lära sig gå eller tala, då det inte fanns plats för sådana extravaganser i barnhemmets planering. Förvägrad både intellektuell stimulans och mänsklig värme, var pojken vid sex års ålder mer av ett vilt djur än en avbild av vår frälsare. Att han överhuvudet taget överlevt så pass länge måste väl anses som något slags under, eller mer sannolikt var väl att han sparades för än värre missdåd som skulle komma att drabba honom senare i livet.

Det som till slut blev biljetten därifrån var då det blev dags för honom att börja i skolan. På barnhemmet hade dom förberett honom så pass mycket att deras brister i barnhållningen ej skulle komma att upptäckas. Han hade i vilket fall som helst fått en snabbkurs i tal och uppträdande så pass att han lärt sig gå och kunde göra sig förstådd. Det var dock mycket som fortfarande fattades i hans sociala beteende, som till exempelvis hur man ska gå tillväga när det trycker på i dom undre regionerna. Detta innebar förståligt nog enorma problem för pojken. Dom som först upptäckte pojkens brister var hans nya klasskamrater, och på barns charmiga sätt flög dom genast på honom som gamar på ett döende djur. Så om pojken någonsin trott att skolan skulle komma att bli en fristad, grusades dessa förväntningar betänkligt. Det som till slut fick någon vuxen att reagera, var när det för tredje gången på lika många dagar uppstod en ångande pöl under pojkens skolbänk. Pojkens fröken var nu tvungen att slå undan dom tankar hon haft om att pojken bara var nervös, och endast behövde lite tid för att anpassa sig. Så på detta sätt kom det till stånd en undersökning utav pojkens levnadssituation, och den hemska misskötseln på barnhemmet uppdagades.
Detta i sin tur innebar att pojken kom att bli placerad i en fosterfamilj. Och även om livet nu kom att gestalta sig som mindre smärtsamt, var det likväl en lika kärlekslös tillvaro som han nu plötsligt befann sig i. Inte för att hans fosterföräldrar i grund och botten på något sätt var onda människor, men dom förstod förvånande lite om det mänskliga psyket. Och då pojken varit med om en milt sagt ganska traumatisk uppväxt, och skulle ha behövt professionell hjälp, så var deras tankar om omsorg och uppfostran inte tillräckliga.

Hilda och Gunnar, som var de namn som hans ”nya” föräldrar lystrade till, var av den gamla skolan och i och med det av den åsikten att det enda som behövdes för att få ordning på en nervös och rädd liten pojke var en fast hand och kristna värderingar. Det var inte första gången som dom hade fått ta hand om barn som hamnat snett i livet, men denna typ av sociala problem som pojken led av hade dom ingen som helst erfarenhet av. Pojken kände givetvis av detta ganska omgående, och upplevde det som att han bara var till besvär. Det enda som spelade någon roll tycktes vara utifall hans rum var städat, sängen bäddad och att han satt tyst och rak i ryggen vid matbordet. Hans egna problem, värderingar och idéer verkade vara av totalt ointresse, och han fick ganska snart klart för sig att inte öppna munnen ifall han inte blev tilltalad.
– Skulle vi inte kunna gå på bio gång? frågade pojken en dag vid matbordet, efter att ha samlat mod i en veckas tid.
– Vad är det för dumheter? blev svaret.
– Låt maten tysta mun.
Detta kanske inte verkade som någon större händelse i en betraktares ögon, men i själva verket var det pojkens första försök att slå sig för bröstet, och att lufta sina egna åsikter. Och om responsen från hans fosterfar hade tett sig lite annorlunda, kanske bara genom ett spelat intresse, hade kanske den nedåtgående spiral som pojken befann sig i avbrutits, och denna historia fått ett annat slut. Om det får vi nu aldrig veta. I stället fick detta avslag pojken att tappa den lilla gnista av självsäkerhet, som han trots allt hade byggt upp sedan flytten från barnhemmet. Och pojken gled sakta in i ett tillstånd av total känslolös resignation. Utåt märktes det ingenting, för barn är snabba på att snappa upp dom stämningar som råder och anpassa sig därefter. Därför kom pojken i framtiden att gå omkring med ett evigt ödmjukt leende på läpparna, inte olikt det som vissa yrkespolitiker har för vana att utrusta sig med, och att alltid vara lydig och svara artigt och trevligt på alla frågor som någon vuxen ställde.
Men inombords kände sig pojken allt annat än nöjd. Då han inte fick det enorma behov av kärlek och förståelse mättat, vände han sig i stället mot den mörka sida som dvaldes inom honom. Och hädanefter var det hat som fick honom att hålla sig upprätt.
”Era djävla idioter, jag ska visa er alla” tänkte pojken. Och det kom att bli det rättsnöre som han kom att leva sitt liv efter. Hat kan vara en mäktig bundsförvant, och ju mer tiden gick, ju djupare blev pojkens hat och självförakt.
En kort tid efter det att han flyttat in hos sin nya familj, fick pojken också börja i en ny skola. På grund av dom problem som pojken haft, och det faktum att han låg så pass långt bakom sina jämnårigas sociala utveckling, så kom det sig att pojken fick börja i en så kallad särskola. Trots att han var ett normalbegåvat barn fann han sig nu omgiven av klasskamrater med förståndshandikapp, och överbeskyddande lärare. Detta var trots allt något som passade pojkens understimulerade intellekt. Det hade ganska snart gått upp för hans nya fröknar att pojken behövde få komma till en vanlig skola, och att dom skulle göra sitt yttersta för att snabba på den överföringen.

Man kan ju tro att det skulle vara lätt för en pojke med ett sådant stort mentalt försprång, att slå sig fram hos sina mindre begåvade klasskamrater. Men sålunda var inte fallet.
– Ska vi leka? frågade pojken en dag en utav sina klasskamrater.
– Djävla missfoster, du passar inte in här, blev svaret.
– Skitunge! fortsatte en annan.
– Stick härifrån! instämde en tredje.
Om pojken hade haft någon kärlek och uppskattning hemifrån, hade han kanske kunnat vända den här fientliga situationen. Men som det nu var gav han sin vana trogen upp, och drog sig istället allt längre in i sig själv. Det som hade hänt var inte så olikt det som skulle ha hänt ifall rollerna hade varit ombytta, han var annorlunda, och därför ett hot. Om det hade varit frågan om ett efterblivet barn i en normalklass så skulle resultatet ha blivit detsamma.
– Varför går du inte ut och leker med dom andra? undrade hans fröken en dag, när hon under en längre tid observerat att pojken valde att stanna kvar och läsa inne i klassrummet, medan hans kamrater var ute och lekte.
– Jag sitter hellre här, blev svaret, och gör mina läxor.
Eftersom hon ansåg sig vara en förstående och synnerligen välutbildad fröken, drog hon av detta påstående paralleller med både det hon fått lära sig under sin utbildning och det som hon själv känt som barn. Nämligen att pojken satt kvar och studerade endast för att det var en väg ut ur en besvärlig situation. Även om detta antagande var felaktigt, ledde det till att pojkens intellektuella och sociala framsteg tog gigantiska kliv framåt. Varje rast såg hans fröken till att lägga ner extra möda på att utbilda och förklara för pojken. Inom ett år var han därför inte bara ifatt sina jämnåriga i fråga om kunskap, utan också förbi.

Och trots att han var utfryst av dom andra barnen, och trots att han bävade för den tillvaro han var tvungen att gå hem till efter skolan, var det här en av dom lyckligaste tider han någonsin kom att uppleva. Om nu lycka är ett ord som går att ta till för att beskriva dom känslor som hade hans själ i ett stadigt grepp. Utåt sett gav han ingen möjlighet att för någon gissa sig till hans verkliga känslor. Med sitt leende på läpparna, sin överdrivna artighet och den studieanda som han uppvisade, drog både hans föräldrar och fröknar den felaktiga slutsatsen att det här var en stabil pojke som hade kommit till freds med sig själv, trots sin svåra uppväxt. På dom föräldramöten som var, fanns det inte ord tillräckliga för att beskriva pojkens genialitet, och hans självdisciplin. Inte heller det fantastiska arbete, enligt dom själva, som hade lagts ner av både föräldrar och fröknar, verkade gå att beskriva på ett sätt som gav dom rättvisa. Stoltheten som dom kände för ett väl gjort arbete hade inga gränser, och dom bestämde att det var dags för pojken att få komma till en riktig skola.
För pojken själv spelade det ingen som helst roll, vad som hände. Allt han visste var att han själv inte spelade någon roll, och att allting bara handlade om att uppfylla dom förväntningar som andra hade på honom.

För att allting skulle gå rätt till, anordnades det ett samtal mellan alla inblandade parter. Där fanns givetvis pojken och hans föräldrar, hans nuvarande fröknar, hans blivande fröknar samt rektorer och psykologer.
Under detta samtal diskuterades alla olika fakta både fram och tillbaka, och det var ingen som verkade ha några invändningar mot att allting skulle kunna fungera utan problem. Pojken själv uppfattade det som om dom i själva verket pratade om någon helt annan person, då den bild av honom själv som dom framställde bara stämde överens med den mask som han visade utåt, och inte var någon reflektion av den person som han var inuti. Om personerna i rummet hade haft någon möjlighet att se pojken som han verkligen var med allt sitt hat och alla mörka tankar, hade det inte längre varit någon fråga om att sända honom till en riktig skola, utan istället till en barnpsykiatrimottagning. Nu hade dom av självklara skäl inte denna möjlighet.
– Vad tycker du själv om chansen att få börja i en riktig skola? frågade dom pojken, trots att alla beslut i själva verket redan var fattade.
– Jo, svarade pojken, och tog på sig sitt absolut bästa leende.
– Det är något som jag verkligen har sett fram emot, och jag lovar att göra mitt bästa, fortsatte han.
Alla blev nöjda med svaret, för det var i själva verket precis det svar som dom hade förväntat sig.

”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor: du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror”.
Sommarlovet flög förbi utan att göra något bestående intryck på pojken. Hans fromma föräldrar ansåg att dom inte hade tillräckligt med tid över för pojken, så dom hade skickat iväg honom på ett kristet sommarhem. Det blev inte mycket till lek och stoj, då pojken inte ens ansåg det som mödan värt att försöka få någon kontakt med dom andra barnen, eftersom han var rädd att bli utskrattad och ivägkörd. Istället umgicks han med dom vuxna, och ägnade tiden till att med ett låtsat intresse studera Bibeln. Detta resulterade i en stor beundra från lägerföreståndarnas sida, även om dom var lite oroliga för pojkens kontakt med sina jämnåriga.
- Men ska du inte följa med ut och bada i alla fall? frågade dom honom, under en av dom varmaste dagarna.
– Dom andra barnen frågar efter dig, ljög dom, för att med list försöka lura ut honom.
– Nej! sa pojken, och drog på sig sitt allra falskaste leende, som han ägnat flera timmar åt att öva på framför spegeln. Det gav honom ett ovanligt fromt och världsfrånvändande ansiktsuttryck, som passade bra in i den kristna atmosfär han för tillfället vistades i:
- Jag stannar hellre här och läser om vår Herre.
Föreståndarna tittade på varandra och log. Nog för att det var tråkigt att han inte ville gå ut och leka, men det var för en stor sak som han offrade sig, tänkte dom, och lät pojken hållas med sitt.
” Djävla idioter”, tänkte pojken i sitt stilla sinne, ”jag ska nog fan visa er alla”.
Det pratades om vilket lillgammalt intryck han gav, och det spekulerades vilt om att han antagligen skulle växa upp till att bli präst.

Plötsligt var sommaren slut, och det blev dags att börja skolan igen.
Dom första veckorna flöt förbi utan några problem. Pojken kände sig i det stora hela ganska nöjd, hans mörka tankar började avta en aning. Men han vågade inte riktigt hoppas på att detta skulle leda till något gott. Kvällarna blev kortare, och marken började täckas utav en röd-gul matta. Pojkens fröken var väldigt nöjd med dom framgångar han gjorde, och påpekade också detta inför hela klassen.
– Ni har fått en väldigt begåvad klasskamrat, sade hon framifrån katedern, när hon just rättat en grammatikövning som dom haft.
Pojken kände någonting varmt inombords, som han inte kunde identifiera. Han hade aldrig tidigare haft en anledning till att känna sig stolt.
” Jag kanske inte är så korkad i alla fall” tänkte han.
Detta infall av övermod fick inte passera ostraffat, utan i nästa sekund fortsatte hans fröken:
- Ja, det måste vara en stor skillnad för dig att få komma och arbeta i en riktig klass, efter att ha tillbringat ett år i en specialklass, sa hon, utan att tänka på att detta var något som dom alla hade kommit överens om att hålla hemligt för hans nya klasskamrater.
– Han har gått i cp-skola! var det någon som ropade.
– Djävla mongo! fortsatte en annan.
Inom en minut gapskrattade hela klassen, och deras fröken försökte förgäves att släta över sitt misstag, men det var för sent. Skadan var redan skedd. Pojken önskade att han hade haft möjlighet att kunna sjunka rakt ner genom golvet och bara försvinna. Men den möjligheten bereddes honom inte. Det var väldigt nära att han hade börjat gråta, men i sista stund började han mumla tyst för sig själv:
” Djävla idioter” Han drog fram allt hat han hade lagrat inom sig, för att ha ett skydd mot dom glåpord som haglade mot honom. Han upprepade frasen ända till dess han kände att deras förolämpningar inte längre hade någon effekt på honom.
– Jag ska visa er alla, skrek han plötsligt, välte omkull bänken och sprang ut ur klassrummet, i ett regn av suddgummin, linjaler och papperstussar.
Fröken satt tyst och chockad och såg ut över det slagfält som låg framför henne och försökte förstå hur denna händelse varit möjlig. Samtidigt stannade pojken till sju kvarter bort. Han andades tungt och böjde sig framåt och hulkade. Tårar rann ur hans ögon, men inte av rädsla eller sorg.

Det hade varit så det började. Mannen såg framför sig den uppjagade pojken som var en yngre upplaga av honom själv, och drog sig till minnes dom hemska skolår som blivit en följd av den dagens händelser. Hade bara hans fröken tänkt sig för, hade han kanske inte varit den som hade utsetts till skolans hackkyckling nummer ett. Hans klasskamrater hade redan innan tyckt att han varit lite konstig, då han höll sig för sig själv och bodde hos en fosterfamilj. Men hans tystnad, och den beundran som han åtnjöt från dom vuxna, hade fram tills den här dagen varit tillräcklig för att ingen skulle säga något. Men detta var det ingen som längre tog någon hänsyn till, efter denna ödesdigra dag.

Det skådespel, med honom själv i huvudrollen, som han hitintills beskådat, hade utspelat sig under ett knappt decennium. Men i den verkliga tiden hade blott hans fordom vertikala läge, endast med knapp marginal börjat närma sig mot det horosontiella.
Hjulen fortsatte att snurra, och han återupplevde med förskräckelse sina skolår.
Från den dagen då han hade låtit sina verkliga känslor bubbla upp till ytan, och skrikande sprungit ut ur klassrummet, hade hans skolgång varit en lång kamp för överlevnad. Det är märkligt hur lite som vuxna egentligen ser av vad som försiggår mitt framför ögonen på dom. Varje dag innebar nya blåmärken och förlorat skolmaterial. Detta utan någon som helst insats från vare sig hans fröken eller hans föräldrar. Inte för att han på något sätt försökt att få dom uppmärksammade på vad som försiggick, men man kan ändå tycka att alla trasiga kläder, försvunna böcker och den totala avsaknaden av kamrater kunde ha haft ett samband, men icke.

När dom frågade hur det gick i skolan, iklädde sig pojken snabbt den roll som han blivit så van att spela, och med ett leende svarade han bara att han inte hade tid med att vara ute och leka med sina klasskamrater, eftersom skolarbetet upptog så mycket av hans tid. Alla hans långa ensamma stunder använde han också till att fylla ut med studier, inte för att han såg någon som helst mening med att utbilda sig, eller för den delen att han hade något mål, utan helt enkelt för att han brydde sig så lite om vad som hände honom att han helt enkelt inte hade brytt sig om att skaffa sig någon sysselsättning som han tyckte om. Han hade inte ens tillåtit sig att känna efter vad han själv skulle vilja göra, eftersom han ändå var så van vid att hans egna åsikter inte var något som var värt att ta hänsyn till.

Så han använde endast sin fritid till att göra dom saker som förväntades av honom utav dom vuxna. Detta bidrog till att hans betyg var väldigt goda, och i och med det lämnade dom honom i fred, i tron att allt var som det skulle. I själva verket misstänkte nog både hans föräldrar och hans fröken att allt inte stod rätt till, men det är lättare att blunda så att man slipper ta i tu med ett sådant problem, och det var precis också vad dom gjorde. Pojken var ständigt upptagen med att, i sin fantasi, tänka ut vad han skulle göra mot alla sina plågoandar, och för den delen hela världen när han fick chansen.
Utåt sett gick han alltjämt omkring med ett leende på sina läppar, till och med när hans ”skolkamrater” stoppade ner hans huvud i en smutsig toalett, eller när dom slet av honom alla kläderna och kastade in honom i flickornas omklädningsrum hade han det eviga leendet över sina läppar. Inte ens när det var fyra, fem stycken som turades om att slå honom, och byttes av endast när dom blivit trötta i armarna, lät han på något sätt sina verkliga känslor visa sig i sitt ansikte.

Terminerna avlöste varandra. Vinter- och sommarlov passerade förbi och pojken blev större och större.
Hans inre var ett bubblande hav av instängda känslor, som när som helst skulle komma att spy ut all sin undertryckta mentala lava likt en solfatar. Hittills hade han kunnat hålla allting dolt bakom den mask av prydlighet som han målade upp för sin omvärld. Men i takt med att hans kropp blev större, hans röst djupare och hans anlete bombarderades med kratrar, inte så olik en atmosfärslös himlakropps, blev hans hat och förakt allt svårare att dölja. Han visste att när som helst skulle återigen den dag komma då han, likt en gång i småskolan, exploderade. Hans situation hade inte på något sätt förbättras. Han gick nu i nionde klass, men var fortfarande den som åtnjöt översittarnas odelade uppmärksamhet. I hemmet hade ingenting förändrats, hans föräldrar, som nu hade nått en ganska respektgivande ålder, levde fortfarande i den villfarelsen att dom hade en välartad och kompetent fosterson. När allting var på väg att ställas på sin spets, och pojken nästan kastat in handduken, kom räddningen; alkohol och droger.

Av någon anledning hade pojken i ett ögonblick av förvirring, som uppstått till följd av den biologiska process hans lekamen genomgick, bestämt sig för att besöka en tillställning som hade arrangerats i skolans regi. Detta för att i ett desperat försök, som från början var dömt att misslyckas, att vinna sina gelikars bifall.
Efter att ha stått ensam i ett hörn i tre timmar, utan att överhuvudtaget vågat titta på någon av det motsatta könet, bestämde han sig för att ge upp och gå hem. Dom övriga festdeltagarna undvek ju honom i vilket fall som helst. Han hade lika gärna kunnat hålla upp en skylt med förkunnelsen ”leprasjuk”, för det var ändå så han blev behandlad. Han gick och hämtade sina ytterkläder, och muttrade tyst för sig själv:
– Djävla idioter, jag ska nog visa er. Han gled ut genom entrédörren och vek av åt det håll som skulle föra honom i riktning mot hemmet skyddande väggar, när han plötsligt blev medveten om att någon talade med honom. Han vände sig om, och när han insåg vem det var som hade påkallat hans uppmärksamhet spred sig en kyla ut i hans inre. Det var en utav hans värsta plågoandar, som tillsammans med sin vanliga skara av efterföljare, tydligen bestämt sig för att förhöja kvällen med lite muntrationer av det mer illvilliga slaget.
” Djävlar” tänkte pojken, ” nu är det kört igen!”
Men till hans förvåning blev han inte påhoppad, vare sig med slag eller med sparkar. Istället stod dom och log mot honom. Det var inte samma elaka flin som dom brukade ha när det var dags för någon form av förnedrelser, det kände han alltför väl igen, utan istället var det ett uppriktigt och osäkert leende av det slag som människor envisas med att dra på sig när dom söker kontakt.

Pojken var av naturliga orsaker ändå på sin vakt. Han kände till det här gänget och visste vad dom gick för.
– Ska du gå hem redan? frågade han som fungerade som ledare för gänget.
– Häng på oss istället, fortsatte han utan att vänta på ett svar. Han var för övrigt inte van vid att någon av hans jämnåriga någonsin hade en annan åsikt en hans egen.
– Jag ska nog gå hem, sa pojken och drog sig sakta bakåt.
- Vad fan, kom igen nu, envisades hans antagonist.
– Jag vet att vi har varit taskiga mot dig, men nu ger vi dig en chans, sa han och log ett ännu bredare leende. Det märktes nu att han var uppenbart berusad.
– Kom igen, eller vill du hellre att vi ska fortsätta där vi slutade sist? Han tog ett steg närmare pojken. Pojken själv, som fortfarande var på sin vakt, insåg att det nog inte var värt att reta upp någon som han ändå var chanslös emot. Speciellt inte när denna någon stod och erbjöd sin vänskap. Han svarade med en nick, samtidigt som han sade:
– Okej, men jag får bara vara ute en timme till. Annars ringer mina föräldrar polisen.
Det sista hade varit en lögn, men han kände att han behövde någon form av säkerhet, för att förhindra det värsta från att hända.
– Det är lugnt, sa den som var utsedd till gängets anförare, kom igen nu bara.

Dom drog med sig pojken ner mot hamnen som låg bara ett stenkast ifrån den ungdomsgård där tillställningen ägde rum. Väl där bredde dom ut sig runt en gammal lyftkran, som en gång i tiden använts för att lasta varor på handelsfartyg, men som nu stod tyst och stilla, som en fossil från en annan värld.
- Det här hade du inte förväntat dig, va? sa ledaren samtidigt som han sparkade till kranens nedersta del så att ett röd-brunt damm spred ut sig, och sakta lade sig som en matta över alla där närvarande.
Alla skrattade och verkade tycka att det var den naturligaste sak i världen att pojken var med. Själv visste han inte vad han skulle tycka. Han såg sig försiktigt omkring. Några hade börjat plocka fram flaskor som dom hade haft gömda i närheten, och han observerade också att flera av dem hade cigaretter i mungipan. Plötsligt var det någon som räckte fram en flaska till honom. Det var en grön flaska med en något fyrkantig form.
– Här! Ta dig en djävel, det var ledaren själv som kom med erbjudandet.
- Jag vet inte, stammade pojken, och försökte förgäves komma på hur han skulle kunna ta sig därifrån.
- Var inte barnslig nu, fortsatte hans forne fiende, sen är du en av oss.
Pojken tittade osäkert, först på flaskan, och sen på allas ansikten, ett efter ett. Allas blickar var nu vända mot honom, och hans nervositet började tillta i styrka. Han blev plötsligt arg på sig själv för att han låtit sig luras med på det här sättet.
”Djävla idioter” tänkte han för sig själv, ”jag ska nog visa er.” Och efter att upprepat denna besvärjelse i sina tankar ett par gånger kände han att han började få makt över situationen. Han var fortfarande på sin vakt, men ingen hade ju hoppat på honom. Så för första gången på många år sänkte han garden och lät lite av sin egen personlighet svagt avspeglas i hans annars menlösa anlete. Tänk om han äntligen skulle kunna att bli som alla andra.
– Ge hit, sa han och ryckte åt sig flaskan. Han var inte på något sätt en dumskalle, och han hade haft möjligheten att studera den här klungan av missanpassade finniga slynglar på ett obehagligt nära håll under årens lopp, och han visste att den som drog till sig sina likars beundran var den som var värst. Alla runt omkring honom gapade av förvåning. Pojkens rätta natur hade plötsligt visat sig, och i hans ögon lyste det av hat och illvilja.
”Lika bra och satsa allt på ett kort” tänkte pojken och satte flaskan mot läpparna och började halsa. Om han hade haft den blekaste aning om vad det hade varit i flaskan hade han kanske inte varit så snabb med att svalka sin ängsliga strupe, men å andra sidan kanske det inte hade spelat någon som helst roll i en sådan här situation.

Grabbarnas ledare, som faktiskt backat undan lite sen han sett glöden i pojkens ögon, såg ut som någon som just fått reda på att han just gått i en ovanligt lös hög med hundskit. Han visslade till av beundran. För vad pojken inte visste var att det i flaskan skvalpade omkring 80 procentig skogsstjärna av högsta kvalitet. Och även om det verkliga syftet med deras plötsliga vänlighet bara hade varit att skymfa honom ytterligare, var det ingen som hade varit beredd på en sån helomvändning i pojkens personlighet.
Innan han överhuvudtaget kände smaken av vad som porlade ner i hans svalg, hade han redan fått i sig halva flaskan. Han stelnade till för en sekund, sedan hände det oundvikliga och hans magmun öppnades till sin fulla bredd. Och ut forsade en kaskad av sprit, halvsmälta matrester och galla. Flaskan föll i marken med en smäll och splittrades i tusen bitar.
Gänget stod som stenstoder i en ring runt pojken, som på händer och knän låg och hulkade.
– Fy fan! var det första som någon dristade sig till att säga.
– Jag har aldrig sett något liknande, tog en annan vid.
Och snart pratade alla i munnen på varandra och skrattade. Uppenbarligen var det ingen annan som någonsin hade lyckats få i sig en så pass stor mängd brännvin på så pass kort stund förut. Pojken tittade sig omkring. Synfältet var suddigt på grund av de tårar som där bildats, och hulkningarna hade inte riktigt upphört, men han uppfattade sinnesstämningen bland gänget som var samlat runt omkring honom. Dom var till pojkens stora förvåning fulla av beundran. Pojken själv som för bara sekunder sedan varit övertygad om att han hade blivit förgiftad, kände sig en aning förvirrad. Det var för honom alltför tydligt att den vänlighet som dom hade visat honom tidigare bara hade varit spelad, och att syftet hade varit att lura i honom outspädd starksprit. Men det som ingen räknat med var att han skulle visa prov på kurage och initiativförmåga. Så det självklara påhopp som var meningen att följa händelsen kom därför av sig. Mycket beroende på ledarens reaktion, som hans undersåtar var väl medvetna om. Det här var väldigt förvirrande för pojken. Han insåg att han på något sätt vunnit deras gillande, men han förstod inte riktigt varför. Men det spelade faktiskt ingen roll. För första gången i sitt liv hade han accepterats av sina jämnåriga. Och detta vid ett tillfälle då hans mask hade rämnat. Dom hade, till skillnad från vad dom vuxna uppskattade med pojken, faktiskt gett sitt gillande åt en handling som var en direkt produkt av pojkens sanna natur. Oturligt nog kom pojken att för alltid förknippa detta första inträde i något som med lite välvilja kunde kallas kamratskap med intag av alkohol.


– Fy fan! Det trodde jag aldrig om dig, sa ledaren och räckte fram sin hand för att hjälpa upp honom på fötter.
- Vi som alltid trott att du bara var en mes, fortsatte han.
– Om du hade visat prov på sån här tåga lite tidigare hade du besparat dig själv bra mycket elände. Han drog upp pojken på fötterna, och räckte till honom en cigarett.
– Det här är det enda som hjälper när man har kalvat, sa han och tände en svart Zippo-tändare mot utsidan av låret. Pojken, som fortfarande kände sig osäker på var denna nyligen påbörjade stig skulle bära honom, svarade automatiskt på samma sätt som han gjort vid det förra erbjudandet, och slet till sig cigaretten och tändaren. Då det hade visat sig vara en vinnande strategi skulle det bara vara dumt att överge den.
Med ett stort och ljudligt halsbloss drog han för första gången i sitt liv ner den blandningen av nikotin och kemikalier i lungorna som skulle komma att färdas med honom som en trofast följeslagare under återstoden av hans erbarmliga levnadsförlopp.
Den självklara reaktionen lät dock inte vänta på sig, och med en sådan kraft att han ramlade omkull, visade hans lungor vad dom tyckte om denna nya tillförsel av cancerogena ämnen.
– Det är okej, sa ledaren och dunkade pojken i ryggen, man vänjer sig snart.
Pojken nickade och gjorde ett halvhjärtat försök att le, men denna utsikt omintetgjordes av ännu ett vulkaniskt utbrott från hans, milt sagt, altererade luftrör.

Ännu en flaska skickades åt hans håll, och han tog tveksamt emot den utan att veta riktigt vad som nu förväntades av honom.
- Du kan ta det lugnt, sa grabben som hade sträckt fram den.
– Det är färdig-groggade grejer. Pojken som inte hade en aning om vad grogg var för något, ville inte återigen framställa sig själv som den mes alla trott att han var. Så han tog resolut och stjälpte i sig innehållet i flaskan. Den här gången protesterade hans mage inte lika våldsamt, och en behaglig värme spred sig genom hans kropp.
”Äntligen”, tänkte han, ”har jag gjort någonting rätt.
”Äntligen är jag accepterad”
Ingenting hade i själva verket varit mer felaktigt. Dom satt kvar och drack och skrattade i någon timme till. Och pojken, som vid det här laget blivit ordentligt på snusen, levde ut sitt fulla register.
– Kom igen nu, hade dom hetsat, drick lite till. Och eftersom pojken inte hade velat äventyra den nya och osäkra status som han erhållit hade han inte varit sen att följa uppmaningarna.
Till slut var det ändå dags att ge sig av hemåt. Pojken tog gott om tid på sig, och en promenad som vanligtvis endast tog honom en halvtimme tog nu tre gånger så lång tid. Under promenaden tänkte han tillbaka på vad som inträffat och kände sig tillfreds. Dom hade skrattat åt hans skämt, och åt dom upptåg som han dragit igång sedan spriten fått honom att slappna av.
”Jag visade dom djävlarna” tänkte pojken när han försiktigt smög in i huset för att inte väcka sina föräldrar.
”Från och med nu kommer det att bli annorlunda i skolan” var den sista dimmiga tanke som tog form i hans omtöcknade hjärna innan han föll i hop över sin säng och slocknade.

Men om han nu trodde att han blivit en accepterad medlem utav gänget misstog han sig gruvligt. Dom var över huvud taget inte intresserade av att erkänna, vare sig för sig själva eller för andra, att dom hade blivit imponerade av pojkens resoluta beteende. Istället fick han en, icke helt förkastlig, ställning som gängets clown och springpojke. Han förstod alltför väl att detta endast skulle hålla i sig så länge som han fortsatte att ställa upp på alla galenskaper som dom hade i beredskap åt honom. Detta resulterade i att all hans tid och alla hans pengar gick åt till att bibehålla denna nyvunna status.

Det var givetvis att vänta att denna förändring i pojkens liv inte gick obemärkt förbi. Hans studieresultat försämrades till i gott sett obefintlighet, och hemmasituationen vann inte någonting på att han alltid kom hem sent, började att käfta emot och dessutom, som om detta inte hade varit nog, kom han hem uppenbart berusad flera gånger i veckan. Först trodde alla att detta endast var fråga om en tillfällig svacka i pojkens beteende, och att hans sanna natur snart skulle forcera sig fram igenom det högdragna maner som pojken lagt sig till med. Dagar blev till veckor, och veckor blev till månader. Men ingenstans syntes det någonting som skulle kunna tyda på en återgång till ett mer normalt beteende hos pojken. Det som dom i själva verket aldrig haft en aning om, var att detta faktiskt var första gången som dom såg pojkens sanna natur. Situationen blev allt värre. Alla tillgängliga medel hade tagits i bruk. Psykologer och läkare blev inkopplade, så även polis och socialtjänst, då pojken också vid ett flertal tillfällen hamnat i klammeri med rättvisan. Men ingen kunde komma med några uppslag till vare sig vad det var som hade fått pojken att förändras på detta sätt, eller hur man skulle göra för att bromsa och vända denna nedåtgående trend.
Dyrbarheter började också försvinna för hans fosterföräldrar, med följden att dom inte längre orkade med att hysa den unga man som pojken faktiskt trots allt börjat utvecklats till. Så helt resolut gjorde dom det som dom intalat sig vara det bästa för honom. Och tog helt enkelt en dag, när han varit borta i flera dygn utan att höra av sig, och bytte lås på dörren. Den unga mannen, som vid det här laget inte hade infunnit sig i skolan på flera veckor, hade haft hektiska dagar med att skaffa fram medel för att finansiera både sitt eget och ”kamraternas” favoritsysselsättning. Numera var han berusad så gott som varje dag.

När han nu äntligen tog sig hem för att äta, och möjligen kunna hitta något ytterligare som snabbt kunde omsättas i kontanter, hade han följaktligen inte längre något tillträde till huset. Detta var egentligen inget som förvånade honom nämnvärt, men han kände ändå ett hugg av saknad när han tänkte på att han inte längre hade något hem att komma till. Även om hans fosterföräldrar aldrig hade haft en aning om vem han egentligen var, hade dom ändock givit honom känslan av att höra hemma någonstans. Att dom överhuvudet taget hade möjlighet att stänga ute honom på detta sätt berodde på att dom i lagens mening inte hade varit hans adoptivföräldrar, utan helt enkelt bara ställt upp som fosterfamilj för dom som hade det svårt. Den unge mannen stod tyst en lång stund och tittade på det som han hade kallat för sitt hem, och vände sedan på klacken och gick med ett moloket uttryck i ansiktet sakta därifrån.
”Era djävla idioter” tänkte han ”jag ska nog fan visa er.”
Han förstod nu att han hade myndigheterna efter sig, och att han skulle komma att bli placerad på någon form av ungdomshem om dom fick fatt på honom. Så i fortsättningen var han tvungen att hålla sig undan. Han tog sin tillflykt till ett övergivet magasin i närheten, där han och det övriga gänget brukade hålla till. Och det kom att bli hans bostad dom närmaste åren.

Mannen såg med sorg i hjärtat hur denna del av hans liv spelades upp framför honom. Han hade vid den tiden trott att han skulle kunna avancera i rank inom gänget bara han såg till att alltid visa sig på den yttersta linan. Men detta hade visat sig vara felaktigt.
Alkoholen, som var ganska dyr och dessutom svår att få tag på, ersattes allt oftare med kontaktlim och thinner. Även tyngre droger som hasch och amfetamin började dyka upp allt oftare, och han hade sin vana trogen alltid sett till att vara den som tog mest, och betedde sig värst. Till slut hade dom andra tröttnat både på honom och på att berusa sig. För dom allra flesta är kontakten med droger endast förknippad med en kort period av deras liv, men för honom hade det blivit hans mission. Till slut hade alla sagt upp sin vänskap med honom, på endera eller andra sättet, och lämnat honom ensam med det missbruk som dom så alltför vänligt lett in honom i. Själv hade han vid det laget redan slutat bry sig om vad som hände honom, och endast haft siktet inställt på att hitta nya medel att berusa sig på. Den mask som han som barn gömt sig bakom för att fly undan verkligheten, var ingenting mot dom möjligheter till flykt och självbedrägeri som fanns i drogerna. Han kunde helt enkelt stänga av verkligheten som om den aldrig existerat, och forma sin egen tillvaro.

Hjulen snurrade åter igen fortare, och han såg sitt fall från människa till vrak utspelas framför honom som om det hade varit någon som stod med en fjärrkontroll och snabbspolade. Hans hår blev allt längre, hans kläder skitigare. Människor som kände honom tog hellre risken att springa rakt ut i trafiken, mot den räddande trottoaren på andra sidan, för att slippa prata med honom. Själv hade han i sitt drogpåverkade tillstånd sällan någon, eller en mycket liten, koll på vad som hände. Sitt eget förfall lyckades han på något sätt förtränga, mycket på grund av att han inte kunde känna sin egen doft. Det där med hygien hade ganska snart framstått som något helt ointressant. Det hade gått så fort, men ingenstans kunde mannen se var han skulle ha kunnat handla annorlunda för att vända situationen. Visserligen kunde han väl ha stått på sig den där första kvällen och fortsatt sitt bedrägeri inför omgivningen, men det hade ändå bara skjutit upp det oundvikliga. Han undrade i sitt stilla sinne varför han hade blivit tvingad till att på det här sättet beskåda misslyckanden i sitt liv, när han ändå inte kunde göra det ogjort. Han fick inget svar. Och i själva verket fanns det ingen som helst mening, men det var inget som han hade någon aning om. Resten av föreställningen fortsatte i samma snabba takt framför hans ögon. Han fick återigen uppleva hur det var att bli utestängd ifrån alla sektioner i samhället. Den enda skillnaden var att han nu upplevde det från en betraktares perspektiv. Dessutom, till skillnad från hur situationen tett sig när den först utspelade sig, med insikten och klarsyntheten hos någon som är nykter. Det var en smärtsam påminnelse att återuppleva alla situationer. När han var drogad brydde han sig föga om han blev utkastad från en affär eller om han blev bespottad på gatan. Med drogernas hjälp kunde han förtränga alla oförrätter som han blev utsatt för. Det som börjat som hat och självförakt hos en pojke utan självkänsla, hade med hjälp av drogerna utvecklats till en total likgiltighet om vad som hände, såväl honom själv som andra.

Inte ens hos dom som stod längst ner på den sociala lejdaren var han välkommen. Mer än en gång hade han blivit bortkörd utav dom mer socialt anpassade a-lagarna, där han inte hade passat in p.g.a. sin bristande hygien och därför att den brist på livslust och självrespekt lyste så starkt och antagligen var lite väl mycket att bita i även för en luttrad drinkare. Det kan ju också vara så att även en som har supit konstant i flera decennier, och lever på vad som socialen behagar att portionera ut, trots allt fortfarande har ett uns för mycket stolthet för att vilja låta sig förknippas med ett sånt levande bevis på mänskligt sönderfall som mannen uppvisade. Att ligga som vuxen man i en park och sniffa thinner mitt på blanka dagen är kanske inte något som direkt fungerar som en reklampelare utifall man söker mänsklig kontakt. Han såg framför sig dom ändlösa vandringar som han företagit på stadens gator, evigt pratandes för sig själv och letandes efter pantburkar, sopor att sälja eller kanske resterna av en gammal korv, som någon välvillig flanör lämnat efter sig någon sen lördagsnatt. Det var så hans liv hade gestaltat sig dom senaste 15 åren.
Mannen kände trots allt ingen skam. Inte ens nu när han med en utomståendes kritiska blick skådade sin råttlika tillvaro var han kapabel att känna något annat än ilska. Och den ilskan var inte riktad mot honom själv, utan mot alla dom som med illvilja drivit honom in på denna stig. Hade någon frågat vilka dessa andra skulle vara, hade han bara stirrat oförstående på vederbörande och skakat på huvudet. För hos honom var dessa gestalter ständigt närvarande och därmed självklara, så han skulle inte förstå vitsen med att svara på en sådan fråga. Och vem vet? Kanske hade han rätt i att det var frågan om några högre eller lägre okända makter som styrt hans liv. Det skulle i vilket fall vara lättare att förstå än att han skulle ha valt denna tillvaro själv.

Mannen började nu se slutet på föreställningen. Dom senaste åren, månaderna och dagarna svepte förbi i en svindlande hastighet. Plötsligt såg han framför sig när han kravlade upp ur den container som varit hans hem de senaste veckorna. Det var den här dagens morgon, och han var nu inte långt från att återvända till nuet. Han såg sig själv komma gåendes längs med gatan. Plötsligt hade han stannat, det var tjugokronors sedeln som hade stoppat honom. Det var den här händelsen som startade den händelseutveckling som låg bakom hela den här soppan. För ett kort ögonblick fick han en impuls att skrika ut en varning, men sen så i en kombination av vetskapen om att han inte kunde påverka en händelse som redan inträffat och det faktum att han faktiskt sket i vilket, lät han saken bero. Sessionen med kvinnan och hunden, besöket i tobaksaffären.
Nu var han tillbaka, och han kände hur han sögs in i sin egen kropp samtidigt som han såg begynnelsen av vurpan.
”Djävla idioter! jag ska visa er alla” tänkte mannen sin vana trogen. Och det var den sista tanke som for runt bland det fåtal av aktiva hjärnceller som fortfarande var funktionsdugliga i hans huvud.

Det var ingen snygg vurpa. Först slog han i bakhuvudet med en sån kraft att det krossades, sen i ett utbrott av krampartade spasmer lyckades han med konststycket att spräcka pannan mot trottoarkanten. I vad som sedan såg ut som ett sista desperat försök att ignorera att han var död satte han sig upp, svajade till lite, för att slutligen lämna över sakens tillstånd åt tyngdlagen och falla så olyckligt att en utav gatukontorets kvarlämnade gamla järnspett trängde rakt in i örat och släckte den sista gnuttan liv.
Mannen var nu död. Om han kunde hade han skitit i vilket. Han blev liggandes en tid, innan någon iddes att se till att denna otillåtna dumpning av mänskligt avfall forslades bort. Inom loppet av några få timmar var det som om mannen aldrig hade existerat. Och vem vet? Det kanske han inte hade. Skymningen började åter sänka sig över staden, och livet gick som vanligt sin gilla gång. Få personer hade en aning om dramatiska händelser som hade, eller inte hade, inträffat. Nordanvinden svepte in och virvlade upp den rest av löv, som fortfarande låg kvar, tillsammans med allsköns skräp av den sort som alltid har en förmåga att samlas i drivor på städernas gator och torg. Plötsligt fick vinden tag i en liten fyrkantig papperslapp, endast fem gånger fem centimeter, och svepte iväg den mot okända äventyr. Det var samma lottkvitto som tidigare hade framkallat en nästan hypnotisk reaktion hos sin köpare. Vinden tilltog i styrka, och lotten färdades allt högre och längre bort, tills den slutligen försvann för gott.

Följande dag stod följande rubrik att läsa i det lokala nyhetsbladet, med stora påträngande bokstäver:

JACKPOTT
50 MILJONER
TILL
OKÄND
LOKAL
STORVINNARE

På bårhuset hade dom dagen innan fått in liket av en okänd uteliggare som man trots efter forskningar inte hade lyckats identifiera. Själv har jag ingen som helst aning om vem det kan tänkas vara.

Skriven av: Johan Gustafsson