SAGA

Det var så det hade blivit.
Vi fem. Fast inte som i Enid Blytons böcker. Utan bara fem helt vanliga personer, fyra tjejer och en kille, som höll ihop under gymnasiet.
Det var Jennifer, Saga, Anna-Klara och Karl-Fredrik, och så jag, Minnea.
Jennifer, som trots de två åren som skilde mellan henne och oss andra, prompt satt näsan i vädret och hävdat sin sak sedan den där första dagen för ungefär två år sen.
Visst hade hennes ålder väckt en del kommentarer och glåpord i början, men hennes smarta och raska gensvar hade väckt en viss beundran och sedan hade ingen nämnt det mer.
Saga, den späda lilla varelsen, vars osäkerhet ibland fick henne att darra som ett asplöv.
Hon var Jennifers raka motsats, trots alla hennes åsikter om allting.
Redan första dagen i ettan hade hon tytt sig till mig och sen dess ofta i viskande ton sagt att jag var hennes bästa vän.
Det hade värmt, känts bra, fast fortfarande visste jag inte så mycket om henne. Förutom åsikterna hennes.
Och mer än det skulle jag inte få veta, skulle det visa sig.
Så var det Anna-Klara och Karl-Fredrik. Det omaka paret. Den gladlynte festprissen mitt bland skolans popularitet, och den allvarlige, lite blyge datanörden som avskydde stora fester och hellre höll på med sina hemsidor.
De hade förälskat sig i varandra nästan direkt. Något som hade börjat i vänskap och fördjupat sig. Antar att det var det som gjorde sus i saken.
Så var det ju jag, Minnea. Dagdrömmaren.
Ingen av oss, förutom Anna-Klara, var så värst förtjusta i att festa, bara ibland.
Så de flesta fredagskvällar då hon var ute och festade så brukade vi andra samlas hemma hos någon och bara hänga och umgås. Äta något tillsammans, prata, se på filmer. Spela spel. Eller bara vara.
Den där fredagen, som jag inte glömt än idag och förmodligen aldrig kommer att glömma, hade vi ätit på McDonald´s och var på väg hem till Karl-Fredrik.
Han hade satt sig vid sin dator nästan direkt och Jennifer hade fastnat framför tv:n på nedervåningen med hans föräldrar och några vänner till dom.
De hade tittat på frågeprogram, vilket Jennifer var väldigt förtjust i.
Jag och Saga hade befunnit oss i köket.
Då jag var vegetarian och Saga vegan hade vi varit druckit varsin Cola på McDonald´s.
Och jag hade ätit en muffins. Karl-Fredriks mamma hade sagt att vi fick ta lite grillade grönsaker, och frukt, som blivit kvar från deras middag tidigare under kvällen.
Vi fyllde en varsin tallrik med majskolvar, champinjoner, ananas, äpple, gurka, mango och så en varsin smörgås och ställde allting på en varsin bricka.
Eftersom vi oftast var hemma hos Karl-Fredrik hade det blivit som ett andra hem hade det blivit som en andra hem, så vi tvekade inte att ta fram läsk och lite godis.
Till och med Saga kände sig som hemma och tog lite kakor från skafferiet. Karl-Fredriks mamma var mjölkallergisk, så hon brukade baka kakor som varken innehöll mjölk eller ägg, både för hennes och Sagas skull.
En gång hade Saga berättat att hon fått höra att hon var som dottern Karl- Fredriks mamma aldrig fått. Han hade ju inga syskon, de hade inte kunnat få några fler barn. Det hade fått Saga att stortrivas och hon verkade alltid så glad och lugn hemma hos dom. Det var då det slagit mig att jag inte visste hur Saga bodde.
Under de två åren vi känt varann hade jag aldrig varit hemma hos henne. Ingen av de andra heller. Och ingen av oss hade nämnt det heller.
Saga och jag tog våra brickor och gick upp till Karl-Fredrik. Från tv-rummet hördes skratt och Jennifers upprymda stämma.
Jag och Saga log menande mot varandra. Allt hade känts så bra just då, den stunden.
Men hade jag vetat hur allting skulle komma att förändras hade jag nog inte tänkt så.



Lördagen gick på som den brukade göra. Jag läste lite läxor på förmiddagen medan mina föräldrar var i parken med min lillasyster.
På eftermiddagen ringde Anna-Klara och pratade om sin fredagskväll. Och på kvällen kom Jennifer över och såg på film. Vanligtvis brukade Saga också komma, men den dagen hade hon ringt till Jennifer och sagt att hon inte kunde följa med.
Jag minns hur jag tyckt det var konstigt att hon inte sagt något dagen innan, men sen började filmen och tanken flöt bort.
När Jennifer gått hem den kvällen satt jag kvar framför tv:n och slötittade.
Min syster hade gått och lagt sig och min pappa var hemma hos min farbror.
Mamma satt i köket och pratade med sin väninna Helen.
Då ringde telefonen. Mamma reste sig och svarade. Sedan hörde jag hur hon flämtade till, och att Helen frågade var som hänt.
Minns hur jag kastade en blick in i köket. Såg hur mamma blivit alldeles blek, och så Helens förfärade uttryck i ansiktet.
Så lade mamma på luren och såg rakt på mig. Flera tårar var på väg ner för hennes kinder.
Sedan började hon storgråta.




Två veckor senare hade det redan blivit en massa snö.
Och luften var full av snökristaller. Det var sällan man upplevde snö i slutet av september, men denna dag var ingen vanlig dag. Den var lika ovanlig som alla andra dagar varit, sen den där dagen då det ringt hemma hos oss och mamma svarat.
Kommer aldrig glömma den kvällen. Mammas gråt, Helens sätt att försöka trösta och mitt sätt att försöka få reda på vad som hänt. Och så kom orden, som fick mig att bli stel som en stenstaty.
Saga fanns inte mer.

Nu, 14 dagar senare, efter tusen stunder av tårar och av försök att förstå, var jag på väg till kyrkan med Jennifer, Anna-Klara och Karl-Fredrik.
Vi tände ett varsitt ljus inne i den kyliga byggnaden och fortsatte sedan ut på gården.
Snöflingorna yrde genom luften och när vi kom fram till den vittäckta lilla stenen snyftade Anna-Klara till. Karl-Fredrik la armen om henne. Jennifer torkade sig i ögonen. Sedan borstade hon bort snön från stenen.
En stund stod vi bara där, helt tysta. Ingen visste något att säga.
Jag satte mig på huk och lade ner blommorna vi haft med oss. Just då började det snöa ännu mer.

- Det är så här det alltid kommer vara nu, sa Jennifer sakta.

- Nej, sa jag och blinkade bort några tårar.
Alltid existerar inte längre.

Författare:

Publicerat

Dela: