Säga ifrån

Morgon igen.
Jag går ut i badrummet och duschar som vnaligt i iskallt vatten och tittar sedan på mig själv i spegeln. Jag har svart, kort hår som är lite rufsigt ibland. Grå ögon, mörkgrå. Vinterblek som alla andra, ser alldaglig ut men ganska snygg ändå.
Jag tittar ut genom fönstret när jag kommer ut i köket. En alldeles vanlig grå dag i februari, det är fortfarande inte ljust ute än, disigt och trist.
Jag äter bara en tallrik fil till frukost. Jag är aldrig hungrig på morgonen, men jag vet att man borde äta. Det behöver ingen upprepa för mig.

Jag sitter på bänken i korridoren och klottrar på min pärm som vnaligt. BOrde väl köpa en ny, den är alldeles trasig i hörnen och börjar gå sönder. Falla isär. Den är grå av all blyerts och färgar jämt av sig. Fast å andra sidan är den inte viktig.
Fem minuter kvar tills lektionen börjar är det ganska många utanför salen. Men ändå är det märkbart när Sanna kommer gående uppför trappan.
Hon har alltid svarta kängor på sig, iallafall nu på vintern. Det låter inte så mycket om henne när hon kommer.
Varje gång hon kommer upp är det som att se en uppenbarelse. Först kommer hennes huvud med det där underbara, gyllene håret. Det skiftar i allt från brunt till vitblont, men det har inte med hårfärg eller slingor att göra. Just idag har hon kammat det bakåt i en enkel hästsvans, men med det håret är den liksom alldeles uppblåst ändå. Hon har klarblå intensiva ögon, det har jag märkt för länge sedan. Idag har hon den röda skjortan och det där svarta linnet. Hon ser alltid lika bra ut i det, hon passar i allt verkar det som.
Hon har de blå jeansen på sig också. Silvriga örhängen som glittrar.
Hennes ansikte är lika allvarligt som vanlgit. Det enda smink hon verkar använda är den där läppglansen som doftar jordgubb, och så använder hon någon parfym också. Hon doftar av liljekonvalj eller så.
Det mest fantastiska är när hon utan tvekan kommer fram till mig och sätter sig tätt intill mig. När Rick kommer flyttar hon sig ännu närmare, och hennes hår piskar mig på halsen när hon vänder sig om för att lägga sina böcker i knät.

Jag tittar på henne. Hon är vacker. Bryr hon sig om mig, kanske? Säkert.
Hon ler mot mig, småler lite blygt och säger något.
- Va, undrar jag och ser frågande på henne.
- Jo, jag undrade om du gör något på torsdag kväll, säger hon tyst.
- Hurså? Jag tror inte det.
- I've got the tickets. 8 mile med Eminem. VIll du se den kanske?
- Jättegärna.

Att få stå där tillsammans med henne och vänta med henne. Och att få avsluta med en kram, allt känns så fantastiskt.
Och dagen efter frågar hon mig.
Jag säger ja.

Och börjar så sakta undra vad jag har gjort för att förtjäna allt detta. FÖr att förtjäna att Sanna gillar mig.



Den här novellen är till viss del baserad på en sann historia. Vi är tillsammans.

Skriven av: Katja