Sagan om Atlantis.

Jag hade bara hört om bäckarna nära staden. Hur de vänslades med naturen och skyarna tills det ljuva porlet uppstod. Solens stad var i antagande och den låg på vatten. Bryggor och broar höll den samman med den mest beundransvärda av ambitioner. Jag minns att jag med en arm sträckte ut mig över ytan med min kropp trygg på landgången. Jag minns hur just då solen smekte mig ömt över hela mitt varande och var som så vackert som just då. Stadens torg var stadens hjärta, pumpandes förälskelse åt dem som så önskar mottaga. Det var även platsen för stadens rådhus. Det var den största byggnad jag någonsin sett i hela mitt liv med sin gyllene exteriör och historiska auktoritet. Där inne fanns kanske molnen. Jag menar, där inne uppfanns kanske molnen. Där inne bodde kanske den enda person i staden som inte helt och hållet ägnade sig åt hänförelse och njutning. Där inne bodde uppfinnaren. En liten herre som inte gjorde så mycket väsen av sig i sammanhangens börd. En konstig prick, med ett sinne för humor dock, för ibland så kunde han plötsligt uppfinna sjungande flodhästar och rödrosa trampoliner som bara fick användas när han sov. Men han var också en sympatisk liten stövel som efter sitt andra bröllop med sin fru uppfann en timme varje vecka där mannen bjuder upp sin kvinna till exakt femtio minuters flamencodans följt av den resterande tidens belustansvärda förnimmelse av den hetta som genererats från dansandet. Kort sagt var han en mycket uppskattad man i staden. Men exakt när han sov och exakt var han huserade var högst osäkert. Den lille lusen, som han hördes, var ju så blyg av sig så ingen visste faktiskt riktigt hur han såg ut eller ens var. Själv tror jag nog alldeles säkert att det är jag som är just honom. Jag menar, jag är originell! Jag hittar på saker, förra veckan hittade jag på ett par byxor som jag letat efter. Och jag gillar dans, dans, dans! Det måste vara jag helt. Jag är inte gift dock, men det tror jag inte riktigt på så det är inget problem. I staden fanns alltså inga gator, det fanns vattniga forssar. I staden fanns alltså bara hedonister som njöt av den guldiga baronen från himmelen. Uppfinnaren hade skapat den eviga staden. Om jag ändå varit han... Men det gick ändå. Vid hans frus fjärde bröllop så gifte hon sig med mig. Vid nästa tioårsskifte så uppfann jag till och med något. Jag uppfann ett sjävförsvarsvapen för att skydda mig mot uppfinnarens svartsjuka. Han var en gammal skrutt då, men ändå! Jag hade alltså blivit den jag velat bli hela mitt liv till slut, men i sanning var det inte lite sent? Jag var ju åttioåtta år fyllda och jag hade levt i ett paradis i hela mitt liv! Varför kunde jag inte bara njuta när njutningen fanns, jag menar, den fanns och finns ju där för alltid! Allt jag behövde göra var ju att öppna och sluta ögonen i en jämn takt. så nu står jag här som en uråldrig man som gått genom livet med ögon riktade på ANDRAS välstånd och lycka. Ögon som riktats mot en annan mans liv. Allt som kroppen ville ha igengäld för njutningen var ju ögonens oskuld... tänkte jag långsamt medan jag karvade ur mina ögon ur kroppen och drog ur proppen...

Skriven av: Nickolai