Sagan om en sommarnatt

Tror det regnar ute. Skulle nog vara ganska skönt ändå att gå ut.
Det dumma är att regnlukten sätter igång huvudet. Jag minns saker jag vill glömma.
Till exempel sommaren -99. Sommaren jag slutade nian om jag inte minns fel. Trodde att allt skulle bli bra när jag slapp skolan. Men oj så fel jag hade. De gjorde hembesök då istället, coola gänget. En natt var värre än alla andra. Fruktansvärd. Det jag minns är lukten av nyfallet regn blandat med smaken av blod. Och den kalla hårda asfalten under mig. Jag ville så gärna resa mig upp och gå iväg men kroppen ville inte lyda hjärnan. Den järniga blodsmaken blev salt när tårarna började rinna. Jag frös för regnet hade tagit sig igenom kläderna och kylt ner hela kroppen. Eftersom jag inte kunde resa mig upp så låg jag bara där och grät i vad som kändes en evighet. Till slut kom någon. Jag uppfattade inte vem det var då så jag gjorde inte ens något motstånd när han bar iväg mig. Han la mig i baksätet på en bil som luktade ålderdomshem. Jag frågade inte vem han var eller vart vi skulle. Tror inte att jag orkade bry mig. Bilen guppade, det och ålderdomshemslukten gjorde att jag var nära att spy flera gånger. Plötsligt stannade vi. Fortfarande omedveten om vem det var lät jag honom bära in mig i en stuga. Han la mig längst ner i en stor trallsäng (våningssäng) och gick ut. Antar att jag somnade eller nånting för jag vaknade av att han slog mig hårt på kinden med handflatan. När jag öppnade ögonen stirrade jag rakt upp på den man som våldtog mig i flera år när jag var mindre. Jag fick panik och tänkte först skrika, men vem fan skulle höra mig där mitt ute i skogen? Ingen. Jag försökte röra mig men var fastbunden i både ben och armar i sängstolparna. Min fosterpappa skrattade och sa åt mig att hålla mig lugn. Så jag blev lugn. Gav upp helt enkelt. Han försvann ut igen. Jag låg och såg mig omkring i stugan. Ganska liten men rätt så mysig ändå. Ett stort gammalt träbord, en träsoffa, en eldstad i hörnet till vänster om den stora trädörren. Det eldades antagligen med granved för det knastrade mysigt och small till ibland. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle ta mig loss och fly. Jag ville inte låta honom göra det igen. Våldta mig. Så jag slet och drog i de tjocka repen som höll mig fånge. Fick till slut loss högerarmen och kunde med hjälp av den även ta loss den vänstra. Det gick snabbt att knyta lös högerbenet och jag trodde i några sekunder att jag faktiskt skulle klara det. Då dunkade det ute på bron. Steg. Hjärtat slog hårt och snabbt. Började fumla med knuten som höll fast vänsterbenet. Precis när jag fick upp den öppnades dörren. Jag flög upp ur sängen. Han spottade fram 'Horunge!' och kom emot mig. Jag sprang rakt emot honom och hockeytacklade honom i sidan. Han tappade balansen och föll omkull. Jag tog chansen och sprang ut. Det var nästan ljust ute och regnade lätt. Det var tre mil till civilisationen och jag visste inte hur jag skulle ta mig hem. I ren panik sprang jag rakt ut i skogen. Snubblade på en stubbe och landade i den blöta mossan. Hörde honom skrika efter mig och kom upp på fötter igen. Men alldeles för snabbt. Huvudet snurrade och jag mådde plötsligt illa som aldrig förr. Sen svimmade jag.

Jag vaknade många timmar senare av att solen lyste mig rakt i ansiktet. Huvudet dunkade och kändes som att det hade gått i bitar. Och det tog inte många sekunder för mig att fatta vad som hade hänt. Han hade gjort det igen. Jag orkade inte gråta, orkade inte försöka ta mig loss för andra gången. Blundade och somnade om.
Det var natt när jag vaknade nästa gång. Trots det så var det ganska ljust. Men det hindrade inte mig från att bli mörkrädd. Jag tittade ut genom fönstret och såg att bilen var borta. Ensam i skogen 3 mil hemifrån. Blev så rädd att jag började skaka. Den ena spökhistorien efter den andra dök upp i huvudet och skrämde upp mig ännu mer. Jag ville bara därifrån så fort som möjligt. Jag tog tag i repen och slet till. Hade inte behövt ta i så hårt för de satt ganska löst. När jag var loss tog jag på mig mina byxor som låg slängda på det kalla trägolvet och sen gjorde jag upp eld. Magen kurrade. Letade igenom alla skåp efter nånting ätbart och till slut hittade jag en kaka knäckebröd och en konserv med ravioli. Vatten fanns i hinken på diskbänken och jag brydde mig inte om att det antagligen var flera veckor gammalt. Var för trött för att ha igång gasolköket och värma på raviolin så jag åt den kall direkt ur burken med en tesked. När jag hade tvingat i mig raviolin och knäckebrödet och sköljt ner det med vattnet gick jag och la mig på sängen igen. Somnade men vaknade bara efter några minuter av en mardröm. Då bestämde jag att det var bättre ju tidigare jag började min långa vandring hemåt. Hittade några sockerbitar och en kniv på bänken som jag stoppade på mig. Först fick jag inte upp dörren och trodde att jag var inlåst men efter en hård knuff flög den upp och slog i väggen. Det small så det ekade. Vågade inte tillåta mig själv att börja tänka så jag smällde igen dörren bakom mig och började gå i rasande fart. Efter kanske en kilometer saktade jag ner. Jag var på en grusväg mitt ute i ingenstans med skog åt alla håll. Hörde älven på avstånd. Jag märkte inte att jag grät förrän jag kände den salta smaken av tårar.

Det var då jag föll på allvar för första gången.

© Johanna H

Skriven av: Johanna H