Sagan om Ma Ren och Gim Le

En gång för länge, länge sedan, i ett land långt, långt bort, fanns ett palats och kungarike så skönt och vackert att människorna trodde att ingenting kunde vara godare på jorden. I detta Mittens Rike, där allt var fint och vackert, bodde prinsessan Ma Ren. Denna prinsessa var ett varmt och vilt barn, en otålig själ, viljestark som två. Hennes mor hade fått föda henne på tvären, och alla kunde se hur hela hennes vilja därför satt på tvären. Tidigt lät hon världen veta att hon inte kunde kväsas, och där Ma Ren satt fanns alltid ett skramlande uppror och en front för vilda prinsessor.
Ingen skulle knäcka henne minsann. Viljan i palatset ville tvinga henne, man var bekymrade och oroliga, och hon vägrade allt vad hon orkade, tills hon en dag vägrade nästan allt hon kom över. Hon trivdes illa bland sina syskon prinsarna och prinsessorna, de trånga skorna gjorde ont, det eviga kammandet och pysslandet slet på hennes tålamod. Allt det besvärliga man hängde på henne för att göra henne fin hamnade alltid på sniskan eller tappades bort. Nej, spring i benen och ut och klättra och gräva skulle det vara, att slåss mot otäckingar och lite sår och smuts skadade inte hennes prinsesskinn. Så levde Ma Ren, full av upptåg, ganska stark, och lite ensam.

I palatset där hon bodde var alla fina och sköna, artiga och belevade, noga med att vara vackra som palatset de bodde i. Nu är det så att där många människor bor får man ofta problem med ohyra, så också i sagornas värld. Så snart något lämnats framme, eller lämnats av, landade en spyfluga, åt och kryllade på resterna. Vad vidare inte många vet är att de flesta flugor har onda röster, de låter som det de äter, och hela tiden ville dessa röster mala sönder skönheten i palatset med påminnelser om vad hovet lämnat efter sig.
För de känsliga hovdamerna var det särskilt hemskt att förföljas av så mycket fult och otäckt, och man bildade parti och kom överens om att man måste trolla fram en flugsorteringsmaskin som bara släppte in flugor med fina röster i palatset. Sagt och gjort, maskinen trollades fram från en illaluktande strumpa, och fast flugorna inte försvunnit hördes inte längre några otäckheter och man trivdes ganska bra med sina nya svärmare. Alla var glada och nöjda och trollkarlen belönades rikligt för sina konster.
Av alla dessa lyckligt utvalda flugor prisade ingen uppfinningen mer än den lenröstade spyflugan Gim Le. Han älskade att prata om nödvändigheten av att förfina maskinen, så att man kunde vara säker på att inget som kunde skada öronen på hovet kunde dyka upp. Hovdamerna älskade att höra hur omtänksam flugan var om deras känsliga själar, och Gim Le steg snabbt i graderna.
Var helst han surrade hördes bara goda ord. Ingen kunde tro att en fluga hade så mycket fint att säga, ja man glömde rent av att han var en fluga för hans lena röst var som dyrbart silke, och han av alla flugorna fick en egen plats vid bordet, där han inför prinsar och prinsessor stolt visade prov på konster ingen annan fluga kunde.

Även om livet verkade leka för gode gamle Gim Le, gnagde det alltid i hans flugsjäl över att han tvingades leva genom att surra runt och vara ofarlig. Alltid leende och med socker i munnen fick han motvilligt dölja den fluga han egentligen var. I hemlighet drömde han om vapen att veva med, om att själv få flugor att dansa och att sitta oändligt mäktig och tvinga och piska, precis som han piskade sig själv i förnedring inför hovet med sitt socker och sina lögner. Han ville storma in med eld och blixtar och ta vad han ville ha, inte krypa bland de rester han lyckades lirkade till sig.
För att inte förbli ofarlig började han växa i hemlighet, och i sitt flugsinne ingick han en hemlig pakt med alla som blev behagade av hans konst. ”Bara den som är verkligt mäktig kan kosta på sig att vara ärlig, och alla vi andra måste bida vår tid med vår begåvning att verka behagliga, tills den dagen kommer när vi kan döda för att visa oss mäktiga och äta oss mätta av liken och tvinga andra att behaga oss som vi behagade dem.”
När det var tyst och när han drömde, eller när han surrade över sina olyckligt lottade flugbröder, kunde man ana gallan i hans själ. Han övade på sitt blivande kungadöme på dem längst ner, de misslyckade, de värdelösa, de utan röster. Han visste att olycksbröderna var skämda, vem skulle lyssna på dem, och han skrattade gott åt deras klagande. Om hovet skulle höra dem, skulle han inte göra rätt som straffade och plågade. Han var en hovfluga, vad var de, skräp minsann, och han hatade dem av hela sitt hjärta när de vägrade lyssna till hans makt och kröna honom till kung. Jag bestämmer över er, jag kan plåga er, jag är finare än er, gör mig till er härskare! Så surrade tankar och vilja dold i själen hos spyflugan Gim Le.

När Ma Ren fyllt 13 hörde hon berättelser om en trädgård och trädgårdsmästare i ödemarken, om en plats som var vackrare än allt i världen, kanske lika vackert som palatset där hon själv bodde. Världen var en dröm där sade man, där ljuset och morgonen växte, där solen och vinden bar frukt. Allting blommade där. Ingen trodde förstås på sagorna, inget var vackrare än palatset och kungariket, det var omöjligt och overkligt att något kunde vara finare än det fina i Mittens Rike, det kunde kanske rent av vara en förolämpning, så man sa och tänkte aldrig mycket om denna trädgård. Hon bestämde sig genast att resa kors och tvärs och undersöka om någon skönhet kunde växa utanför det hem hon känt.

Nu hade det råkat sig så att Gim Le hade parkerat och byggt bo i hennes öra och blivit hennes närmaste och bästa vän. Där viskade han förstående om vantrivsel och kamp, om förändring som måste komma, om att kampen och segern för friheten var att kämpa tillsammans. Hon älskade att höra hans lena röst äta sig in i själen och tala om hur god och fin hon var som vågade det han själv önskade att han vågade. Hon lyssnade mycket till sin fluga, ingen annan förstod vad hon ville bli, och fast hon ville stå själv kände hon sig starkare när hon trodde att de var två. Tillsammans gav de sig av för att söka efter sagornas trädgård.

Efter veckor av resande, över berg, genom dalar, ut i ödemarken, in i vildvuxen skog, närmade de sig äntligen trädgården. Ur skuggor, i lera, över avbrutna träd, började så ljuset sila ner mellan trädtopparna, och den långa resa som tröttat dem blev lätt och i hjärtat växte lugn och hopp.

Trädgårdsmästare Ga Ling mötte dem och visade Ma Ren in i hjärtat av trädgården. Vad gör du här frågade hon honom, och han svarade inte. Istället visade henne var hon kunde leka, gräva, springa och klättra högt upp i silverpilarna, se bambu och vass vaja vid dammarna, och se solen landa i mjukt i molnen över horisonten. Hon gick ensam i trädgården, upptäckte den, undersökte, undrade och sov under ett äppelträd. Solen väckte henne, hon klädde av sig naken, simmade som en fisk i de ljumma dammarna, sprang genom snår och över ängar tills magen värkte, klättrade högre än högst, petade lite med en pinne i marken och sjöng tyst vid bäcken och somnade där hon var trött. Inga skor och kläder tvingade henne, ingen vilja ville henne illa.
Dagar gick och varje morgon och kväll, bar Ga Ling fram att äta av frukter som han plockat, hon drack te gjorde på kryddor och örter, åt och drack sig mätt och försvann dit hon ville. Ibland stannade hon hos honom, han band om sår ifall hon slagit sig, och han talade om hemligheten som fick frukt att växa och träd att blomma, att det var bara till kärleken för det levande som trädgården svarade, och fanns där värk från vilja var det värken ur viljan att få finnas till. Ingen kunde vara prinsessa i trädgården, allt var vilt och gränslöst, upproret i henne försvann ner i marken och blev till liv där tystnaden bestämde, och där fanns hennes plats.

Veckor gick, Gim Le var inte road. Han flög runt och luktade på det ena och andra, hittade inget ätbart, inget värdefullt, allt var fult och tomt och fullt av blommor. Allt han såg i dammarna där Ma Ren badade var spegelbilden av en fluga. Vad ska en fluga göra här? Vad ska en fluga äta här? Tomhet växte i hans själ.
Rädd att Ma Ren skulle glömma hur fin och värdefull han var började han surrade runt och sockra hennes öron med det fina livet i hovet, hur hon var saknad, och hur alla säkert ville se hur stark hon var nu.
Han talade om hur tråkig, rent av dålig, denna trädgård var; att det var en ödemark, att det vackra var en fälla för att dölja en ful tystnad. Och om det var ett paradis, varför var Ma Ren ensam där? Något måste vara fel, annars skulle hovet anlitat trädgårdsmästaren för att bjuda människorna i mittens rike på det vackraste som fanns. Kunde det kanske inte vara så att denne trädgårdsmästare visste att hovet skulle äcklas av hans skönhet, och allt här var på låtsas och lögn.
Och trots allt var Ma Ren en fin hovdam, och här var hon ingenting. Begick här inte trädgårdsmästaren brottet att ta ifrån henne de människor som gjorde henne till prinsessa, och att frihet var inte att vara fri utan hovet, utan att befria fångarna i hovet.
Hon var vacker som ville vara fri, ingen visste bättre än Gim Le, men frihet kunde omöjligt vara att gömma sig på denna fula plats. Om nu trädgårdsmästaren verkligen ville göra världen skön, skulle inte hans rätta plats vara världens medelpunkt, i Ma Rens palats? Och om han nu valt ödemarken framför hovet, ville han egentligen inte ta ifrån henne det hon var, och ville han inte fånga och spärra in henne i detta ingenting. Det här var inget paradis och trädgård, det var en styggelse och en kyrkogård som borde brännas bort.

En oro växte i Ma Rens hjärta. Hade inte hennes fluga rätt? Fanns skönhet utanför palatset, var det inte ett brott mot alla de som levde i mitten av världens skönaste? Hon var en befriare, ingen smitare. Ingen såg Ma Rens hjärtas färg när hon i natten tände facklan och stack trädgården i brand. Plötsligt drog en stormvind ner ur mörkret, flammorna slickade och rasade, gnistorna letade sig upp i träden, ner i lunden, ut i natten, allt sprakade och brann, föll och blev till aska. En tår rann nerför hennes kind, stormen ylade ner ut i natten, eld och stickor lös som blod i hennes ansikte, träden föll och dog i hennes händer.

På morgonen fanns bara rök och aska kvar. De vände sig om och gick vägen genom lera och skugga mot Mittens Rike. Ma Ren och Gim Le återvände till hovet där hon fortsatte att skramla med sitt uppror i hopp om att någon skulle lyssna och bli fri, och ingen lovade och lyssnade lika mycket som spyflugan Gim Le. Ingen såg någonsin trädgårdsmästare Ga Ling mer, och till denna dag växer inget där någon lät världen blomma, där skönhet växte och var tyst.

Skriven av: Torgny Sandstrand