Sagan Om Staden I Dalen

En gång i tiden fanns det en liten stad som låg i ett bördigt och varmt land. I den staden kände alla varandra, och hade gjort länge. Många var släkt med varandra. Staden låg i en dal, omringad av höga berg. Berg som var snötäckta året runt. De som inte kom ifrån byn brukade säga att byn var isolerad, men det tyckte inte de som bodde i den. De tyckte att den var skyddad ifrån omvärldens ondska. Men isolerad var den inte. Det gick att ta sig ut ur den, om man bara ville. I stadens centrum låg rådhuset, en stor byggnad byggd av putsat tegel, med ett högt torn längst upp. Uppe i det tornet satt folk och spanade ut över staden. Och tornet var så högt, så man såg ut över hela staden. Du kanske undrar var det fick mat? Det var inte så svårt. Bergen var täckta av terasser, där det gick kor och getter. På en sida i dalen fanns det stora ängar, där man odlade massor av olika grödor. Så ont om mat var det inte. På den här tiden fanns det inte något som hette elektricitet, men det spelade inte någon roll. Vad skulle de med ström till? Det var så varmt så de behövde inte värma upp husen, de hade eld som de kunde laga mat på, och de kunde sysselsätta sig utan vare sig TV eller datorer. För i den här staden satt man inte inne vid datorer och chattade med varandra. Nej, i den här staden samlades man på kvällarna på någon av åkrarna strax utanför byn, och pratade och hade roligt. De var lyckliga helt enkelt. Nej, inte alla föresten. Det fanns en flicka som inte var lycklig. Inte alls.

Flickan var trött på att bo i en liten dal. Flickan var trött på att alla kände alla, och att hon aldrig fick vara själv. Att alla brydde sig om henne. Så på kvällarna, när människorna gick hemifrån, och träffades och hade trevligt, stannade flickan hemma. Hon funderade hur hon skulle göra istället, men hon kom inte på något. För hon ville inte lämna sin dal, även om hon tyckte illa om den. Så hon fortsatte att ligga och fundera. Och längta efter något annat. För flickan ville inte vara som de andra. Flickan ville vara en egen person, en som visade att hon själv levde. En person som hade egna känslor, och som kände saker. Men flickan ville inte visa andra vad hon kände. Hon var tyst, och svalde gråten och ångesten hon bar på. Varje dag växte den sig större och större. Men en dag hände det som hon hade väntat på. Omvärlden ville inte att staden skulle vara isolerad längre. Omvärlden ville ha en tunnel, så att andra kunde besöka staden. Omvärlden tyckte att de som bodde där skulle bli lyckliga om de fick elektricitet, datorer och TV-apparater. Och folket i staden, där nästan alla hade de bra, trodde på omvärldens ord om att de skulle bli lyckliga om de bara fick ström, datorer och TV-apparater. Snart stod det en TV i varje hus. Det kom nya människor till staden, som inte ville bo i små hus byggda av trä. De ville bo i stora, fina hus, byggt av rött tegel. Och för att få plats med de husen fick man bygga på åkrarna, och på terasserna. Korna och getterna gick till slakt, och på åkrarna stod det snart stora röda hus i tegel. Det öppnade affärer överallt, där folk sålde produkter som skulle göra folk lyckligare. Den som hade flest saker var lyckligaste. På kvällarna satt människorna i staden framför sina fina TV-apparater, eller vid sina datorer. Människorna började jobba utanför byn, och fick nya fina bilar att åka i. Och flickan var glad. Nu kunde hon möta andra människor, och träffa andra människor som kanske var som henne? Flickan satte sig vid datorn och började prata med omvärlden. Flickan visste att omvärlden var lyckligare än vad hon var, för omvärlden var ju inte isolerad i en by, där alla kände alla?

På internet träffade flickan en annan flicka, som också var ledsen. Flickan var ledsen för att där hon bodde, i en stor stad, kände man inte varandra. Man gick till jobbet eller skolan, och träffade sina arbets eller klasskompisar. Sen gick man hem till sig och tittade på TV eller satt vid datorn. Man pratade inte med varandra längre. De enda vännerna den här flickan hade var de hon hade vid datorn. Flickan ifrån den lilla staden i dalen förstod inte. Hennes problem var ju att alla kände varandra, att ingenting var spännande, och att ingen förstod att hon ville vara ensam! De blev vänner, och chattade ofta. Men de pratade inte med varandra. Flickan ifrån den stora staden vågade inte ringa, hon visste inte längre hur man pratade med andra människor, och flickan ifrån staden i dalen ville inte ringa, hon tyckte inte om att prata med andra människor.
En dag träffade flickan ifrån staden i dalen en pojke. Pojken var snäll, och berättade om världen utanför. En värld där allting var möjligt. Tillsammans reste de ut i den, och gjorde allt tillsammans. Flickan litade på pojken, de hade roligt tillsammans. Flickan visste att hon var kär. Så här mycket hade hon inte gjort tillsammans med någon annan, då måste man ju vara kär? De reste runt hela jordklotet, och besökte en massa ställen. Men flickan märkte att hon inte kände någon där. Flickan blev rädd. I hennes stad, i dalen, kände alla varandra, och om man ville prata så fanns det alltid någon som lyssnade och förstod. Pojken lyssnade inte, och han förstod inte. Han ville inte förstå. Han ville låta henne uppleva nya platser, och se nya saker, men han ville inte fråga flickan om hon var lycklig. Så när de kom tillbaka till staden i dalen var flickan olycklig. Pojken förstod henne inte. Vad glad hon var när hon kom tillbaka till staden, där alla kände alla, och alla försökte lyssna och förstå. Men det var inte så längre. Nu var det ingen som brydde sig längre. Människorna satt ensamma hemma framför sina datorer och TV-apparater, och datorer. Och pojken var trött på flickan, som bara var olycklig. Han ville inte veta av henne längre.

Hon började prata med flickan i den stora staden igen. Flickan hade förändrats. Hon hade bestämt sig för att hon inte ville vara ensam. Hon hade gått utanför sitt hus, besökt klasskompisar på kvällar, och fått riktiga vänner. Vänner som ville lyssna, och ville förstå. Vänner som ringde henne, även om de inte ville något. De ringde bara för att hon fanns, och för att de tyckte om henne. Flickan kände andra människor. Och den flickan var lycklig. Men flickan i staden i dalen var inte lycklig. Sorgen och ångesten som hon hade innan de byggde tunneln var tillbaka, och nu var den ännu större. En natt rann det över henne, och hon grät i flera dagar. Men det var ingen som brydde sig. Hennes fröken skrev ett brev hem att hon inte hade varit i skolan, men hennes föräldrar brydde sig inte. De hade viktiga jobb, och viktiga TV-program att se. Flera år gick, och flickan blev bildad, duktig och vacker. Men hon var inte lycklig. Nuförtiden fanns det inte så många som kom ihåg tiden då man träffades på kvällarna, pratade med varandra om allting och ingenting, och var lyckliga. Nu hade folk bråttom. Bråttom till jobbet, bråttom hem ifrån jobbet, och bråttom hem till TV-apparaten. Människor flyttade inte ihop för att de älskade varandra. De flyttade ihop för att de ville ha ut något av det, pengar, större hus, vacker partner. Men flickan var ensam. Hon längtade tillbaka till den tiden som hon hade avskytt så mycket förut, tiden då folk brydde sig. I det stora rådhusets torn satt ingen och spanade ut över staden längre. Varför skulle någon göra det? Folk kunde vara lyckliga ändå, ingen behövde titta efter dem. Men nu gjorde flickan något hon aldrig trodde att hon skulle göra. Hon bestämde sig för att förändra något. Att inte vara tyst och ledsen längre, utan bli stor och stark. Hon försvann upp i bergen, och tog med sig en massa dynamit. Hon gick upp till tunneln. Där uppifrån såg hon hela staden, som var full med stora hus i fint tegel, med affärer där människor sålde saker som gav lycka, för den som hade mest saker var lyckligast. Hon såg en stad där man inte tittade andra människor i ögonen. Man tittade på sina TV-apparater. Flickan sprängde tunneln.

Då slocknade hela staden, och ingen kunde ta sig ut längre. För det var ingen som kom ihåg stigarna som ledde ut ur staden. Ingen kunde köra bilarna längre, och snart tog maten slut. Människor dog. Snart var det inte så många kvar i staden i dalen. Då var det någon som började riva bort ett område, där det låg en massa stora fina hus av rött tegel, och la en åker där. Där började han odla potatis. Någon annan letade upp en terass, som fortfarande var tom, och där lät han några kor äta gräs. En efter en blev terasserna fria, och man började odla där igen. Snart så sprang det runt getter och kor på bergssidorna. Resterna ifrån de fina röda husen, och de glänsande bilarna, och de underbara TV-apparaterna och datorerna bar man upp i bergen, och byggde nya terasser av. En dag var det någon som klättrade upp i rådhustornet, och började titta ut över staden igen. Nu började staden leva igen. Snart var alla hus av rött fint tegel försvunna, och kvar var bara de gamla fula husen av trä där folk bodde förut. I hela staden brann det eldar, där folk lagade mat. På berget där tunneln varit förut började det växa träd. Nu gick flickan ner ifrån berget. Där nere blev människor glada att se henne igen, de frågade hur hon mådde, var hon kom ifrån, var hon hade varit. De gav henne mat och dryck. För nu så kom det inga transporter med läsk till staden längre. Nu fick man hämta vatten i bäckarna som rann ner för berget. Snart såg staden ut som den hade gjort förut. Och en dag började människorna i staden gå ut till ängarna på kvällarna, och prata med varandra om allting och ingenting. Och nu följde flickan med. En dag träffade hon en pojke som förstod henne, och lyssnade på henne. Han ville inte visa henne massor av saker, eller ge henne massor av presenter. Han ville att hon skulle vara lycklig. Människorna utanför sa att staden var isolerad, och förtjänade att glömmas bort. Men människorna som bodde i staden i dalen höll inte med. De visste att om man ville kunde man ta sig ut, men det var ingen som ville det. De tyckte att den här staden var skyddad ifrån omvärldens ondska.

Skriven av: Niklaz