Sagan som var sann

- Stenviken nästa! Cilla ryckte till, hon måste ha somnat. Tåget började sakta in, hon var nervös, hon hade ju aldrig sett Alma förr. Bara pratat med henne i telefonen, chattat med henne och skrivit brev till henne hur många gånger som helst. Hon började plocka ihop allt runt omkring sig, det låg hur mycket skräp som helst överallt. Chipspåsar, tuggummipapper, glasspinnar, läskburkar och allt möjligt annat. Cilla rafsade ihop allt i en påse och när hon satte sig igen, knakade det i sätet. ”Fan, där rök mitt favvoband!” tänkte Cilla. Men när hon reste sig och skulle kolla hur det hade gått med hennes band, så såg hon att det inte var kassettbandet hon hade satt sig på, utan det var hennes freestyle. Cilla började undersöka freestylen för att se var den var trasig. Men hon hann inte för nu stannade tåget. Hon slängde ner alla saker i väskan och skyndade sig av tåget.


Där vid tågstationen stod en bil som exakt stämde med beskrivningen i brevet som Cilla fått från Alma för några dagar sen. En gammal mörkblå Volvo kombi med registreringsnummer MEM 656. Cilla började sakta men säkert gå mot bilen, och hon hoppade nästan till när en av bildörrarna öppnades och ut klev Alma. Det senaste kort Cilla fått av Alma var ett år gammalt och Alma hade förändrats en hel del, men ändå visste Cilla på en gång att det var Alma.
På kortet hade Alma haft kort, mörkt hår och ganska barnsligt ansikte för att vara 14 år. Nu hade hon fått mycket längre och ljusare hår som nådde längre än till axlarna, och hon såg väldigt vuxen ut för att vara 15 år.
- Hej Cilla, har resan gått bra? sa Alma och log. ”Snacka om att vara trevlig, glad och snäll!” tänkte Cilla.
- Hej! Jodå, det har väl gått bra, bara lite långtråkigt. Sa Cilla och log tillbaka.
- Det här är min pappa, Arne, min mamma, Anita, och min storebror Adam. Sa Alma och visade med handen varje person hon presenterade. Cilla försökte vara så vänlig hon kunde och tog i hand och hälsade. När hon skulle hälsa på Adam så tittade hon upp i ansiktet på honom. ”Gud va snygg han är!” tänkte hon, och tvekade ett tag och inspekterade hans händer. För Alma hade sagt att det var Adam som mockade i stallet och i lagård , och Cilla ville ju inte få koskit på händerna. Men hans händer såg rena ut och hon hälsade på honom också.
- Nej ska vi ta och fara då, jag kan lägga in din packning i bilen Cecilia. sa Almas pappa med en barnslig röst. ”Cecilia, tänkte Cilla, Jag hatar när folk kallar mig för Cecilia, hör inte alla hur löjligt det låter?! Och om Almas pappa hade tänkt behandla mig som en 4-åring så vill jag hem nu” hon blängde surt på Almas pappa en kort sekund sen försökte hon låta glad och sa:
- Okej!


- Wow! Erat hus måste vara minst 100 år gammalt! Utbrast Cilla fascinerat. Hon hade aldrig sett ett så välbyggt hus förr, det var mossa mellan varje stock.
- Nej inte 100 men ungefär 400 år gammalt. Sa Adam snabbt och såg lite mallig ut.
- Jaha! Sa Cilla, fortfarande lika intresserat, och gick vidare. Hon hade alltid varit intresserad av djur, men det fanns knappt några i Stockholm, mest bara gamla tanter med pudlar.
- Kan jag se stallet? Undrade hon och tittade från Alma till Almas mamma och sen tillbaka till Alma igen.
- Ja, det ska väl gå bra. Sa Almas mamma sakta som om hon fick lov att fundera om det verkligen gick bra.
- Följ…
- Jag kan visa dig stallet Cilla! Avbröt Adam. Alma såg sur ut för att Adam hade avbrutit henne, och sa sen ganska uppkäftigt:
- Är det din brevkompis eller? Eller jaha, nu fattar jag, du är självklart kär i henne! Cilla tyckte det var jätte pinsamt, och hon blev jätte generad. Hon blev röd om kinderna och hon tyckte det kändes som om huden i hela ansiktet kokade.
- Gud, vad du är taskig! Jag är inte alls kär i henne. Visa henne du då, jag går och matar grisarna och hönsen. Halvskrek Adam tjurigt.
- Men sluta bråka. Jag blir galen på er, ni bråkar alltid när vi har besök. Skrek Almas pappa tillbaka. Cilla tyckte att det kändes som om hon kom ovälkommen och gjorde som hon ville utan att bry sig. Det kändes som om allt var hennes fel.
- Det kanske vore bättre om jag inte kommit. Halvviskade Cilla till Alma, men alla hörde.
- Nej, det är inte ditt fel. Det är bara det att jag och Adam vill ta hand om dig och vara så snälla mot dig som det bara går, och så är vi mot alla som kommer och hälsar på oss och då börjar vi alltid bråka. Förklarade Alma.
- Alma, tag med dig Cilla och gå upp på ditt rum, det är mat om en halvtimme. Beordrade Almas pappa sammanbitet.
- Men pappa… började Alma, men hon hann inte avsluta meningen för Arne avbröt henne.
- Inga men, gör som jag säger. Och Adam gå och mata grisarna och hönsen du.


Alma hade ett ganska stort rum, om man jämförde det med Cillas. Cillas rum var jätte litet eftersom hon och hennes mamma bodde i en fjuttig 3:a mitt inne i stan. Almas rum var rymligt, på ena sidan stod en säng och ett sängbord, i ett av hörnen stod en bäddsoffa mitt under ett hörnfönster. Under ett annat fönster hade Alma sitt skrivbord, ett stort ljusgrönt skrivbord med 4 lådor på varje kant. Ovanför hennes säng, på väggen, hängde det en hylla full med småsaker som t.ex. fina stenar, små burkar, sudd och miljoner andra saker.
- Är det här din samling? Alltså, samlar du på allt det här? Undrade Cilla förbluffat.
- Ja men det här är bara en del av alla saker jag samlar på. Svarade Alma
- Herregud vad många saker du har! Om man jämför mina saker med alla dina saker så har du allt och jag inget. Sa Cilla fortfarande lika förbluffat.
- Kom ner och ät nu!! Gormade Almas pappa från nedervåningen.
Det hade blivit en sen middag, Cilla och Alma hade inte ätit klart förens klockan var 21.00. Cilla var jätte trött, resan hade tagit all hennes energi.
- Alma får jag gå och lägga mig? Frågade Cilla när hon ätit klart.
- Javisst, är du jätte trött? För vi måste bädda ut soffan. Orkar du hjälpa till? Almas frågor ekade i Cillas skalle.
- Nej, eller jo, jag menar ja. Jag kan hjälpa till att bädda ut soffan. Svamlade hon. Alma gick inte och lade sig, hon skulle kolla på en film på TV. Det ar en film på 4:an som hette ’Vägen till friheten’ eller nåt sånt. Cilla låg och stirrade upp i taket. Hon var dötrött men ändå kunde hon inte somna. Hon tyckte hon hörde ljud från vinden. Som om någon skrattade och grät samtidigt. Ljuden var först svaga men sen blev dom starkare och starkare. Hon stod inte ut, Cilla fick lov att gå och kolla vad det var som lät. När hon kom upp till vindsdörren och skulle öppna den, så gick det inte. ”Den måste vara låst” tänkte Cilla. Hon kikade genom nyckelhålet. ”Äsch, jag måste ha inbillat mig ljuden.” tänkte Cilla. Hon gick ner och lade sig igen, och nu var det alldeles tyst.


Hon vaknade nästa morgon av att Almas mamma var nere i köket och skramlade med kastruller. Cilla satte sig på sängkanten och sträckte på sig som en katt. Utifrån gården hördes ljud, Cilla gick fram till fönstret för att se efter vad det var som lät. Hon drog upp persiennerna och kände morgonsolens strålar värma hennes ansikte. Där nere gick Adam. Han var på väg med mat åt grisarna gissade hon.
- God morgon! Cilla ryckte till, hon var så djupt försjunken i sina tankar att hon inte hade hört Alma komma fram till henne.
- God morgon. Svarade hon. Jag väckte dig inte hoppas jag.
- Nej då. Jag är van att gå upp tidigt. Sa Alma.
- Okej, vilken tur. Dom bäddade ihop Cillas säng medan Alma gav förslag på vad dom kunde göra idag. När dom klätt på sig, gick dom ner och åt, dom var hela tiden tysta. Cilla tänkte på vad som hänt kvällen innan. Ljuden från vinden alltså. När hon hade tittat in genom nyckelhålet, såg hon bara massa kartonger och hon kunde urskilja en öppenspis i bortre hörnet.
- Vad tänker du på? Undrade Alma. Du är ju så tyst.
Äsch, inget. Jag sitter bara och funderar i största allmänhet. Svarade Cilla. Skulle vi förresten gå till den där dammen du pratade om?
- Ja det kan vi väl, om du vill så. Alma tittade eftertänksamt på Cilla.
- Ja det vill jag. Svarade Cilla. Jag ska bara ta fram kängorna.
- Okej. Det hade kommit lite snö såg jag. Så det kanske är bra med varma skor. Sa Alma
- Ja jag tänkte det jag med. Svarade Cilla.


- Hej vart är ni på väg? Det var Adam som kommit fram till dom.
- Det ska väl inte du bry dig om! Svarade Alma spydigt.
- Vi ska till en damm i skogen. Sa Cilla och tittade på Adam, hon tyckte om honom. Han var så snygg. Men hon tänkte att så snygg som han var så hade han säkert en flickvän och en hel hop tjejer som följde honom vart han än gick. Hon tänkte att hon skulle fråga Alma sen när dom kommit in i skogen en bit så ingen hörde dom.
- Jaha. Svarade Adam långsamt. Annars tänkte jag att du kanske ville låna en häst och fara ut på ängen och rida. Men då får du väl göra det sen då
- Åh, det skulle jag jätte gärna göra. Men jag kan inte rida också ska jag ju följa Alma till dammen.
- Jag kan lära dig när ni kommer tillbaka om du vill. Sa Adam försiktigt.
- Ja. Jätte gärna. Det skulle vara jättekul. Cilla vände blicken mot Alma. Om det är okej med dig Alma?!
- Ja det är klart att det är okej. Men Adam, du får sluta flirta med min kompis. Sa Alma och visade tydligt sin besvikelse och sitt ogillande. Jag ska ändå på kör sen.
- Ja men då kan jag ju lära Cilla rida när du är på kören då! Det passart ju jätte bra. Sa Adam hastigt.
- Ja jag hade egentligen tänkt stanna hemma från kören idag men om Cilla vill lära sig rida och du vill lära henne så åker jag väl ändå. Nu lät Alma inte lika ogillande längre, hon tog tag i Cillas dunjacka och drog med henne mot skogen.
När dom kommit in i skogen sa Cilla:
- Du blev väl inte sur när jag sa att jag ville lära mig rida va?
- Nej men det är bara det att Adam verkar gilla dig och han är så jobbig. Cilla fick sin chans att fråga om han hade flickvän och sa:
- Jag tycker att han verkar snäll och dessutom är han ju assnygg!!
- Han är ju inte ful direkt, men snygg??! Nej det tycker jag inte heller! Svarade Alma.
- Har han flickvän? Frågade Cilla.
- Va?!? Säg inte att du gillar honom för då smäller jag av…!!
- Nja jag vet inte riktigt, men det kan ju vara bra att veta om han har flickvän eller inte.
- Nej han har ingen flickvän, men många gillar honom.
- Jag får väl se om jag gillar honom. Och om jag gör det så kanske jag lägger in en stöt på honom, man vet aldrig. Sa Cilla retsamt.
- Ja gör det du. Men jag varnar dig. Han är en töntig, fjantig, omogen, skitluktande, mesig, grismatare. Sa Alma och fnissade. Cilla skrattade högt och då började Alma också skratta. Dom skrattade resten av vägen till dammen. När dom kom fram tystnade dom och stannade.
- Jaha, då var vi framme då. Sa Alma kort. Cilla var stum av förundran.
- Visst är det vackert?! Undrade Alma
- Ja verkligen. Svarade Cilla. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon hittade inga ord. Dom stod och tittade på dammen länge. Tysta. Det var som en slänt ner till dammen, från där dom stod. Och så var det en lite bäck som fyllde dammen med vatten. Bäcken ringlade iväg på andra sidan dammen, ner mellan träden. Cilla hade aldrig sett något så vackert. Också alla fina färger. Alla höstlöv, gula, röda, bruna och en del enstaka gröna. Det var så fint. Hon bestämde att hon skulle gå dit någon mer gång för att ta några foton.
- Brr! Usch jag fryser. Ska vi gå tillbaka? Frågade Alma plötsligt.
- Ja. Okej… svarade Cilla frånvarande. Dom gick tysta. Men helt utan förvarning började Alma plötsligt skratta hysteriskt.
- Vad?? Fnissade Cilla. Men Alma kunde inte svara, hon bara skrattade och höll sej för magen.
- A-aj. Min magen! Lyckades hon få fram. Dom skrattade tills dom såg huset. Då blev dom tysta och allvarliga.
- Vad skrattade vi åt? Frågade Cilla.
- Jag kom att tänka på vad jag sa om Adam.
- Jaha det. fnittrade Cilla.


Väl inne på Almas rum igen, satte sig Cilla på bäddsoffan. Hon drog efter luft och öppnade munnen för att berätta om ljuden från vinden, men hon ändrade sig och stängde munnen igen.
- Det sägs att tre unga flickor i våran ålder har dött vid den där dammen. San Alma plötsligt. En drunknade, en frös ihjäl och den sista… hon tystnade.
- Ja. Sa Cilla nyfiket. Vad hände med den sista? Berätta nu!
- Hon blev dödad av ett rovdjur. En varg eller en björn. Sa Alma frånvarande. Hennes blick var tom och död. Men sen tittade hon allvarligt på Cilla och fortsatte. När dom hittade henne var hennes kropp sönder biten och sönder riven. Alla tjejerna dog i November. Det sägs att dom blev lurade dit av ett spöke utan händer, fötter ögon och öron. Spöket såg till att dom dog och tog sen dom kroppsdelar som det behövde. Från den första flickan tog det ögonen, den andra flickan tog det fötterna ifrån. Och den sista flickan hade inga händer när kroppen hittades. Alla andra kroppsdelar fanns kvar. Ingen av flickorna bodde här vårat hus. Första flickan var på besök och dom andra två var pigor. Det har varit 100 år mellan varje flickas död och det är på månaden, exakt 100 år sen förra flickan dog. Så om sägnen stämmer, kommer alltså en flicka att dö där inne i skogen nu i november. En flicka som är i våran ålder och som är på besök eller något annat. Och den flickan kommer inte att ha några öron när kroppen hittas. Jag tror inte att jag behöver oroa mej för jag bor ju här. Om sägnen stämmer alltså. Det sägs också att spöket är en man som var blind, döv och hade vanskapta händer och fötter. Så han skar av sig öronen, petade ut ögonen med en stor nyckel och högg av sig fötterna och händerna. Eller ja, ena handen ingen vet hur han blev av med den andra, men det blev han.
- Hu vad hemskt. Sa Cilla och rös till. Och vilka stackars flickor.
- När spöket har fått tag på alla kroppsdelar som det saknar kommer det att få ro och inte döda fler flickor.
- Men varför just flickor?? Det var väll en man?! Undrade Cilla förvirrat.
- Jo det var en man, men ingen vet varför han vill ha flickor. Svarade Alma. Du skämtar inte va?? Frågade Cilla
- Jag har aldrig varit allvarligare. Sa Alma
- Okej jag tror dig, du ser jätte allvarlig ut. Cilla tyckte det lät helknäppt alltihop, men Alma såg så allvarlig ut. Och varför skulle hon ljuga?? ”Tänk om Alma talar sanning, tänk om det finns en sån sägen…!” Tänkte hon. ”Om Alma talar sanning, då är det sägnen som jag inte tror på!” Cilla tänkte så för hon kände sig lite rädd, tänk om hon var spökets nästa offer. Tänk om…
- Nej, ska vi gå och äta lunch? Det märktes att Alma skrämdes av sina egna ord för nu ville hon byta samtalsämne.


När dom ätit lunch, stekt ägg och korv och potatis, så skulle Alma på kör. Cilla såg fram emot att Adam skulle lära henne rida.
- Jaha, ska vi åka då!? Sa Almas pappa.
- Ja visst. Okej. Cilla skulle stanna hemma och rida med Adam. Svarade Alma.
- Jaså… Jaha, okej, svarade Almas pappa osäkert.
- Ja… vadå?? Går inte det bra med dig eller? Hon vill ju det själv!! protesterade Alma.
- Ja, nej det var inte så jag menade. Det är klart att hon får stanna här med Adam om hon vill det. jag bara tänkte…
- Ja?? Vad?? Vad tänkte du?? Avbröt Alma uppkäftigt.
- Men nu får du lugna dig!! Sa Arne strängt. Slutdiskuterat! Klart att hon får stanna här med Adam, men nu åker vi i alla fall.
- Okej. Svarade Alma. Ja men du får ha så kul med Adam. Sa hon och tittade på Cilla.
- Javisst, självklart. Ha så kul på kören.
- Hej då!
- Hej då!
Cilla skyndade bort mot lagård. ”Å vad roligt det ska bli!” Tänkte hon. Där stod Adam och gav korna mat. Han rätade på sig och vände sig mot Cilla.
- Å, hej. Jag hörde inte att du kom. Sa han överraskat.
- Hej. Nej, jag vet. Jag är så liten så jag varken hörs eller syns. Sa Cilla retsamt.
- Ska vi ta ut en häst nu eller…? Undrade Adam
- Ja det tycker jag, om du inte har annat att göra förståss.
- Nej, nej. Det har jag inte. okej, följ med här. Dom gick längre bort i ladugården och genom en stor. I nästa rum luktade det starkt av häst och hö. Alldeles innanför dörren fanns en liten hage med killingar i. Och lite längre bort var grisarna, tre suggor i en hage, två galtar i en hage och en sugga men sju kultingar i den sista hagen. Längst bort var hästarna, en hingst, två ston och ett föl. Ena stoet och fölet var i en box. Och hingsten och det andra stoet stod i varsit bås. Hingsten var gråvit och stor. Stoet som hade ett föl var mellanbrunt med svart man och svans, och det hade en vit stjärna i pannan. Fölet var vitt med brun man och svans och det andra stoet var svart med en vit stjärna i pannan.
- Å nej, men gu’ va gulliga. Utbrast Cilla förtjust.
- Ja nog är dom fina. Vilken av dom vill du rida? Jag vore glad om du inte tog stoet med fölet för hon är så trött fortfarande. Hingsten, den gråvite, är lugnast. Sa Adam.
- Jag vill i såna fall rida på hingsten. Om han är lugnast alltså.
- Okej, då tar jag ut honom. Du kan hämta en sadel, där borta om du vill.
- Ja visst det kan jag väl. Cilla gick bort åt det hållet som Adam hade pekat åt, där på väggen hängde tre sadlar, en större än dom andra. Hon tog ner den största. Men hon höll nästan på att tappa den för den var så tung. Cilla tog ett bättre grepp och kånkade iväg med den.
- Blir den här bra? Frågade hon när hon äntligen lyckats bära ut den till Adam.
- Ja den blir jätte bra, den var väl inte tung hoppas jag . Sa han retsamt.
- Nej självklart inte, jag är väl inte svag heller… svarade Cilla med samma attityd.


Vid middags tid kom Alma tillbaka från kören. Det var bara ett ögonblick efter att Cilla hade slutat rida. Det var en upplevelse tyckte hon. Inte bara att få rida utan också att få vara nära Adam i hela två timmar. Han var den snyggaste personen i hela världen tyckte hon.
- Hej! Var det kul att rida? Alma hade avbrutit Cillas tankar och väckt henne ur dagdrömmen.
- Hej! Ja, det var jätte kul. Svarade Cilla och tänkte just fortsätta när Alma sa.
- Ja men vilken tur då.
- Japp! Och du då… Var det kul på kören?
Nej det kan jag inte påstå. Jag hatar körledaren och jag tänker inte fortsätta om inte han slutar. Nej förresten, jag ändrade mig, jag ska sluta i alla fall. Svarade Alma surt.
- Okej. Sa Cilla och fnissade
- Kom och ät nu! Det var Anita som ropade.
Efter middagen, som var pannkaka med jordgubbsylt och vispgrädde, gick tjejerna upp på Almas rum. När man gick upp för trappan så var det som ett jätte långt trappsteg med en öppning till vänster, till en liten hall och därifrån om man gick till höger kom man till Almas rum och om man gick rakt fram så kom man till Adams rum. Om man däremot valde att fortsätta upp för trappan så var det ca sju trappsteg till och sen var dörren till vinden. När dom gick upp för trappan, tänkte Cilla på vad som hänt kvällen innan. Dom kom in i Almas rum, Cilla satte sig på bäddsoffan.
- Jo, jag hade tänkt fråga en sak. Sa Cilla. Eller nej två saker förresten.
- Ja visst fråga på du.
- Jo, först vill jag fråga vad som finns på vinden. Sa Cilla försiktigt.
- Vinden?!?! Utbrast Alma
- Ja, vinden . sa Cilla förskräckt över Almas plötsliga humör förändring.
- Det finns väl inget på vinden. Alma hade helt utan förvarning blivit jätte konstig, hon verkade livrädd för något.
- Har någon bott där uppe förr eller?
- Jag vet inte. vad var din andra fråga? Svarade Alma kort och nästan mekaniskt. Cilla tänkte febrilt, hennes andra fråga hade ju egentligen varit om Alma också hade hört konstiga ljud från vinden på kvällarna men nu försökte hon komma på en annan fråga.
- Jo… öh… Vad ska vi göra? Fick Cilla fram tillslut. Alma svarade inte. Dom satt tysta länge, men så tog Cilla mod till sig och sa försiktigt:
- Jag går och borstar tänderna nu. Jag är så trött.
- Javisst, okej. Gör det något om jag stannar uppe ett tag till? Nu var Alma helt normal på rösten och verkade helt vanlig.
- Nej självklart inte, kan du bara hjälpa mig att bädda ut soffan?
- Jajamensan, det kan du lita på att jag kan.


Tio minuter senare låg Cilla i sin säng och tänkte på de konstiga ljuden från vinden kvällen innan. Hon försökte komma ihåg exakt hur det lät och hur det såg ut på vinden. Plötsligt hörde hon det. Ljudet. Nu var det mycket tydligare och hon hörde att det var inte skratt och inte gråt. Det var någon som sjöng. Hon försökte tänka på annat men det gick inte. hon kände en kall kår komma krypandes över ryggraden. Nu höll hon andan för att höra sången bättre. Det var ingen sång hon kände igen, men plötsligt som i trans, började hon sjunga med och hon satte sig upp i sängen och gick ut ur rummet. Ute i hallen tystnade hon men sången hördes fortfarande. Hon tog ett djupt andetag och vaknade då ur transen.
- Vad i… Hur kom jag hit ut. Mumlade hon för sig själv. Äsch skit samma jag står inte ut med den där sången längre. Det slog henne att ljuden kanske kom nerifrån. Hon gick ut till trappen. Nej. Det kom från vinden. Cilla gick upp till dörren och kikade in genom nyckelhålet. Där inne var det ljust. Ljuste kom från öppenspisen i bortre hörnet. Kartongerna var borta. Hon var rädd, men ändå tog hon tag i handtaget. Dörren gled upp och hon gick in. Där vi elden satt en kvinna med ett spädbarn i famnen, det var hon som sjöng. På golvet satt en liten flicka i fyra års åldern, hon hade långt guldbrunt hår. Hon lekte med en docka, plötsligt vände hon på huvudet och tittade rakt på Cilla, hon log och fortsatte sen att leka. Cilla tittade bakom sig, ”Tjejen kanske såg någon bakom mig” tänkte hon. Men det var ingen där. Hon såg på flicka, som återigen höjde blicken och såg rakt på henne. Flickan log, reste sig upp och kom gående mot Cilla. Flickan öppnade dörren, tog Cilla i handen och ledde henne ut. Sen stängdes dörren. Det blev mörkt. Cilla rös till och skyndade sen ner för trappen och in i Almas rum. Hon slängde sig på sängen och drog täcket över huvudet. Det var tyst. Hon somnade men sov inte skönt på grund av mardrömmarna hon hade hela natten.


När Cilla vaknade nästa morgon, hade hon bestämt sig för två saker. 1: det som hade hänt kvällen innan var bara en dröm, och 2: hon skulle gå ut till dammen och ta några bilder. Hon och Alma åt en sen frukost och gick sen ut till dammen. Dom tog några bilder och gick sen tillbaka under tystnad. Resten av dagen tillbringade dom inomhus, eftersom det inte var något vidare bra väder. Dom kollade på film och spelade tv-spel. Efter middagen gick dom ut och hjälpte Adam att göra rent åt hästarna.
Cilla gick och lade sig tidigare än Alma den kvällen också. Hon bara väntade på att få höra den där sången igen och just som hon tänkte tanken så hörde hon den. Cilla tvekade inte en sekund. Hon satte sig upp i sängen, gick ut i hallen och upp till vindsdörren. Den stod på glänt. Hon sköt upp den och gick in. Elden brann i öppenspisen, kvinnan med barnet satt i gungstolen precis som kvällen innan. Men Cilla såg inte till den lilla flickan någon stans. Plötsligt kände hon att någon tog hennes hand. Hon vände sig. Där var den lilla flickan. Cilla flämtade till, men flickan bara log, som om hon kände Cilla väl. Flickan gjorde tecken åt Cilla att komma närmare, och Cilla böjde sig sakta ner. Flickan strök sin hand över Cillas hår, böjde sig närmare och viskade i Cillas öra.
- Akta dig för dammen. Jag vet att du dras till den, men du måste akta dig.


Cilla vaknade med ett ryck. Hon andades häftigt och var blöt av svett. Och dessutom såg hennes säng ut som en katastrof. Det var ljust i rummet, Almas säng var tom och Cilla gissade att klockan var ungefär 8. Hon kom att tänka på flickan på vinden, och på vad hon hade sagt. Men eftersom hon inte kom ihåg hur hon hamnade i sängen igen, så måste det ha varit en dröm. Cilla förträngde tankarna och började bädda sängen. Hon kollade på klockan.
- Oj! Redan halv elva. Mumlade hon för sig själv. hon gick ner till köket, det var ingen där, men det luktade stekt ägg och bacon. Så hon tog en fram tallrik och tog lite mat från stekpannan. Hon åt i lugn och ro medan hon lyssnade på ljuden från gården.
När hon ätit klart ställde hon in i diskmaskinen och gick upp på Almas rum igen. Hon kom att tänka på freestylen som hon satt sig på, på tåget. Cilla öppnade väskan, där låg en hopvikt lapp högst upp. Hon vek upp den och när hon läst dom 2 raderna, kvävde hon ett skrik. På lappen, med snirklig stil, stod det: ”Kom ihåg vad jag sa; akta dig för dammen!” Just då kom Alma in i rummet och Cilla skyndade sig att stoppa undan lappen.
- God morgon! Jag var just på väg att gå och väcka dig. Sa Alma
- God morgon! Jag vaknade för bara ett litet tag sen, och jag såg inte till någon så jag tog lite bacon och ägg till frukost. Det gör inget va? Sa Cilla nervöst.
- Nej självklart inte. mamma och pappa är inne i stan och jag har hjälpt Adam med lite saker.
- Jaha. Cilla tänkte på om hon skulle berätta för Alma om vad som hänt, men eftersom hon blev så konstig förra gången så beslutade hon att inte säga något. Som om Alma kunnat läsa Cillas frågor sa hon allvarligt.
- Vad var din andra fråga i förrgår?
Cilla tog ett djupt andetag.
- Jo, jag undrar… har du hört konstiga ljud från vinden nån gång?
- Nej det har jag inte. Svarade Alma kort och entonigt. Hennes blick var lika tom och död som för två dagar sen. Cilla funderade återigen på om hon skulle berätta allt, men hon väcktes ur sina tankar när Adam slet upp dörren.
- Hej! Har nu lust att… längre hann inte Adam innan Alma började skrika.
- Vet inte du vad knacka är??!! Kan inte du knacka eller?! Va??! Adam blev förskräckt över hur arg Alma blev så han backade ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Cilla skyndade efter honom.
- Vänta Adam! Jag vet inte vad som tog åt henne, hon var jätte lugn nyss.
- Det är okej. Men hon brukar inte vara såhär. Jag skulle bara fråga om ni ville ta ut fölet lite men jag får väl göra det själv då. Sa Adam besviket. Cilla blev överlycklig.
- Nej, vänta här. Jag ska fråga henne jag. Okej?
- Javisst, okej! Cilla knackade på Almas dörr.
- Kom in. Sa Alma surt.
- Du, Adam ville bara fråga om vi ville ta ut fölet lite. Kommer du med? sa Cilla
- Nej, gå du, jag stannar här. Det är okej.
- Jaha, okej. Tack! Cilla var så glad, hon sprang ut i hallen till Adam.
- Kommer hon också eller? Undrade han.
- Nej, hon ville inte. svarade Cilla.
- Nehej, okej men det här klarar du bara bra.
Cilla hade fölet ute i två timmar sen gick hon in i stallet och hjälpte Adam. Hon glömde alldeles bort tiden och att Alma fortfarande satt på sitt rum helt ensam. Hon hörde en bil komma och hon gissade att det var Arne och Anita som kom hem. Det var det, dom hade med sig lunch så alla åt. Efter lunchen for tjejerna ut och red. Dom red långt från huset, inne i skogen och ute på lindor. Dom var ute länge och red, och när dm kom hem så var det dags för middag. Dom fick blodpudding, det var inte Cillas favoritmat direkt, men hon plågade i sig två skivor. Efter middagen kollade dom på tv. Dom såg en dokumentär om prostituerade män i Peking.
Redan klockan nio var Cilla trött. Hon sa god natt och gick upp och lade sig. Hon anade aldrig vad som skulle hända den natten.


Cilla vaknade mitt i natten, av vad visste hon inte, hon var klarvaken. Länge låg hon och stirrade upp i taket. Plötsligt satte hon sig kapprak i sängen. Hon hade hört ett konstigt ljud. Hon tittade bort mot dörren, sakta, sakta gled den upp, och in kom den lilla flickan från vinden. Cilla nöp sig i armen för att se om hon drömde men det gjorde hon inte. flickan tecknade åt Cilla att följa med. Cilla var inte rädd, varför visste hon inte, hon skyndade att sätta på sig en tröja uppe på nattlinnet och sen följde hon efter flickan. Hon sprang upp till vinden, Cilla följde med utan att tveka. Elden brann i spisen och kvinnan satt i gungstolen bredvid elden, men barnet var inte i hennes famn. Kvinnan såg med sorgsna och skräckfyllda ögon bort mot dörren när dom kom in. Flickan sprang bort till kvinnan och kramade om henne. Det verkade som om kvinnan inte kunde se Cilla, utan att bara flickan kunde det. Flickan kom till Cilla och viskade i hennes öra.
- Mamma är ledsen för att den elaka mannen har tagit min lillebror. Cilla tittade bort mot kvinnan, som vände blicken mot dörren. Flickan sprang bort till henne, satte sig i hennes knä och kramade om henne. Dom såg livrädda ut båda två. Cilla fattade inte vad som hände, men när hon vände sig om mot dörren, såg hon den sakta öppnas. Hon backade mot väggen och uppslukades av skuggorna. In genom dörren klev en man, stor, mörk klädd och med svarta, leriga skor. Kvinnan började gråta, om det var för att hon var ledsen eller rädd, visste inte Cilla. Mannen gick fram mot dom och sa något som fick kvinnan att gråta ännu mer. Cilla backade lite till och råkade välta ner några kastruller som stod på en hylla. Mannen vände sig mot henne när han hörde skrällen. Cilla insåg att mannen såg henne och att han kom rakt emot henne. Hon blev skräckslagen och försökte springa iväg, men mannen fick tag i henne och drog iväg med henne. Cilla stretade emot allt hon kunde men det tjänade ingenting till. Hon var hjälplös insåg hon. Han drog henne ner för trappan, genom köket, ut ur huset, över gården och in i skogen, i riktning mot dammen. Cilla stretade fortfarande emot allt hon kunde och hon skrek. Det sved på hennes ben för hon rev sig på kvistar och annat. Tillslut kom dom fram till dammen, och mannen släppte henne i snön och försvann in i skogen. Cillas ben var blodiga och sönderrivna. Hon ställde sig upp och var just på väg att springa därifrån, när hon såg något flyta på vattenytan i ett hål i isen. När hon tog några steg närmare såg hon att det var spädbarnet från vinden. Barnet flöt i dammen, med ansiktet neråt. Cilla kvävde ett skrik. Hon vände sig om och höll på att springa in i mannen som släpade dit henne. Ur skogen hördes ett öronbedövande skrik och sen den tystaste tystnaden.


Cillas blod hade färgat snön röd. Och fastän det inte var många plusgraden den natten, så var kroppen fortfarande varm när den hittades, av en jägare som tidigt på morgonen var ute och gick med sin hund i skogen. Ingen kunde förklara vad hon hade dött av, varifrån hålet i isen kom, eller varför Cilla inte hade några öron när hennes kropp hittades…

Skriven av: Erika Eriksson