Sakta gick jag ut

Sakta gick jag ut, mina ögon möttes av mörker. Jag tog ett par snabba steg, och plötsligt befann jag mig mitt ute på öppen gata. Alldeles ensam där jag en gång hade lekt som barn. Lamporna runt omkring mig sken som brinnande facklor, men samtidigt lystes snöflingor upp som sakta föll neråt i mörkret. Ljudlöst föll dessa kristaller mot sitt mål. Jag vände mitt huvud uppåt mot himlen och en tår föll ner på min kind. Jag öppnade munnen och vrålade ut allt vad jag kunde, det kändes först meningslöst. Jag uppfattade inte vad jag vrålat, men efter några sekunder kände jag mig lättad. Känslorna inom mig, var dom borta eller kanske fortfarande fyllda med hat, det kändes som lite försvunnit och jag kände mig bättre tillmods. Tåren som runnit ner för min kind var nu frusen och jag började gå bortåt horisonten. Mina byxor fladdrade till när jag svängde upp på en stig som igår var lerig, men idag vacker. Den vita snön var kall men djupt inne i hjärtat kändes den så varm. Snön hade lagt sig som ett duntäcke, och läkte nu stigens alla gropar och sår. Jag gick rakt in i skogen och lämnade det kalla ställe jag kom från. Det blev bara mörkare och mörkare ju längre in jag kom. Men det kändes ändå bara bättre och bättre. Stigen verkade bekant, som om den var ett fartyg jag färdats med ett antal gånger tidigare. Jag kämpade mig uppför en liten sluttning och plötsligt, i ett enda ögonblick började trädens grenar, skogens jord och alla växter att glittra. Jag hann inte tänka förrän jag låg ner i en buske och beundrade detta skådespel. Jag vände blicken uppåt och fick se månen. Den tittade upp vid horisonten, det verkade som om den såg ledsen ut. Jag fortsatte på stigen. Allt glittrade omkring mig och jag fylldes av glädje, stegen blev lättare och lättare.

Nu började skogen tätna och det blev svårt att ta sig vidare. Jag kämpade en bit till, drog isär ett par grenar och stack in huvudet för att komma in i nästa buske. Men till min stora förvåning fanns där ingen buske, inget rivande mot mina kinder. Jag tittade noga, framför mig låg en liten sjö. Månljuset speglades sig mot vågorna som sedan bländade mig i ögonen. Jag tittade ut över min högra axel och fick se att jag befann mig på en klippa som sträckte sig en bit utöver sjön. Den glittrande vinterskogen låg som ett kraftigt ljusbälte runt om sjön. Jag satte mig längst ut på klippan och efter ett tag började känslorna komma, hatet.
All ilska, allt hat, vad har jag gjort för fel. Ingen har någonsin brytt sig om mig och mina problem tänkte jag. Kanske finns det ett stort svart hål i min själ som hastigt tar bort allt och alla. Kvar blir jag, utlämnad till kylan. Det ryste till i kroppen och tårarna började falla samtidigt kom det en vindpust som drog igenom min tunna tröja. I det ögonblicket skrek en röst inuti mig: Visa att du är något, du har mycket att visa. Min blick vändes neråt och jag såg mina tårar förenas med sjön. En skön känsla for från mina fötter, genom mina ben, och sedan in i mitt hjärta. Jag reste mig upp och tittade runt omkring mig. Om detta underbara finns, skogen, sjön, himlen, månen med sitt ljus, då måste det också finnas glädje jag kan ta del av. Jag vände mig hastigt om och lämnade denna magiska plats som låg där, gömd så verkligheten inte kunde förstöra den.

Jag färdades med stigen i skogens glittrande omgivning, tillbaks till öppningen som var upplyst utav lyktstolparnas ljus. När jag kom ut ur den glittrande skogen märkte jag att det fortfarande snöade. Jag vände mig om för att ta farväl av skogen, men den glittrade inte längre. Den såg trist ut med sina kraftiga träd och min själ fylldes nu med sorgsna känslor. De orangefärgade löven föll sakta ner mot mig och jag gick mot mina faddrars hus. Jag ställde mig utanför huset och vände blicken uppåt. Snöflingorna föll en efter en in i mina ögon. Det gjorde lite ont men det brydde jag mig inte om. En tår föll ner på min kind och jag vände blicken ner mot dörren in till huset. Här befann jag mig för en stund sedan, då med känslor fyllda utav hat, nu fyllda men sorg. Jag kände djupt inom mig att jag skulle få komma tillbaks till den glittrande skogen, den magiska sjön och min egen klippa. Jag tog ett par snabba steg, öppnade dörren och sakta gick jag in.

Av: Eric Dale Rundberg

Skriven av: Eric Dale Rundberg