Samhälls-hora

Samhälls-hora
© Mike Larsson 2002

Jag vet inte vart jag är på väg, och jag har tappat greppet om varför jag gör saker. Det är inte tvångstankar eller något sånt skit, för det har jag blivit av med. Det är något annat som styr, drar i trådarna, som vill se resultat. Ett tomt resultat, liknande ett oskrivet formulär. Där, i mitten av en gäspning, mitt i lampornas sken. Det blir obehagligt och man vill undan – men det går inte när man har tyngder på kroppen som håller en fast i stolen.

Som DTMF-signaler som äter min hjärna, tränger in och ändrar på synapsernas kontakter. Små elektroniska stötar som bestämmer mitt beteende och liv. Som en pseudo-själ redo att försvinna ut igenom ett öppet fönster. Såren expanderar och söker sig till varann, för att skapa en ännu större skada. En tanke som imploderar och far runt i ett ingenting, där ljus och mörker, sommar eller vinter inte betyder ett skit. Det är svårt att leva enligt regler, regler som andra satt upp för att ha makt. Ett helt liv i kamp, tills man upptäcker att det inte är någon kamp längre. Då är allt förlorat. Gränser suddas ut och fienden applåderar.

Man står i köket, långt ifrån sömn, funderar igenom obetydliga händelser – som inte betyder något om 10 år. Igen vill man tränga in i sörjan, ryggsäcken, alla depressioner och all ångest man haft, och bara analysera. Man tror man har fått upp ett spår, något blänker till i dunklet, och man går åt det hållet. Som att någon ropat ens namn, fast man inte har något. Och ju längre man går desto längre blir avståndet. Man måste upp till ytan och ta ett nytt andetag, nytt syre.

I ett samhälle där man bara är någon som går på bidrag, en glömd samhälls-hora, arkiverad i en seg dator på Försäkringskassan. Och man ler över att man inte är någon företags-hora. Nej, man är medlem i något större – samhället. Man tittar på tv och ser dessa kolosser, dessa massiva maskiner, dessa aktie-karuseller dö en efter en. Och inser att man trots allt är skyddad, i samhällets sköte. Där samhället agerar bordell-mamma, eller hallick.

Alla människor är horor. Det handlar inte längre om kvalite, eller status. Inte ens om du skulle bli rik är du fri. Du är då hora åt dina pengar, dina aktier, dina obligationer eller vad du nu bundit ditt kapital i. Frihet är endast döden, då är du inte någons hora, då flyter du omkring i ett mörker. Naken och namnlös utan vare sig talförmåga eller något mänskligt. Du lämnar allt det bakom dig och blir i döden ett nummer, som alla andra. Men det vet du ju inte eftersom du inte fick ta med dig något – inte ens din kropp eller dina minnen. Du är ren och du vet ingenting.

Och DTMF-signalerna fortsätter i ett vaccum.


© Mike Larsson 2002


Författare:

Publicerat

Dela: