Samtalet

– Du måste göra upp med dina minnen, sa psykoterapeuten och tog av sig glasögonen.
Hon vek ihop och lade dem i det öppna fodralet, som låg i knäet. Med en blek hand greppade hon vattenglaset, vilket stod på det runda bordet. Smuttade, vätte läpparna. Ställde ned glaset, närmare mig denna gång, och lutade sig tillbaka.
– Människan är en förunderlig konstruktion, fortsatte hon. En liten biokemisk fabrik som drivs med svagström.
Hon lade höger ben över vänster. De svarta byxorna följde lydigt rörelsen. En liten vit klocka stod på bordet, räknade tiden. Den röda sekundvisaren hackade i uppförsbacke, snart var klockan tjugo över tolv.
– En psykolog utrustad med dåligt tålamod, skulle med all säkerhet ha ordinerat piller.
Hon tittade på mig och log.
– Men min erfarenhet som psykoterapeut säger mig att lösningen är en helt annan.
Med höger pekfinger drog hon undan en slinga brunt hår.
– Jag anser att en behandlingsform baserad på täta samtal, där vi via hypnoterapi gräver i ditt undermedvetna för att hitta händelser värda att bearbeta, är att föredra. Rösten var hes, lät faktiskt lite trött. Hon fattade ånyo glaset. Tog en större klunk denna gång.
– Men det är klart, ser jag ingen förbättringen, efter låt säga tre, fyra behandlingar, måste jag nog rekommendera en komplettering av behandlingen, med hjälp av psykofarmaka.
Jag nickade, händerna grep hårdare om armstöden. Knogarna vitnade. Jag öppnade munnen, tungan låg tung och orörlig. Läpparna protesterade till en början, men jag lyckades forma dem. Förmådde lite luft att pressas genom stämbanden:
– Hypnoterapi?
Kvinnan, på andra sidan bordet, höjde på ögonbrynen. Kanske förvånad över okunskapen gällande behandlingsformen. Hon lät de fylliga läpparna breda ut sig.
– Ja, vad skall man säga, sa hon. Enkelt uttryckt kan man säga att du försätts i ett förändrat medvetande tillstånd. Att du tar klivet in i ditt undermedvetna. Och att du där lokaliserar minnen, händelser i det förflutna, som kan hjälpa oss i vårt fortsatta arbete.
Höger tumme och pekfinger snurrade en slät guldring på vänster ringfinger.
– För det är i det förflutna vi måste söka lösningarna till dina problem. Du skall veta en sak...
Hon rätade på ryggen. Lutade sig fram med underarmarna på knäna.
– ... kroppen minns.
Jag förstod egentligen inte vad hon menade, men nickade ändå. Skulle precis fråga om ett glas vatten, när det knackade på dörren. Ett skäggigt ansikte stack in och frågade:
– Birgitta, kan du komma lite?
Kvinnan vände sig mot dörren. Några sekunder förflöt. Hennes röst, lite besvärad.
– Jag kommer...
Dörren stängdes. Psykoterapeuten tog glasögonfodralet från knäet, lade det på bordet. Små röda fläckar spred sig över hals och kinder. Hon sa:
– Ursäkta mig någon minut.
Hon reste sig och i den hastiga rörelsen förnam jag doften av parfymen – vandring bland blommor en varm sommardag. De höga klackarna slog mot golvet då trasmattan undveks. När dörren stängdes, slöt jag ögonen. Rummets konturer i vitt mot en svart fond.

Ett djupt andetag, försökte lätta på greppet om armstöden. Det gjorde lite ont att räta på fingrarna. Ännu ett djupt andetag, och så öppnade jag ögonen. Skenet från golvlampan bredvid psykoterapeutens tomma stol verkade starkare nu. Blicken löpte längs rummets vita väggar. Förutom några diplom, var de alldeles kala. Jag reste mig. Skjortan var fuktig mot ryggen. Gick över till fönstret bakom stolen jag suttit i.
Den grå morgonen hade gått över i grå dag. Nakna träd pekade med sina grenar, några slog mot fönstret när vinden tog i. Jag såg en gammal dam på gångvägen som löpte mellan husen. I ena handen, ett koppel till en hund som ville åt ett håll; i den andra, ett paraply som med vindens hjälp ville åt ett annat. Såg engelska kyrkan en bit bort. Klockan på tornet visade halv ett. En halvtimme kvar, således.
Jag gick tillbaka till stolen. Fattade med händerna om armstöden och sjönk ner. Sträckte på benen, lade höger fot över vänster. Andningen var lugnare nu. Magen höjdes och sänktes i jämn takt. Förde höger hand till ansiktet. Tummen och pekfingret om näsryggen, masserade lätt. Tittade mot dörren. Handtaget horisontellt och inga steg hördes. Lät tungan pressa mot påsen under läppen. Lite smak, men nästa gång får det bli kramsnus, tänkte jag och satte mig upp. Såg på anteckningsblocket som låg uppslaget på bordet. Tittade på glaset, ur vilket kvinnan druckit. Röda märken på toppen.
Jag sträckte mig, fattade om glaset. Förde det till munnen och drack upp. Ljummet vatten. Ställde ned glaset och tittade på anteckningsblocket igen. En svettdroppe rann utefter ryggen. Jag lutade mig över bordet. Vred blocket ett halvt varv. Tog stöd med händerna mot bordskivan och läste:

Henry Hoch, 34.
Lider av nedstämdhet. Har så gjort under en längre tid. Tillståndet har förvärrats under de senaste veckorna. Henry beskriver att han har problem med sömnen. Vaknar ofta. Insomningsproblem. Mardrömmar. Allt tyder på depression, med all sannolikhet av lättare natur.
Ser väldigt bra ut. Vackra bruna ögon. Kraftigt käkparti. Mörkt kort snaggat hår. Kraftigt bröstparti. Bredaxlad. Förmodligen vältränad.

Har han flickvän/sambo/maka ?
Har han några barn?

Jag vred tillbaka blocket, skakade på huvudet och satte mig. Drog händerna över jeansen. Hade ingen tidigare erfarenhet av människor som skor sig på att plåstra om sårade själar. Men detta kändes tvivelaktigt. Synnerligen tvivelaktigt.
Jag följde den röda visaren ett fullbordat varv och bestämde mig sedan för att gå. Tog plånboken från bakfickan. Drog fram två hundralappar och lade på anteckningsblocket. Halva arvodet fick räcka. Då jag reste mig och var i begrepp att gå hördes steg utanför dörren. Handtaget trycktes ned. Den skäggige mannen visade sig denna gång i hela sin uppenbarelse. Stängde dörren. Tog några steg in i rummet, tittade på mig och pekade på besöksfåtöljen.
– Sitt ner.
Hans röst var sprucken, fick mig att tänka på krossat glas. De rödsprängda ögonen var fuktiga. Ett snabbt beslut att inte konfrontera mannen, ledde till att jag gjorde som han sa.
Mannen vred sina händer. Hans vänstra ögonlock ryckte okontrollerat. Käkbenen rörde sig under de skäggiga kinderna, det såg ut som han tuggade luft. Han slutade slingra sina händer. Sköt bak höger sida av kavajen med hjälp av armen. Körde ner handen i fickan på de bruna manchesterbyxorna. Vänsterhanden vilade på den tomma stolens ryggstöd.
– Ligger du med min fru?
Orden levererades med spelat lugn, och det tog någon sekund för mig att förstå deras innebörd. Detta var psykoterapeutens man – och han var bedragen. Åtminstone ansåg han sig det.
– Ursäkta mig, sa jag, men jag förstår inte vad du menar. Det måste vara ett missförstånd. Jag har aldrig varit här förr. Detta är mitt första besök.
Mannen skrattade nervöst. Lät tungan sticka ut, väta läpparna. Så drog han upp en liten revolver ur byxfickan. Tog ett steg mot mig.
– Du verkar lite trögtänkt ditt satans muskelberg. Men det här kan inte missförstås.
Han höjde höger arm. Pekade mot min panna. Kände kylan mot huden.

– Vakna. Herregud, vakna.
Någon ruskade i mig. Jag öppnade ögonen. En svettdroppe rann över pannan och försvann i höger öga.
– Drick här.
Ett glas med röda läppavtryck fördes till min mun. Ljummet vatten.
– Du kan inte ha varit på något trevligt ställe.
Psykoterapeuten var nedsjunken på knä. Hon ställde tillbaka glaset och lät en hand stryka mitt knä.
– Jag och min kollega Martin, han som knackade på, ...
Hon pekade mot dörren.
– ... hörde ett skrik. Jag har inte varit borta i mer än fem minuter. Men du hann tydligen slumra till under tiden.
Hennes hand lyfte från knäet till min panna. Hon fattade mitt ansikte mellan sina händer.
– Är du okej?
Jag drog mitt huvud från hennes grepp.
– Ja... Javisst.
Hon log, reste sig och gick bort till stolen. Tog upp anteckningsblocket och slog igen det. Satte fast pennan i spiralen.
– Jag tror det räcker för idag, sa hon och sneglade på klockan. Vi träffas igen, nästa vecka på samma tid.
Hon skrev ned datum och tid på en lapp och räckte mig. Jag vek ihop pappret. Stoppade det i vänster bakficka. Med en hand på min axel följde hon mig till dörren.
– Du skall se att allt ordnar sig.
Vi skiljdes med ett fuktigt handslag. Hon stängde dörren och jag gick ut i väntrummet. Fortsatte mot klädhängaren, där en hålögd man hängde upp sin ytterrock. Halsduken stoppade han i rockärmen. Mössan också. Jag nickade mot honom, log lite, men han såg mig inte. Gick bara förbi, satte sig i soffan och tog upp en tidning. Något resemagasin såg det ut som.
Satte på mig skinnjackan. Drog ned den stickade mössan över öronen. Fick plötsligt känslan av att någon betraktade mig. Vände mig mot kvinnans dörr. Ingen där. Men i en dörr strax till höger stod den skäggige mannen. Höger handen var nerkörd i fickan de bruna manchesterbyxorna. Den vänstra vilade på dörrhandtaget. Han log, nickade och försvann in i det angränsade rummet.
Jag tog på fingervantarna, gick mot ytterdörren. Tog av de blå tossorna, lade dem i den flätade korgen för använda. Fattade handtaget till dörren. Tryckte ned och gick ut i det grå.

Skriven av: Mikael Gustavsson