Samtalet som förändrade allt

Samtalet som förändrade allt

Vi hade varit ute, jag kände mig nästan illamående så han tog med mig hem.
Jag kände honom sedan innan så jag visste att jag kunde lita på honom, jag trodde att jag kunde lita på honom.
Jag kände mig helt utslagen så jag gick och la mig , och han gjorde det samma .
Dagen efter vaknade jag av ljudet av sirener, dem lät så högt att jag kunde höra dem även om jag spenderade natten på högsta våningen.
Men han var inte där.
Så jag ringde honom om och om igen men han svarade inte.
Jag blev bara mer och mer orolig, jag ville inte vara ensam med hans läskige hund.
Efter att han fått mitt hjärta dunka till hundra så rusar Jakob in.
Varför?
Vad gjorde du? Hur kunde du?
berätta!
Ja det var ungefär så vårat samtal löd efter att han kommit hem. Det var ett samtal som ändrade på många saker.
Mitt hjärta var bröstet och jag grät mig till sömns.
Men länge sov jag då inte.
Han väckte mig, han skrek “jag hatar mig själv” “jag hatar dig” “det är inte du det är jag”.
Jag fattade ingenting.
Vad menar du sa jag. jag kan inte fortsätta så här jag vill att du går sa han.
Jag kände mig förråd, sorgsen, och ilsken på samma gång. Det var som en orkan av bara känslor, delade känslor olika känslor. Men jag tog mina grejer och gick med tårar i ögonen.
När jag tog hissen ner såg jag mig själv i spegeln.
Jag såg rent ut sagt förjävlig ut, rinnande mascara ojämn fondation och inget på läpparna.
Jag gick in på närmaste toa och gjorde en liten sminkning.
Den toan jag var på var riktigt sunkig och och stinkande, en lukt av kiss som inte kan beskrivas med ord.
Jag tog den första bussen jag såg och åkte så långt den kunde ta mig.
Jag hamnade i Mölndal . Det var en äng med granar och träd och innerst inne en stor skog. Jag gick in och det var som ett tomt hål.
Jag skrek, rakt ut och la mig på marken och bara försökte känna naturen , jag kände hur den fuktiga marken nuddade min hud.
Det vibrerade i min ficka så jag tog upp min telefon och tittade vad det var.
Sofie, det var sofie jag fick ett sms och läste det.
Kom till cafet, jag tog en buss och åkte dit.
Jag kunde se Sofies leende genom det neonrosa fönstret.
Jag steg in i cafet och kunde känna en ljuvlig doft av vanilj.
Sofie ropade så jag gick och satte mig bredvid henne, hon tyckte att jag såg lite sorgsen ut så jag berättade allt om helgen, jag berättade allt om honom.
Hur han hade lämnat mig och varit med någon annan.
Det var ganska sent så hon föreslog en sleepover, hos henne jag tyckte det var en bra ide så vi gick hem till henne och sov.
Vi sov i hennes säng, hon somnade snabbt så jag fick stå ut med hennes
snarkningar.
Jag kände hennes ljusbruna hår kittlas emot min hud.

Jag vaknade med frukost på sängen, det var allt från frukt till yoghurt och mackor.
Så jag och Sofie började äta.
Vi blev snabbt färdiga så jag packade ihop och åkte hem.
På bussen satt det någon mittemot mig med luva.
Hans skor och hans ögon var det enda man kunde se av honom, dem var mystiska på något sätt.
Först var hans ögon bara havet.
Blågrönt skiftande, speglande, strandlöst sökande.
Sedan var hans ögon bara människan jag hade aldrig sett ögon dröja så djupt, forskande , förstående.
Sist var han ögon bara sorg bottenlös, förtärande, sönder bristande sorg.


Jag gick av vid Handelshögskolan och det gjorde han med.
Jag kunde höra snabba fotsteg bakom mig och flåsningar i nacken.
Jag kände mig förföljd, benen jobbade snabbare och hjärtat dunkade till hundra.
Jag tog upp min telefon för att ringa Sofie, jag hann precis. Han kastade sig över mig med något vasst i handen men jag kunde inte se vad det var.
Min gissning var att det var en kniv.
Jag skrek så att hela kvarteret hörde och det gjorde Sofie också.
Jag kunde höra Sofie genom telefonen,
“Ilda” “Ilda”
“vart är du”
“vad händer”
“svara då” , ja det var så hon sa.
På hennes röst hörde jag hur nervositeten bara växte men jag kunde inte göra någon åt det.
Han höll för min mun så att jag inte skulle kunna svara Sofie, jag bet så hårt jag kunde på hans fingrar.
Han släppte mig för någon sekund och då lyckades jag fly därifrån.
Han var mig i hälarna och jag sprang för livet, jag sprang in på Ica det var de första jag såg.
Jag gömde mig bakom glassboxen, och jag fick konstiga blickar av andra riktade mot mig.

Efter att ha gått runt i affären en stund och låtsas handla gick jag ut därifrån, jag kände att det var lugnt och att han nog hade sprungit iväg. Förskräckt gick jag hem, på vägen hem ringde jag Sofie och vi ringde polisen, dom ville att jag skulle komma till polisstationen och beskriva gärningsmannen. När jag kom till stationen ställde förhörsledaren frågor, han ville att jag skulle beskriva mannen, så att dom kunde få ett signalement. Sofie satt bredvid mig och höll mig i handen, jag kramade hennes hand så hårt att hon ryckte till. Jag kände hur hela kroppen darrade av nervositet. Jag fick frågor om hans ansikte men dem kunde jag inte svara på, det enda jag kunde beskriva var hans ögon blå gröna som man sjönk in i. Jag kunde även beskriva händerna ovårdade och torra . Han var också gift, han hade en ring på sin vänstra ringfingret som var ganska tjock.
De gympaskor han hade var mörkblå med några gröna streck på, sådana hade Jakob också.

Några månader senare satt jag vid frukostbordet och drack mitt morgonkaffe och läste Aftonbladet som jag alltid brukar göra på morgonen. Då jag fick ett telefonsamtal, det var Bengt från polisen. Han ringde för att tala om att dom gripit gärningsmannen som överföll mig. Det visade sig att han att hade förgripit sig på två andra tjejer också , det var då han greps. Utan att ha frågat några frågor om gärningsmannen lade jag på luren och fortsatte läsa i min tidning. Det var stora rubriker “gärningsman hittad” det var en bild med på sidan, en bild som intresserade mig och jag fick titta länge på för att inse vem det var. Det var Jakob, jag kunde knappt tro mina ögon när jag läste och såg bilden.

Författare:

Publicerat

Dela: