Sång till Bergh

Detta är en sång tillägnad en liten kort man med sin kantiga läderportfölj och skinande lackskor. Detta är en melodi tillägnad denne flinskallige, tystlåtne, smala man helt utan musikaliskt sinne. Varken ton eller takt har någonsin passat in hos honom. Tonerna spretar åt alla håll och kan aldrig riktigt stanna vid ett bestämt läge. Takten låter mest som en dålig motor som inte riktigt vet hur den ska göra för att komma igång.

Kapittelle 1
Den 29 november gick denne lätt irriterade man utmed Karlsgatan genom parken mot biblioteket för att låna en bok att läsa bort sin ångest med. Mannen spatserade där i den lummiga parken och tänkte på hur mycket bättre allt skulle kunna vara.
Tänk bara så mycket bättre det hade varit om solen stått lite högre på himlen. Så högt att den klarade att lysa över trädtopparna. Tänk om bladen på träden var fullt utslagna så att de klarat av att stoppa vinden från att förstöra mig med frostskador. Eller om jag hade en motorcykel med en pakethållare att sätta portföljen på och tvåhundratusenfem kronor i en plastkasse från Ica ifall jag känt mig kapabel att göra en bra deal med någon på vägen. Mannen tittade på en kille i en blå mocka jacka som kom förbikutande med en liten vansinnigt flåsande boxer i ett koppel. ”Om jag haft pengar hade jag sprungit ikapp honom och gett han en tusenlapp för jackan” tänkte han och suckade lite smått för sig själv.
Mannen gick med alldeles för korta steg för att känna sig belåten med både sin takt och hastighet. Han tänkte mycket på sin gångstil på vägen till biblioteket. Han fruktade att den såg lustig ut och han fruktade att den inte var effektiv nog. Kanske skulle han ta längre vänstersteg då han sneddade över gatan. Kanske skulle hastigheten öka om han lyfte fötterna lite högre upp över den spruckna asfalten. Kanske skulle han gå i bättre takt om han lärt sig marschera. Om han inte slapp lumpen för alla de år sedan hade han kanske gått som en vanlig människa. Hade han tagit ett felaktigt beslut. Han gick där i parken med en gångstil som i hans egna ögon såg väldigt annorlunda ut och nästan lite provocerande för andra som såg honom från andra sidan gatan.
För att inte sticka ut för mycket hade han skaffat sig extremt tråkiga kläder i mjuk bomull och 30 % polyester. Han hade även ett par gråa strumpor till de lite festligare tillfällena då han skulle på middag hos hans rika släktingar, på dop och på begravningar. Idag hade han svarta strumpor. Det faktum att de passar bättre i sandalerna än de gråa var även det ett gott argument för att han skulle välja dessa. Sandalerna nuförtiden är dock inte av samma goda kvalité som de för ett par år sedan. På den tiden då man fortfarande använde sig av de miljöfarliga mjukmedlen för att få god komfort och praktiskt mjukhet. Mannen som då och då behövde pressa ner sandalerna i den överfyllda resväskan fann det numera i stort sett omöjligt att böja de nyköpta och hårda sandalerna så att de får plats i ”suitcasen”. För att må bättre hade han därför skickat ett brev. Där han skällde ut företaget noggrant.

Jag vill inte klaga men jag tycker att era sandaler är jätte dåliga.
1. De är hårda
2. De är inte bra
3. Det var bättre när ni hade märkt skorna med datum för tillverkning på innersulan. Numera kan jag inte skilja de mer nyinköpta sandalerna från de äldre.
Jag förklarar brevet härmed slut och kräver svar inom 57timmar. Tack, Hejdå
Sten Bergh

Sten insåg att han inte kunde gå och tänka på sina sandaler mitt i parken. Här skulle man njuta av naturen och finna brister att bli irriterad över. Parken var en bra plats. Här kunde en man som Bergh hitta många fel. Han hade den ultimata parken som ett manifest i sitt huvud: Träd som alla var 133 år gamla med 35 utrotningshotade lavar på stammarna och i genomsnitt 3-4 olika fågelsorter i små gula fågelholkar utformade i klassisk jugend stil. Här och där kunde man skåda ett jättelikt konstverk i brons föreställande en jätte stor penis. Sten tyckte själv att konstverket inte passade in i hans idealpark men han insåg att det var nödvändigt för att inte ge vandaler någon chans att åstadkomma något ännu mera extremt. I hans park gick små vita änder i långa rader likt militärer. Där fanns gräsänder som vacklade runt som små gungande bollar som inte riktigt förstod vart de var på väg. Istället gick de in i saker och ting och kväkte likt grodor.
Sten tittade på parken och memorerade alla saker som var fel. Ankan på vägen gick inte alls i led med 32 andra änder och gräsanden väste vansinnigt mot en gås och jagade snart i väg den flera 100 meter. Den bet gåsen i foten och att döma på den haltande gångstilen hos gåsen efteråt måste han ha gett ett riktigt hårt och bestämt bett. Sten insåg inte riktigt vad han skulle göra med alla dessa memorerade klagomål. Förmodligen visste han inte att han memorerade dessa små händelser och ting runt omkring honom i parken.


Kape 2
Där stod han som en liten människa framför ett stort bibliotek. Han häpnades över dess höjd och bredd, 164 meter lång och 19 meter hög. En kolloss fylld med böcker med olika titlar och innehåll, videofilmer från hela världen, musik som han inte förstod sig på och serietidningar i massor. Varför skaffar ett bibliotek sig serietidningar? En skam för ett bibliotek. Tanken på detta fick byggnaden att krympa till en grön jordgubbe och han tog det första steget in igenom den snurrande dörren. Bergh ryste till när han gick genom den. Han hade alltid sett något magiskt med snurrande dörrar. Det var en sån där lustig dörr man gick in i och väntade på att den snurrat färdigt och plötsligt befann man sig på andra sidan dörren. Som i Science fiction. Där inne låg väggarna vita framför honom och böckerna klättrade uppför bokhyllor av alla typer. Bara det att det fanns bokhyllor som var formade som halvcirklar var något helt nytt för honom. Kunde inte böckerna skavas av att man drog ut dem från cirkelformade bokhyllor? Golvet var av trä och städades dagligen av invandrare med låg lön och många barn. Det var så som Bergh ville se på dem. Han ville inte klaga på att golven var smutsiga för det var de inte. Men han gillade inte att det var så uppenbart vem som städade dem. När Bergh nu står och häpnas inför bibliotekets storhet med tusentals böcker och bokhyllor med lustiga former och extra långa hyllplan. I denna känsla då Berghs tanke på detta biblioteks väldighet stördes av att golven städades av en liten tystlåten glad, framförallt glad kvinna blev han mycket arg. Detta såg Bergh som något väldigt kränkande. Sten var inte alls glad. För att slippa störas av andra människor gick han upp på översta våningen. Han tog några kartböcker med sig till ett fridfullt hörn där han noggrant började läsa i dem. Han förvånades av hur många platser det fanns att besöka i en kartbok. Han drömde sig bort och låssades att han åkte Ferrari igenom Gobiöknen. Tillslut krokade han med en stad och fick bogseras tillbaka till norden igen. Där kände han igen alla namnen och där visste han var alla bilmekaniker fanns. I Helsingfors fanns det tre stycken bilmekaniker som jobbade svart och kunde laga bilen på mindre än en vecka. Den bästa av dem hade stora sedelbuntar i sin byrålåda. Sten hade ofta lockats av att fråga hur många pengar där var. Det måste vara över trehundra femhundralappar och lika många tusenlappar.
Plötsligt blev hela världen mörk. Världens alla namn blev oläsbara och alla länder blev svårtydda. ”Var det åska på gång?” Tänkte Sten. Bergh tyckte att han var lite fyndig och skrattade godtroget innan han tittade upp mot kvinnan som nu stod framför honom.
”Hej!” Sa Bergh och kissade som om han vore bländad av henne. När Bergh insåg att hon ville låna hans atlas fylldes han av rykande och färsk irritation. Bergh hade för tillfället funnit ro i denna bok och hyllade den vid just detta tillfälle nästan som helig. ”Kan man inte få vara i fred, jag har mycket att göra!” sa han till damen. Hon brydde sig inte så mycket och gick därifrån. Sven suckade högt för att visa henne sin känsla av irritation. Sedan slumrade han in i boken igen.
Kartorna fick honom att lugna ner sig igen och sakta förvandlades hans ångest till vanlig rastlöshet. När han läst klart gick han ner till bibliotekets kafeteria där han beställde en gräddbulle och en kopp svart kaffe. Det kostade 32 kronor. Sven betalde med 3 tior och fyra femtioöringar från 1973, 1982, 1990 samt 2002. Kassörskan tog emot de och la de i kassaapparaten. Därefter tittade hon på nästa kund och tog emot mer pengar. Bergh satte sig på ett av de metallglänsande borden och halsade sin kopp kaffe. Det brände i halsen och gräddbullen svalkade skönt efteråt. Bergh tittade sig omkring och tyckte sig komma ihåg en smal rödhårig man som satt och drack te på ett bord mittemot. Manen fick syn på honom. Han tog sin kopp och satte sig vid Stens bord. Sten hälsade och den rödhårige mannen hälsade tillbaka. ”Hej” sa han.
För flera tusen timmar sedan hade rödhåret och sten hälsat på en internatskola under några veckor. Fredrik Mann hade de ropat vid uppropet i den grå aulan och den redan då rödhuvade killen hade rest sig upp och gått fram till sin blivande klass som stod i en klunga längre fram. Där stod redan Sten Bergh och väntade. I början blev de flesta invigda. Mann och Bergh blev inte invigda de slutade istället.
”Hur är det med herr Bergh?” Frågade han. Bergh smackade i sig den sista gräddbullebiten. Den smakade äggigt men ändå sött. Han tänkte på hur många kalorier hans gräddbulle hade givit honom. Han frågade Fredrik och de talade länge om det. Fredrik berättade om laxeringsmedel i sockerfria godisar. Sten lyssnade skärpt. Som vanligt var deras konversation en tävling om vem som visste mest och var bäst på att kunna mycket så snabbt som möjligt. Fredrik kunde 32 olika laxerande preparat på 29 sekunder. Sten blev ofta omkullkastad av hans snabbhet men var själv bättre och mer trovärdig på de större och mer komplicerade lögnerna. Sten kände sig underlägsen och gick och beställde en chokladbolle för att samla sina nerver inför nästa rond. Han betalade och gick och satte sig igen. Sedan rabbla han upp alla platser i Gobiöknen han kunde minnas från kartboken. ”Trevlig plats” tillade Mann. Mann stack in en kort sammanfattning över sin resa till Gobiöknen. Sten kände sig träffad och kontrade med att berätta om hur han kört motorcykel på ett hjul genom öknen och krockat med en stad. Han körde i en mur och fick bogseras hela vägen till Helsingfors där han fick cykeln reparerad av en hårding som numera var död efter att han blivit skjuten i ett slagsmål om tusentals Finska mark. Mann kände sig underlägsen och tog en sväng bort till herrummet för att stärka själförtroendet. För fem kronor fick han både stoppa pengar i automaten (för att komma in), skåda vita klinkerplattor och dricka vatten ur små vita plastmuggar om han så önskade. Mann drack fem hela och en halv plastmugg vatten för att inte känna sig blåst på sina pengar. Där ute stod en fattig yngling och väntade på toaletten. Han hade för tillfället inte råd att betala de fem kronorna för att bli insläppt så därför väntade han tills Mann var färdig. Mann visste mycket väl vad han väntade då han öppnade dörren. ”Sådan ynglingar är smarta” tänkte han och snurrade lite på sina handleder för att känna sig uppvärmd inför mötet med honom. Aldrig skulle han låta honom få komma in. Det var orättvist. Han skulle också betala. Annars var det synd om honom. Han öppnade dörren snabbt. Tog ett steg fram mot ynglingen så att han täckte dörren och tryckte därefter på den sega dörren så att den skulle stängas snabbare. Ynglingen förstod inte att han täckte dörren och försökte gå runt honom. Mann tog ett steg till höger och täckte upp honom även där. Då försökte ynglingen vänster men det var lönlöst. Dörren slog igen. Mann sken upp inombords, tittade ner i marken och smög runt bakom en bokhylla så snabbt som möjligt för att slippa konfrontation med den lille gossen.
När Mann kom tillbaka till Sten kände han sig fylld av självförtroende. Sten försökte många varianter för att slinka runt hans snabba fakta fyllda fraser, men allt misslyckades. Tillslut gav han upp och matchen var avslutad. 7-3 till Mann. Detta betydde att Mann för tillfället hade makten att göra och bestämma över de bägge hur han ville. Detta förstod Sten och gick därför även han till toaletten för att stärka sitt självförtroende. På vägen dit hittade han en bok om gorillor i djurparken I London. Han tog boken under armen och gick ut ur biblioteket. Larmet tjöt och Bergh tyckte sig höra någon komma springande med hundar och pistoler bakom honom. Han släppte boken och sprang rakt ut i parken in i en buske där han satt och häckade några minuter.

Kapito 3
Berg gick igenom parken på väg hem till sin boning. Allt var som det skulle för en gång skull. Han ville klaga men hittade inte något att tala ner. I ett sista desperat försök gick han fram till en uteliggare som satt på en bänk och drack öl i full vinter utstyrsel. ”Vet ni vad klockan är?” Frågade han honom i hopp om att han skulle svara fel. ”Fem i två” ”jo jag vet” sa Bergh och gick besviket vidare. Han hade svarat rätt. Uteliggaren satt kvar på bänken och tänkte på bubbelbad. I sin ungdom hade han badad mycket bubbelbad med gult skumbadmedel och äkta tvättsvamp att skrubba ryggen med. Häromdagen hade han varit i skumbadsaffär och tittat på badkulor, badbomber och tvättsvampar av alla de slag. Numera fanns det både gul och rött och blått och grönt och violett och lila skumbadsmedel. Vissa luktade som den dyraste parfym och andra luktade bara som tvål.
Bergh kände sig hungrig då tanken flög upp framför ögonen på honom att bjuda den påklädde uteliggaren på ett mål mat. Han gick tillbaka till bänken där han satt i sin dunjacka och mössa alldeles stilla som han vore en del av bänken. Underbänken gick en and omkring och letade mat.
På marken låg det glassplitter och någonstans ute i luften mellan kyparen och skumbadsdrömmaren flög en fryst jordgubbe på väg mot kyparens högra kind. Gästerna på bordet intill satt och skrattade högt medan de övriga restaurangbesökarna tittade skrämda mot ljudet av krossat glass. Kockarna i köket stod i dörröppningen och tittad förvånat mot den skrikande uteliggaren som slängde jordgubbar mot kyparen. Kyparen förstod inte riktigt vad han gjort för fel. I vilken sekund som helst skulle kinden smärta. Troligtvis skulle där sitta en blå uppsvullnad imorgon eftermiddag då han skulle servera handbollslandslaget lövbiff och klyftpotatis. Fast rykten från köket sa dock att klyftpotatisen skulle bytas ut. ”Jag vill inte ha er mat, kan man inte få vara i fred!” Jordgubben träffade kyparen i ögat som hukade sig ner mot marken med handen på ögat. Kockarna i köket kom utspringande och jagade iväg uteliggaren. Bergh stod kvar blixtstilla och försökte förstå vad som just inträffat. Kanske skulle han strunta i att beställa mat på just denna restaurang, i varje fall ikväll. Han försökte sluta andas för att slippa synas så mycket. Sedan gled han sakta ut genom dörren där han kommit ifrån. Hans minne ville helst glömma att han någonsin befunnit sig där inne med en hemlös man som känt sig trakasserad av kyparens hälsningsfras. Egentligen ville han springa men hans arm satt fast. Han ville helst förtränga att det var någon som höll fast honom. Därför rykte han sig loss och sprang nerför gatan. Samma väg som han kom ifrån. Om han sprungit lite snabbare hade han kommit fram till parken. Där hade det varit lätt att hoppa in i en buske eller ett annat fint gömställe. Nu var problemet tre vitklädda kockar som kom springande bakom honom och skrek åt honom att stanna. Han hjulade över en bil och skulle just gå limbo under den andra då hans arm åter igen satt fast.
Ryktena om att det inte skulle vara klyftpotatis var inte sanna. Det var så att de vill ha ajvar till lövbiffen. Men potatisen var helt i sin ordning. Kyparen hade lyckligtvis sluppit blåmärke. Jordgubben hade inte varit fullständigt fryst och tog därför inte lika hårt. Historien om portföljnissen som kom in med en skäggig man i dunjacka skulle förbli samtals ämne länge på restaurangen.
Det började med att båda två kom in. De diskuterade vilt. Portföljnissen snackade mest fotboll medan den skäggige mannen snackade badskum och ölsorter. De stod och väntade ett bra tag på hjälp. När kyparen kom small det till. Dunjacke-killen stack direkt. Nissen stod kvar en stund och när han väl sprungit sin väg sprang han rakt in i en taxi precis utanför ingången och blev liggande bredvid den.

Ende
Låten slutar i en svag backbeat och saknar mening. Genren har inte blivit påverkad och budskapet finns inte tillgängligt. Det enda som en sång behöver är en ton eller fler, en rytm och en känsla. Bergh har dessvärre ingen taktkänsla. Då han sitter med en påse is om sin ömma panna där hemma och tänker på sin dag inser han ett och annat men inte mer än han vanligtvis brukar göra. Sången slutar med att Bergh inser att isen har smält. Denna melodi slutar då Bergh är så trött efter en lång dag att han somnar sittande. Denna låt slutar då Bergh har somnat i en stol med smält is över hela pannan och en liten kantig läderportfölj på marken bredvid stolen. Bergh är oförmögen att inse att han inte kommer att vakna. Bergh är inte längre kapabel att inse vad som skett under dagen.

Skriven av: Ernst M