Sanningen och Alexis... Ett mirakel.... :(

( det här är som om det hänger ihop med morden 1 och två, ett halvår senare ).

Jag lät tårarna blöta min redan så blöt kudde.
Tankarna svävade kring och jag kunde inte titta upp.
Kunde inte möta det som fanns i varje vägg i huset - också i mitt rum.
Jag kunde inte gå till vardagsrummet.... Där det vilade sorg.
Det var för tungt, och inga tårar i världen hjälpte.
Telefonen ringde och jag lät sju signnaler gå fram innan jag svarade.
- Det är jag, sa min bästis Carrie.
- Jag har ingen lust att prata! sa jag med tjock, mörk röst.
Trots att Emma, Carrie och Amanda var mina bästa vänner skulle jag aldrig berätta.
Aldrig kunna, de förstod inte, de förstod allt, men inte det här.
De måste ha levt med sorgen innan de visste vad det var med mig.
Jag kramade hårt min arm och försökte att inte borsta i gråt.
- Är du okej? frågade Carrie.
- Mm, sa jag kort.
Så kort jag kunde, innan jag lade på i Carries öra.
Sedan satte jag mig på sängen och lät ansiktet sjunka in i kudden.
Där inne hördes det skrammel och snyftningar, också mina snyftningar dränkte alla ljud nu på kvällen.
Klockan var sju, och alla hjärtan fanns en obehaglig smärta, i allas själ vilade någonting svart som aldrig skulle gå bort.
Om inte hon kom tillbaka, och det var omöjligt.
Det ringde igen, den här gången på dörren.
Jag hörde det bara som ett mystiskt signal.
Jag komme rihåg när min pojkvän gjorde slut, min hamster dog eller jag förlorade min allra bästa vän Janna som blev bästis med Camilla.
Allt det var som småsaker jämfört med smärtan jag hade nu.
Ingenting skulle verka så.
- Melanie, det är till dig, hördes en kvävd röst.
Att dem inte gråter, att dem kan fortsätta leva, tänkte jag. Hur kan de fortfarande gå omkring och leva som vanligt när allting är så här?
Carrie och Amanda står med beskymrade miner och grnaskar mig.
Jag vet att jag såg hemsk ut med rödkantade ögon, röd näsa och snor över hela ansiktet.
Men varför skulle jag bry mig? Det var bara småsaker, jag brydde mig inte om vad folk tyckte om mig, varför skulle jag det när mitt halva liv var slut?
Jag kunde förstås fortsätta leva, men det gjorde för ont.
Jag skulle bli som en robot, helt ordnetlig utanpå, men inuti skull smärtan aldrig ta slut.
- Vi vart oroliga, sa Amanda försiktigt. Melanie.... Vad har hänt?
De visste inte, de visste allt annat, men inte det här.
Fast de skulle säga att de förstod skulle de aldrig förstå.
Det skulle inte gå, hur mycket de än ville eller försökte skulle det aldrig någonsin gå.
- Det är bra med mig, sa jag ju, sa jag och dröjde fast blicken vid en vägg.
Det var ett sånt misstag och jag vek undan snabbt och kunde inte hindra tårarna från att flöda nedför mina kinder.
Det sved om mina ögon och bultade i huvudet.
Men jag brydde mig inte ens fastt jag skulle dö.
- Vi går in till dig, sa Amanda.
Carrie lade armen kring min nacke, jag andades tungt.
Det var samma luft, samma tjocka elektriska, spända och outhärdliga luft som vi alla andades.
Carrie och Amanda andades det friska och klara luften.
Jag avundades deras liv, jag ville helst dänga mig i väggen eller skära mig.
Men det skulle inte ha någon betydelse, för smärtan jag hade utanpå vore ingenting med smärtan inuti.
En smärta som ingenting kunde ändra, för det gick inte att ta tillbaka.
Vi satte oss alla tre på min säng medan Carrie kände på min fuktiga kudde.
- Du verkar ha massor med problem, muttrade hon och tittade på mig.
- Bord evi inte öppna fönstren? frågade Amanda.
Jag ville inte, jag ville göra motstånd, jag ville inte att allt från henne skulle förvinna.
- Nej! sa jag. Gör du det dödar jag dig!
Det lät lite väl konstigt men jag kunde inte tänka på det.... Inte när det var såhär.
Det kände som om tiden var oändligt lång och att jag aldrig skulle dö.... Fast jag ville.
- Vad är det, Melanie? frågade Amande.
- Ja, säg nu, sa Carrie. Jag tappar tålmodet.
- Det är okej, sa jag trotsigt. Ni kan gå nu.
- Vi vill veta, sa Carrie.
Hon var jämt envis och tuff.
Amanda var rena motsatsen, känslig och försiktig.
- Du brukar berätta allt till oss, sa Carrie. Så kom igen, spela inte dum, du vill berätta!
Var de självklart att jag ville berätta?
- Nej det vill jag inte, viskade jag. Jag vill att ni lämnar mig ifred.
Jag grät, sakta och ljudlöst.
Det var inte vad jag ville.
Jag ville slänga mig på golvet skriva stampa och göra allting medan jag grät.
Fast jag kunde inte göra så, jag kunde bara inte säga åt kroppen att göra det.
Jag kunde inte längre kontrollera mig, för jag brydde mig inte, allt jag brydde mig om var henne, hon som lämnat oss.
- Melanie, viskade Amanda. Komme rdu ihåg när du räddade oss från döden - från Kristian?
- Ja, du var en sann hjältinna, sa Carrie. Jag trodde aldrig i skulle klara det, jag grät för andra gången i mitt liv! Och så klarade vi oss.....
- .... Tack vare dig, viskade Amanda. Ditt mod är våra lagar. Vi är inget utan dig!
Jg snyftade nästan ljulöst, jag ville kasta ut mig genom fönstret igen, få se mitt blod flyta iväg.
Men av någon anledning kunde jag inte, jag skulle stanna och lida.
Lida med sorgen och smärtan i mig, jag grät både utanpå och inuti.
Jag blödde inne i mig, jag bara kände det där, som om en del av mitt hjärta hade förvunnit och ersätts av en sten som frusit kall som is.
- Melanie, viskade Carrie. Du vet hur jag är, jag tänker inte gå härifrån förrän du berättar. Har det något att göra med tjejen på kortet?
Det brast inom mig, en till del av hjärtat försvann och ersättes den här gången av is.
- Du känner ju mig, viskade Amanda. Jag brukar ge upp och det vore inte likt mig att göra som Carrie. Men det tänker jag. Jag går inte härifrån förrän du berättat.
Mi mobil ringde, ingen ringde till min mobil.
De irriterande signalen.
Jag tog upp den och slängde den i väggen.
Amanda och jag försökte skratta, men mitt lev bara till gråt.
Stora tårar strömmade nedför min kind.
- Jag kan berätta, viskade jag. Det kan jag....
Jag gjorde en grimas av smärta och sorg och strupen snördes ihop medan en het tår som brann nedför min kind.
Det luktade unkelt och kläder och tårar.
Salt och vatten, jag tittade på mina vänner medan en ny våg av tvekan och smärta fyllde mig.
Jag ville bara dö.
- Min syster.... Ni vet min älskade syster, viskade jag försiktigt.
De andra nickade och såg frågande på mig.
- Hon fick ett barn för ett år sedan, en flicka, sa jag och log ömt. hon var den sötaste flicka någon sett, till och med mammor tyckte hon var sötare än deras barn.
Hon var också min solstråle. VÅR solstråle.
Men när det gått två underbara veckor med flickan som bara skratta, åt och sov och aldrig gnällde så sa dem det. Hon var sjuk.
Min syster sa att det fick väl vara så men hon tänkte låta sin dotter leva lite till.
Alexis, Alexis fick allt, massor med klänningar, vackra små skor, hon var så underbar.
Hon hade två smilgropar, precis efter mig! Hon hade ärvt de smilgroparna av mig, du ska veta du stolt jag var varje gång jag såg de smilgroparna när hon log, det var ofta, men jag tröttnade aldrig på hennes skratt.
När hon var ett år så var det mest rörande.
Hon var npg den smartaste lilla flicka kunde redan gå och prata lite.
Alltid när det kändes svårt, osm när Janna lämnade mig så tröstade hon mig.
Leendet som alltid fick mig att må bättre fanns där.
Då märkte jag att hn ärvt min fylliga mun och alldeles vackra ögonfransarna.
Annasr var hon min syster upp i dagen.
Vi hade henne alltid i hennes favoritvagn, och när hon blev ett år och två månader kunde hon prata nogorlunda bra eftersom folk aldrig fick nog av henne.
Hon fanns alltid där, dansade med sina små korta ben, hennes lockiga bruna hår, och de underbara ögonen. Hon var så lcyklig, den lilla.
Och att se Alexis lycklig gjorde alla andra lyckliga, hon var solstrålen i vårt liv.
Bara hon, och hon och jag hade ett litet speciellt band, hon tyckte om mig, hennes mormor och mamma bäst.
Hennes pappa hade hon inte så bra kontakt med.
Men så en dag, när vi skulle ut på promenad var Alexis så himmelens glad.
Läkarna hade sagt att Nathalie gjort ett bra jobb och att hon kanske klarade sig.
Och där skulle vi gå på promenad så höll vi henne i famnen, hon hade sina små vita skor på sig och rosa vit klänning och hon skrattade och pratade som ara den.
Sedan så såg jag det i så långsam takt, min syster föll, halkade, Alexis skrek. Ett skrik som ekade och sedan tystnade den tvärt.
Nathalie sprang fram till henne och granskade henne, men det var försent.
Hon körde Alexis till sjukhuset och där såg hon inte henne mer.
Jag hade varit ute och kom nu hem och fick se det värsta jag kunde se av mitt liv.
Det var min syster. Nathalie satt på soffan och jag gick in i vårt hem.
På väggarna satt de foton på Alexis när hon log så vackert.
'' Vart är hon? '' frågade jag.
Nathalie gömde sig under sin egen skjorta.
'' Glöm det, Melanie '' sa hon med darrande röst, hennes röst var så ihålig, kall och full av smärta och sorg at tdet gjorde ont. '' Alexis dog, hon dog på grund av att hennes mamma tappade henne, hon dog på grund av mig! ''.
Tårar vällde upp i Nathalies ögon när hon mötte min blick.
'' Tänk, Melanie '' sa hon och skakade av smärta och gråt. '' Hon hade överlevt om inte jag hade gjort det , hon hade levat här, sprungit omkring skrattat och pratat! ''.
Vrje vägg var prydd med foton av den skrattande Alexis.
'' Vi kommer aldrig mer se hennes lockar eller hennes ansikte '' viskade Nathalie. '' Hennes msilgropar är borta för alltid och hon kommer aldrig mer att kunna le mot oss ''.
Glaset som Nathalie höll i for i golvet och gick i tusentals bitar, precis som med Alexis liv.
Hennes lockar, hårfärgen hon ärvt av sin mor, samma form och de små smilgroparna som hon ärvt av mig, jag hade varit så stolt när jag märkt att hon var lik mig, men det var förstört, det lilla ansiktet fanns inte mer, varken ögonen, smilgroparna, ögonfransarna eller den fylliga lilla munnen.
Inga fler babysar skulle dansa framför oss och fylla oss med hopp och glädje.
Det var slut, Alexis liv var slut.
Det fanns ingenting mer, för Alexis var borta.

Jag skakade av sorg när jag blickade mot mina bästisar.
Jag hade sett Emilia dö, jag hade känt hennes sorg och beskådat.
Men nu var Alexis död.
- Ni förstås, sa jag. Henne lockar, och hennes leende som lös mot alla, hon var MIN solstråle, jag älskad henne! Vi alla älskade henne, hon var fantastiskt!
Hon var fantastiskt fantastiskt!!! Ååååååh.... Varför till mig?? Varför ska ett så underbart barn dö? Det är ju inte rättvist! Alexis borde ha fått leva, hon var bara ett år och två månader och kanke några veckor. Varför??? Varför händer allt till mig?? Det är så orättvist!
Carrie och Amanda granskade mig med medlidsamma blickar.
Det var som jag trodde, tänkte jag och andades mina tårar. De förstår inte.
- Har ni inte kollar om hon verkligen dog? frågade Carrie till sist.
Jag mötte hennes blick medan en gnista hopp tändes inuti mig.
- Var ni inte på begravning? frågade Carrie.
Hopper försvann, det vr alltså det.
- Ingen orkade, viskade jag medan sorgen och hopplösheten fyllde mig.
- Tänk om hon inte dog då? sa Amanda.
- Hon bröt ju nacken! skrek jag och önskade att de skulle kunna sluta.
- Du behöver frisk luft, s aCarrie och tog tag i min arm.
Amanda tog tag i den andra armen medan de släpade mig bort.
- Håll för ögonen och tvinga mig inte att göra illa dig! morrade Carrie.
Jag stängde genast ögonen.
Vad kunde vara värre än sorgen inuti mig.
- Du borde säga farväl, sa Amanda när vi stod framför sjukhusbyggnaden.
Jag nickade med tårar glänsande.
- Jag ska be om ursäkt, viskade jag. Jag ska säga farväl till Alexis, säga att jag älskade henne och alltid kommer att göra det!
Stora heta tårar strömmade nedför mina kinder medan vi gick in i byggnaden.
- Vi vill besöka Alexis Blenningtons grav, viskade Amanda till tanten.
Tanten gav mig ett litet leende.
Hon såg glad och mystisk ut.
Jag hade lust att strypa henne.
- Den här vägen, sa hon. Du måste vara Melanie Maish, Nathalie Blenningtons syster.
Jag nickade.
Resten av vägen gick vi under tystnad medan Carrie och Amanda smekte över mitt hår och viskade tröstande saker.
Snart skulle jag se Alexis grav och säga adjö, men samtididgt som jag ville ville jag inte.
- Det är något som vi inte berättat för er, sa tanten som tydligen hette Kerstin.
Jag svarade inte, vad trodde tanten?
Att jag brydde mig? Nej, jag brydde mig bara om Alexis liv.
- En sak som i borde ha berättat men som inte var hel läkt än.
Jag förstod inte vad hon pratade om tills hon öppnade dörren till en sal.
Salen var alldeles vit med tåv fönster och vit tv och vit byrå.
Mitt i det vita rummet satt en flicka med en vit klänning.
- Alexis...., viskade jag och kände tårarna truta fram.
Flickan höjde på huvudet och granskade mig.
Ett leende spreds sig över det bleka ansiktet och två smilgropar blev synliga.
- Alexis! skrek jag och gjorde en grimas samtidigt som en ny hop av tårar strömmade endför mina kinder. Kan det vara sant!
Jag sprang mot den lilla flickkroppen och fångade henne i mina armar.
- Åh, Alexis, viskade jag med tårarna drypande. Kom hem.....

en dag och tre timmar senare.
Nathalie satt på soffan gömd i sin jumper och med tårarna rinnande.
Hon hatade sig själv för att hon varit så dålig mamma att hon låtit barnet ramla.
Jag kikade på henne.
- Nathalie, kom ut med mig, sa jag. Och tvinga mig inte tvinga dig.
Nathalie reste sig ovilligt och stirrade på mig genom tårarna.
Hon verkade så rädd och sårbar.
Ute sken solen och plötsligt föll Nathalies blick på något vitt.
Där, mitt i det vita stod hennes förlorade dotter.
- Det kan inte vara sant! skrek Nathalie.
Hennes tårar vrålade ut ur henne sögon.
Stolt såg jag på medan mor och dotter sprang fram till varandra och sedan omfamnade varandra.....



( Skriv gärna till mig och säg vad ni tycker! [email protected] )

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.