Se Mig

Det började, eller slutade, en onsdag. Onsdagar, som bara varit en vanlig dag, blev plötsligt speciell. En onsdag, två onsdagar, tre onsdagar sen du lämnade mig. Fyra onsdagar, fem.
Det började ju så bra. Eller? Tyckte inte du det? På småflickors vis trodde jag att vi skulle vara tillsammans för alltid. Eller var alla de där vackra orden bara lögn? Som du viskade fram när vi satt vid syrenbusken, kommer du ihåg? Och blickarna, allt det där vackra du inte kunde uttrycka med ord, men som jag ändå såg där i dina djupa, mörka ögon.
Därför hade det kommit som en chock när du sa att vi kanske borde ta en paus. Vi, som skulle vara oskiljbara för alltid. Vi, som var jorden och solen, havet och himlen, för evigt sammanlänkade i perfekt harmoni. Varför, hade jag frågat, varför? Du behövde tid att andas sa du. Men andas med mig då! Ville jag skrika. Andas med mig.
Det var som om du inte såg mig. Du, som hade sett in i djupet av min själ, du, som nästan fått mitt hjärta att sprängas av kärlek. Du såg mig inte längre.
Jag har haft svårt att sova sen du lämnade mig. Mardrömmar har jagat mig med bilder av dig med nån annan flicka i dina armar. Du, leende mot någon annan, du som säger allt det vackra till någon annan. Jag tar kartan med piller i min ena hand. Jag går som en robot, mina nakna fötter vet precis var dom ska gå.
Hur många gånger har jag inte gått den här vägen, fast med lätt hjärta? Och hur många gånger har du inte mött mig utanför huset med öppen famn? Ingen väntar på mig nu.
Jag har den vita klänningen som jag hade på midsommar, minns du? Du hade bundit en doftande krans av jasmin till mig, sagt att jag var din drottning. Jag kan fortfarande, utan ansträngning, känna doften av jasmin. Men nu är marken under mina bara fötter lika vit som kjolen som fladdrar kring mina ben.
Jag ser hur det lyser ur ditt fönster, som är mitt mål, och jag anar en skugga bakom gardinen. Gardinen, som du sagt hade exakt samma gröna nyans som mina ögon.
En plötslig vrede flammar upp inom mig, hur vågade du sluta se mig? Du var ju min andra hälft! Min tvillingsjäl, det var du som gjorde mig hel!
Jag trycker ut pillren ett efter ett, och sväljer dom allihop. Jag lägger mig ner i snön och tänker: Nu kommer du se mig. Och bilden kommer för alltid etsa sig fast på din näthinna, älskade.

Författare:

Publicerat

Dela: