Sex månader i solen och fem veckor i Sveriges vinter

Sex månader i solen och fem veckor i Sveriges vinter. Hon trodde hon glömt men känner igen honom direkt när han kommer in. Han ser så annorlunda ut i den stora, svarta vinterjackan och stickade mössan som han genast tar av sig när han kommer in. Lockarna har växt ut och håret har blivit yvigt och ljust. Hans ansikte är så slätt och brunt, ögonen blåare än hon minns dem. Men kroppen är fortfarande lång och smal, fötterna en aning inåtvända när han går. Hennes hår har mörknat och huden är blek, det var längesedan den hade någon färg. Sex månader och fem veckor sen…

Han går med snabba, stressade steg förbi alla människor som är i färd med att ta av sig ytterplagg och rätta till teaterpremiärklädseln. Trots att det bara är studentteater har de flesta klätt upp sig. Hon ler det leendet som förväntas av henne när han kommer emot henne. Hans leende är stort och vitt i kontrast till ansiktet.
”Hej, hur mår du?” Rösten är lugn och en aningen sprucken. Han kramar henne men släpper snabbt hennes ganska späda kropp .
”Bra” hon hinner varken uppfatta någon beröring eller doft. Han möter hennes ögon flyktigt och ser på folkvimlet runtomkring sig. Han vänder ansiktet mot henne igen och ler.
”Vad längesedan det var. Känns som år sen”
Hon ler och plockar med , de ganska genomskinliga händerna, blommorna hon ska dela ut till skådespelarna efter föreställningen.
”Det börjar nu. Vi får prata sen” han ger henne en forskande blick hon känner igen.
”Jag har reserverad plats” Deras blickar möts igen, leende. Men han hugger av kontakten och försvinner in i vimlet och sorlet.
Hon fortsätter plocka med blommorna utan något syfte och undviker sammanbitet att möta någons blick. Hennes händer skakar. Vad hade hon förväntat sig? Ett vackert, omvälvande möte som om inget hade förändrats? Som när hon stod i det heta augusti på stationen med en tung varm ryggsäck och han var försenad. När han kom springande, omfamnade henne och de stod så länge stilla och hon kunde känna hans starka puls.

Teatersalongen är mörk och sval, luktar damm och varma strålkastare. Från platsen ytterst, längst fram kan hon ana honom raden bakom sig i det dunkla salongsljuset, men vågar aldrig vända ansiktet mot honom. Svalt, som om allt var som vanligt. Men hennes kinder hettar och tankar snurrar.
En romantisk komedi om att uppnå den fulländade kyssen. Det är en lättroad publik och skådespelarnas smått spända spel blir alltmer avslappnat. Hon ser allt, följer dem med blicken men uppfattar aldrig handlingen. Allt tycks påminna henne om en kärlekskonflikt från verkliga livet hon vet alltför väl. Fast utan skratt.

Föreställningen är snabbt över. Starka applåder och jubel får henne att vakna och rusa upp för att dela ut blommorna till skådespelarna, lyckoberusade av att klarat av premiären utan alltför många felsägningar. Hon ler, delar ut blommor och kramar, gör det som förväntas av henne. Publiken rör sig ut till foajén där det blir champagne och pommac i plastmuggar. Sorlet och skrattet är så högt att det nästan skär i öronen när hon lyssnar på det. Hon för plastmuggen mot ansiktet för att kyla hennes trötta, röda kinder och glansiga ögon som vägrat sova den senaste natten, störd av förvirrade tankar som återvänt efter några månaders uppehåll.

Han pratar med någon men hon ser inte bland alla människor. Hon lämnar konversationen, hon fysiskt deltagit i, och ställer sig vid svängdörren till storköket. Hon kan bara se ryggen på den han pratar med. Hon har mörkbrunt hår uppsatt i en slarvig tofs som guppar när hon pratar och en mossgrön stickad tröja med hög krage. Ögonkontakten mellan dem är lång, han lyssnar och ler. De står länge och pratar, han stryker henne med handen över armen. En liten klump av is bildas i magen. Hon sliter blicken från dem och stirrar ut i en suddig gröt av människor. Men allt stannar upp av ett ljud. Ett ljud som är så tyst men hörs så väl i hennes öron genom sorlet och skratten. Två läppar som möts och inuti öronen hör hon det om och om igen. Ögonen söker sig genast till bilden av honom och bruntofs. Hon hinner se hur han lutar sig tillbaka från hennes ansikte. Han märker hennes blick och möter den men hon tar upp en tom plastmugg på bordet framför sig och går in i köket. Hon kastar muggen i sopptunnan och sköljer de rena händerna under kranen. Iskallt vatten.

Hans ögon. Samma blick som för sex månader sen. Och sen, efter det hon aldrig såg, en allvarlig forskande blick mot henne, för att se hennes reaktion. Hon stirrar på sina röda händer och står som fryst av det kalla vattnet. Hon rycker till när svängdörren öppnas då en av hennes premiärglada vänner kommer bärandes på en bricka med tomma plastmuggar och sorlet från folkmassan i foajén tränger in. Minglet är över och publiken är på väg hem. Vännerna städar och pratar om den lyckade föreställningen. Han är kvar men bruntofs har försvunnit. Hon går omkring och låtsas vara upptagen med att leta efter något men känner hans närvaro när de är i samma rum. Han talar, skrattar med vännerna men det är som om han gör allt för att söka kontakt. Hon klarar det inte. Att svara honom.
Sällskapet slår följe till vännernas lägenhet. I köket blir de plötsligt ensamma. Han letar efter ett glas och hon tvättar sina rena händer. Ute i det stora rummet har de börjat bädda och plocka fram madrasser. Från köket kan de höra deras skratt och lekar med kuddarna.
”Vad har du gjort hela hösten?” han tittar på henne uttryckslöst och hon stannar upp i sin rörelse att torka händerna.
”Jag har… jag minns faktiskt inte. Det har varit så mycket.”
”Men har du mått bra”
”Ja, jag tror det” hon undviker att hålla sina händer stilla så att de inte ska skaka.
”Ditt hår har blivit så mörkt”

Trevande börjar de tala om hans resa och klumpen i hennes mage försvinner en stund. Hon känner igen honom. Han nämner aldrig något om bruntofs och hon frågar inte. Rösterna från rummet bredvid har blivit lägre och när de kommer in är det mörkt och madrasser täcker golvet. Vänd åt ett annat håll, skyddar hon sin kropp när hon byter om och kryper ner under filten med ryggen mot honom. Genom persiennen lyser gatulampan och bildar vita ränder på
tapeten. Ganska snart avtar viskningarna runt dem och vännerna somnar. Hon stirrar framför sig, kan inte stänga ögonen. Hon känner hans hand bränna till mot hennes nacke. Hennes kropp spänner sig och hon skakar till. Andetagen upphör. Han tar försiktigt bort handen. Isklumpen har vuxit och fyller hela hennes mage. Hon blundar och drar bena mot kroppen, kryper ihop men klumpen försvinner inte. På kinderna vilar två glödande stenar. Tyst vänder hon sig med ansiktet mot honom och ser att hans ögon är öppna. I ett ögonblick ligger de och stirrar varandra i ögonen utan att röra en muskel i ansiktet sen sluter hon ögonen. Hon känner hans tunga andetag och minns samma andetag för sex månader och fem veckor sen. Hon knyter hårt sin hand innan hon för handen mot honom. Händerna finner varandra och hans kalla hand trycker hennes glödheta, stryker med tummen över hennes fingrar. Isklumpen får inte längre plats i magen. För varje andetag tränger den upp genom kroppen samtidigt som den smälter. En kyla genom hela halsen och hennes andetag blir allt djupare. Hon känner våta droppar på kinderna. Hela kroppen slappnar av och hon drar ett djupt andetag som får henne att rysa när hon andas ut. Han trycker hennes hand hårdare och hon känner energin som strömmar ut i deras kroppar. Isklumpen smälter och blir till tårar som tyst rinner ner för hennes kinder.

Skriven av: Matilda Kihlberg