Singulariteten

Singulariteten

© Bill Persson 2003
Inledning
Den här berättelsens förutsättningar kan verka galna men bygger på kända fysikaliska och matematiska fakta.
Ett svart hål är de stora stjärnornas slutliga öde när de slocknat. När bränslet i stjärnan tagit slut tar gravitationen över och drar ihop materien till en liten punkt med extrem täthet. Gravitationen blir så stark att inte ens ljuset kan sippra ut, därav epitet svart hål.
En singularitet är den punkt som enligt relativitetsteorin finns i centrum av ett svart hål och är utan volym och yta. I singulariteten är massan hoptryckt till oändlighet där tid och rum har upphört och där alla naturlagar brutit samman.
Det experiment, att konstruera ett artificiellt svart hål med hjälp av partikelacceleratorer, som berättelsen handlar om har i verkligheten föreslagits. Här hamnar vetenskapsmännen i något de inte vet och där deras identiteter sätts på prov.
Förklaringar av termer som finns i boken

Händelsehorisont: Det svarta hålets gräns där flykthastigheten är lika med ljusets hastighet.
Alla händelser upphör här om man ser det utifrån.

Maskhål: En genväg i rumtiden som teoretiskt kan öppnas av ett svart hål.

Schwarzchildradie: Är avståndet från singulariteten ut till händelsehorisonten.

Vita hål: En teori om att ett maskhål bildas samtidigt med det svarta hålet och att det i andra ändan av maskhålet utmynnar i ett vitt hål. Ett hål som slungar ut materia i mosats till ett svart.




Atlas
– Precis klockan tre smäller det, sa laboratoriechefen. Ni ska övervaka smällen på dataskärmarna. Du Kerr, kollar spänningen i magneterna och Sivone ser till så detektorerna svarar. Haarp ska försöka hitta det vi alla vill, ett svart hål i myriaden av partikelfragment.
– Har vi tillräckligt noga beräknat det som vi teoretiskt talat om? frågade Sivone.
– Att vårt svarta hål äter upp jorden? skrattade laboratoriechefen. Haarp, redogör!?

De tre vetenskapsmännen satt i det lilla rummet och gjorde de sista förberedelserna inför experimentet som för första gången sedan begynnelsen ska återskapa begynnelsen.
Platsen för provet var LHC-acceleratorn (Large Hadron Collider) vid CERN-laboratoriet utanför Genève i Schweiz. Det är en av världens största maskiner och dess uppgift är att under en bråkdels sekund återskapa förhållandena som rådde under Big Bang.
Acceleratorn är 27 km lång och går in i två länder, Schweiz och Frankrike men partiklarna som accelereras hinner 11000 varv på en sekund innan de kolliderar. Det är där vid kollisionen man hoppas att materien ska förtätas till ett lokalt svart hål.
Just vid kollisionsplatsen, vid den s.k. ATLAS-detektorn, en 26 meter lång cylinder som väger som Eiffeltornet, sitter de tre vetenskapsmännen i ett litet kontrollrum spända.
– Sannolikheten är försumbar, kungjorde Haarp magistralt, mycket liten.
– Lika liten som att ett universum kan uppstå ur intet, skämtade Kerr, och ändå, här är vi! Dessa sannolikhetsteorier. Relativitetsteorin räcker långt; vad är tiden nu, relativt sett alltså?
– Tio i, inflikade Sivone och fortsatte. Glöm inte, svarta hål förutsägs av relativitetsteorin.
– Determinismen är död, mästrade Haarp, i stället härskar sannolikhetslagarna…
– Vilka även de är deterministiska, avbröt Kerr.

Vi låter de tre själva berätta varsin historia om vad som hände, och som vanligt stämmer de inte alltid överens med varandra eller med verkligheten – vad det nu är.
Hemligheten
Anspänningen var stor då sekundvisaren närmade sig tre. Haarp och Kerr visade dock ingen synbar oro. Aldrig tidigare hade människan lekt med så stora energier. Bara några meter ifrån oss skulle guldjoner krocka i nära ljusets hastighet och förhoppningsvis skapa ett svart hål.
Vi hoppades kunna se vad som skedde i begynnelsen av vårt universum, men det kunde lika gärna vara slutet för jorden. Allmänheten kände inte till vår osäkerhet, och lika bra är väl det.
– Vad händer om du räknat bara lite fel, glömt en decimal eller så? retades Kerr med Haarp. Fast att räkna fel är något ni teoretiker aldrig räknar med. Undrar vem den ska sluka först? fortsatte Kerr. Den sparar nog läckerbiten Sivone till sist som dessert.
– Sluta, sa jag och kollade klockan på skärmen som visade på en minut i tre.
– Har ni tagit farväl av era nära och kära, utifall dr Haarp har räknat galet, fortsatte Kerr.
Kerrs skämtande var ett sorts försvar. Går det galet var inte bara vi förlorade utan världen.
”FEM, FYRA, TRE”, ljöd den syntetiska rösten på datorn, ”TVÅ, ETT, NOLL”…
– Vad fan hände? utbrast Haarp när allt stannade av och det blev kolmörkt i rummet.
– Vi har kanske hamnat i det svarta hålet, skrattade Kerr. Här är svart som i en sotarröv.
– Tänk om vi har det? sa jag.
– Jag bara skojade, anmärkte Kerr.
– Allvarligt. Vi har diskuterat det innan, det är möjligt.
– Ja, teoretiskt, ja, nonchalerade Kerr. Vad är tiden nu?
– Och praktiskt nu när vi har tillgång till de största energierna som funnits, tillade jag.
– Vi hade väl inte kunnat sitta här och prata om vi dragits ner i ett svart hål, avfärdade Kerr.
– Vad vet du om det, har du varit i ett? upprördes Haarp. Fan, att dörren också har elektriskt lås! Ingen vet, vi har bara teorier. Allt krossas och dras ihop till en enda matematisk punkt, en singularitet, fortsatte Haarp oroligt medan han bankade frenetiskt på dörren.
– Eller att vi kommer ut i ett vitt hål i ett annat universum, sa jag och tänkte på att jag kanske borde säga min hemlighet nu - om detta är slutet?
Sannolikheten om sanningen
I mörkret skriver jag ner mina funderingar i blindo på ett block, undertecknat Haarp, och hoppas att de ska kunna gå att läsa av mig själv åtminstone, om vi blir utsläppta någon gång.
Jag tänker på ”Schrödingers katt”, katten som kan vara både levande och död samtidigt, ett så kallat överlagrat tillstånd eller en superposition. Det handlar om att materien inte bestämt sig för vad den ska vara förrän någon gör en observation, först då kollapsar superpositionen.
Kan vi, likt Schrödingers katt, befinna oss i två världar samtidigt där vi bara är överlagrade sannolikheter som kollapsar tills någon tittar efter? Materiens minsta element beter sig så absurt, och vi består av dem? Sådana tankar kan bara de ha som förstår fysikens lagar, andra skulle säga vi är galna. Ibland funderar jag på om inte vår insikt gör oss än mer förbryllade?
Hur som helst, om vi kommit innanför händelsehorisonten i ett svart hål, finns ingen återvändo. Jag tror alla funderar på dessa absurditeter, man gör det när inga andra finns.
– Nu sitter vi här och då kan vi lika gärna vara ärliga mot varandra, säger Kerr plötsligt.
– Hur menar du? frågar Sivone.
– Jo, eftersom vi enligt er dragits ner i hålet, så kan vi lika gärna avslöja våra innersta tankar om allt, inklusive vad vi tycker om varandra. Undrar vad tiden är nu? Nå, vågar ni?
– Varför skulle jag blotta mina innersta tankar för er? frågar jag Kerr.
– Därför du kanske aldrig kommer att kunna vädra dem med någon annan? Du kanske inte är intresserad av sanningen, bara det som är likt sanningen – sannolikt, flinar han.
Jag förklarar ingående att vi aldrig kan komma åt sanningen bara sannolikheten om den.
– Jävla siffertuggare, fnyser Kerr. Berätta i stället vem du är! Vad är tiden, sannolikt?
– Nu börjar sanningarna komma fram ändå, fnissar Sivone. Klockorna är också döda.
– Det är jag som gjort beräkningarna, stammar Haarp, och hade det inte varit för mig…
– Så hade vi sannolikt inte suttit här nu, fyller Kerr i.
– Du byggde magneterna som ska accelerera partiklarna!
– Efter dina sannolikhetsberäkningar, ja.
Leva för evigt
– Vi kan teoretiskt befinna oss i en singularitet, Kerr, försökte Haarp övertyga mig.
– I din abstrakta värld bestående av siffror och diagram, ja, suckade jag. Min är verklig.
– Förnekar du kvantteorin? Ingen annan teori har testats så noga, vi använder den ju här!
– De uppfann World Wide Web här vid CERN också, sa jag. Och hur fungerar det?
– Du kan skämta bort det, sa Haarp, men överlagrade tillstånd, att till exempel en elektron kan befinna sig på två ställen samtidigt, är en konsekvens av den bevisade kvantteorin. Jag grunnar på om det är en naken singularitet eller en vanlig? fortsatte han.
– Vad fan spelar det för roll, skrattade jag, är du prydd eller?
– Det kan spela roll för om vi kan uppstå i ett vitt hål igen, förklarade Sivone.
– Nej, ifrågasatte Haarp, det förutsätter två svarta hål där ett maskhål mellan dem uppstår. I så fall är tidsresor inte omöjliga. Det är intressantare om det är ett roterande hål.
– Ni roterar i ett annat universum, sagolandet, sa jag. Undrar hur lång tid vi suttit här nu?
– Det är något som inte stämmer, sa Sivone. Om vi befinner oss innanför Schawarzschildradien, så kan inget ljus läcka ut härifrån, men allt ljus utifrån skulle nå oss.
– Ska vi slå vad om att det bara är ett strömavbrott? avdramatiserade jag. Om jag har rätt så betalar ni mig när vi kommer ut, förlorar jag betalar jag er i det vita hålet.
– Erkänn att det inte skulle ta så lång tid om det bara var ett strömavbrott? betänkte Sivone.
Tänk så jävla pinsamt när detta är över, tänkte jag. Ni tvingas leva med skammen i evighet.
– Vi måste inse, att hur det än förhåller sig, förklarade Haarp och försökte sammanfatta med spelat lugn, om vi hamnat i ett svart hål eller inte, så… kommer vi aldrig att återvända…
– Vad är det för skitprat? invände jag. Något enkelt fel har uppstått bara.
Sivone började gråta och jag försökte trösta henne med en öm kram.
– Fattar du inte att vi borde vara räddade för länge sedan! upprepade Haarp klaustrofobiskt.
– Menar du att vi kommer dö här inne? snyftade Sivone mot Haarp.
– Jag fruktar något ännu värre; att vi kommer att få leva här inne – i evighet.
Vad är tiden?
– Ok. Jag kan säga ärligt vad jag tycker om Kerr, sa Haarp. Jag tycker du är en pajas.
– Sluta bråka nu! sa Sivone. Vi är trötta och rädda och det är därför vi blir irriterade.
Ovissa om hur länge de varit innestängda förnekade alla envist att de slumrat till emellanåt.
– Vi kanske finns i en annan tid? sa Sivone. Fast vi vet ju inte ens vad tiden är?
– Om inte tiden funnits hade ju allt hänt på en och samma gång, skämtade Kerr, men vad är den nu? Nej, nu är det din tur att bekänna, Sivone. Prasslar du, som sägs, med Haarp, eller?
– Håll käften! skrek Haarp. Det är lögn, jag är gift.
– Jag bara skojade. Var du inte gift då du prasslade med Imma innan hon var skild?
Haarp tystnade och Sivone blygdes men Kerr envisades med ett svar från henne.
– Jag är kär, viskade Sivone,… i dig.
– Ha! utbrast Haarp. Kär i den där bysmeden, du som alltid sagt att han är en klåpare!
– Är det sant? frågade Kerr Sivone, som missuppfattade frågan om han var en klåpare.
– Nej, förtydligade Kerr, jag menar…att du är kär i?..
– Visst! utbrast Haarp. Jag har knullat Sivone.
– Har du legat med honom? frågade Kerr svartsjukt och insåg till sist faktumet.
– Mmm, hånade Haarp, vad skönt det var då du…
– Fy fan vad äcklig du är! vrålade Kerr till Sivone i samma ögonblick som...
– Hoppsan! Kondensatorerna orkade inte med, utropade vaktmästaren när dörren öppnades.
– Ska det ta så jävla lång tid att skruva i proppen och öppna dörren? vredgades Kerr.
– Lång tid - en minut? sa vaktmästaren i det förblindade ljuset som chockat alla.
Sivones tjut när dörren öppnades övergick till ett skrik av fasa när Haarps kropp låg död på golvet. Hon fick föras till sjukhus där man konstaterade traumatisk chock.
I villervallan hittade Kerr Haarps handskrivna papper som han stoppade på sig. Ingen kunde sakligt rapportera om vad som hänt förutom Kerr, som tittade förvånat på klockan i korridoren. Den visade en minut över tre. Nu visste han vad tiden var.



http://boksidan.just.nu

Författare:

Publicerat

Dela: