"Sista Farväl"

(Det när själen är på en plats och kroppen ligger i annanstans och du är orolig att dem ska inte träffa med varandra igen)

Jag ska berätta om en av de svårast farväl som man kan göra i sitt liv. Det liksom när ande går ut ur sin kropp. Det när du tar en fisk ut ur vatten. Vad händer till fisk då? Fisken kommer att dö, för att det kunde inte andas mer. Det händer samma sak när du tvingar en person lämna sitt hemland. Vad betyder hemland för människor? Jo, samma sak som mammas livmoder betyder för ett foster.

Den 12/09/2015 i Tartus/Syrien. Väckarklocka ringde, jag vaknade klockan 8:00 på morgon. Jag tvättade mitt ansikte innan jag gick till gästrummet för att det var det största rummet vi hade hemma. Jag drack kaffe och tittade ut genom fönstret, något jag brukade göra varje morgon. Jag visste att jag kunde göra det denna dag men jag frågade mig själv om jag kunde göra det dagen efter? Jag visste att denna dag var min sista dag i mitt hemland. Jag såg när min skolbuss hade stannat framför mitt hem och väntade på mig, men de visste tyvärr inte att det fanns ingen Rami denna dag och dagarna framöver.

Jag märkte att bussen var nästan tomt. Jag suckade. Var var alla? Var gick de? frågade jag mig själv medan jag hörde bombningar från central staden och ambulanserna rusade dit. Jag skrattade sarkastiskt och sa “nu vet jag var alla har gått”. Jag pratade med låg röst och sa, är det dröm som jag är i? Är det på riktig? Skulle jag inte kunna se den här vacker utsikt igen? Min stad, mina vänner, släktingar och min skola. Jag ansåg att detta var och fortfarande inte är rättvis. Jag ville fråga varför det hände så. Problemet var att ingen visste vad svaret var.

Tiden gick fort och hjärtfrekvensen accelererade. Och jag visste inte vad som hände med min kropp. En känsla som inte kunde beskrivas. Det liksom sorgsen med rädsla och längtan. Jag önskade att kunna känna varje minut som ett år. Och då och då gick jag till min mamma och sa till henne “ Mamma snälla jag vill inte åka med er, jag vill inte lämna allting” Då sa mamma inget, en skräm tyst överallt i hemmet. Jag vågade inte att ringa till mina vänner. Vad skulle jag sa till de då? Skulle jag sa att jag skulle lämna allt den här skönhet?

Nu syntes bara den sorgfulla killen som packade sina väskor med darrande händer och glansen i ögonen. Den här glansen bar många gömda känslor. Glansen beskrev ont för en kille som är 16 år gammal och ingen pratade sanningen för honom. Killen fick ett meddelande från en okänd nummer. Meddelande sa “Lycka Till älskling !!”. Killen visste inte om det här meddelandet skickades från en tjej som han tyckte om och hon väntade tills den sista minuten innan hon berättade för honom eller det meddelande var från sitt hemland!!.

Den sista bild mina ögonen hann fånga in genom bilglaset var en svart rök som begravt hjärtan av mitt paradis minne.

Författare:

Publicerat

Dela: