Sista solnedgången

På en ensam bergsknalle sitter en far med sin dotter i famnen och blickar ut över staden. Solen går sakta ned i fjärran men ännu värmer solens sista strålar den ljumma höstluften. Nerifrån den mörka staden hörs brummet av bilar och neonljusen lyser vackert upp de mörka byggnaderna.
Fadern kan fortfarande minnas den dagen då hans lilla dotter föddes. Aldrig förr hade han känt sådan lycka. Det lilla knytet hade skrikit sig alldeles röd i ansiktet när han för första gången höll henne i sina armar. Men det var länge sedan och mycket hade hänt sedan dess. Han klappade varsamt den lilla flickans sommarblonda hår och kysste henne på huvudet. Hennes lilla hand kramade hårdare om hans tumme och han var världens lyckligaste far.
- Sa mamma någonting om när vi skulle vara hemma? frågar fadern och bryter tystnaden.
- Nej det tror jag inte svarar dottern med sin spröda röst.

Dottern kommer mycket väl ihåg sitt första minne av sin far. Hon hade varit ute på grusgången framför huset och lekt när hon plötsligt snubblat och slagit i sitt knä så illa att det börjat blöda. Så fort hennes far hade hört hennes skrik hade han kommit rusande från köket. Han hade lyft upp henne och hållit henne i sin famn. Hans skäggstubb hade rispat henne på kinden men hon hade inte brytt sig om det. Fadern hade hållit kvar henne i famnen och klappat henne och viskat lugnande till henne ända tills hon slutat gråta. Då hade han burit in henne till köket och plåstrat om hennes blödande knä.
- Är du säker på att mamma inte sa någon tid? frågar fadern.
- Det är ingen fara pappa, mamma blir inte arg svarar dottern lugnande.

Jag har inte alltid varit den snällaste och vänligaste föräldern tänker fadern. Han kommer ihåg en gång då han skrikit och varit arg på sin lilla ängel så illa att hon börjat gråta. Hon hade varit mycket ledsen och gråtit och gömt sig för honom. Hon ville inte prata och än mindre umgås med honom på flera dagar. Han hade sagt till henne att han blivit så arg på henne bara för att han älskar henne så mycket. Hon hade inte trott på honom och till och med kallat honom elak. Elak? jag? tänker fadern. Jag som vart så god mot henne och gett henne så mycket.
- När solen har gåt ner måste vi gå hem säger fadern.
- Kan vi väl göra pappa säger dottern stillsamt till fadern.

Jag har inte alltid varit den snällaste och lydigaste av barn tänker dottern för sig själv. Det var inte längesedan hon gått ut på isen som lagt sig på ån utanför huset, trots att fadern sagt till henne att absolut inte göra det eftersom man inte kan lita på is. Det hade varit roligt att halka runt på isen i det svaga solskenet. Flera gånger hade isen knakat ordentligt och vatten hade trängt upp genom springorna som bildats. Hon hade blivit kall om fötterna när det iskalla vattnet runnit igenom de små gummistövlarna.

Nu är solen nästan borta och det blir bara mörkare och mörkare för var ögonblick som flyter förbi.
- Du vet att jag älskar dig över allt annat i hela världen säger fadern till sin dotter.
- Jag vet pappa säger dottern vemodigt.
Värdefulla ögonblick rinner förbi och det bli bara mörkare och mörkare på hösthimlen.
- Jag älskar dig med pappa säger dottern med gråten i halsen
Tårarna rullar nerför hennes kind och fadern kramar om sin dotter.
Samtidigt som solens sista strålar dör ut på den mörka himlen dör också det lilla barnets tillfälliga existens ut och ensam kvar på bergsknallen sitter fadern, omgiven av mörker.

Ensam och sorgsen går fadern sakta hemåt. Endast i form av tårar på faderns kind lever minnet kvar av det lilla barn som han en gång förlorat.

Skriven av: Andreas