Sista sommaren

Vi simmade i vattnet ut till bryggan, jag simmade bra, du med i vanliga fall. Denna sommaren hade du varit trött och blek. Din vanliga snygga solbränna kom inte.
Du orkade med nöd och näppe simma ut till bryggan. Du satt på bryggan, du såg sjuk ut. Jag frågade hur du mådde, bra svarade du och log. Leendet nådde inte ögonen. Du tittade ut över havet. Nu efteråt undrar jag varför du inte berättade sanningen.

Sommaren gick, jag pratade inte med dig trots att jag ville. Du svarade aldrig i telefonen – det var aldrig någon hemma. Utan att någon visste det kämpade du mot leukemi, blodcancer.
Nästa gång jag träffade dig låg du i en sjukhus säng, ditt ansikte var blekt. Du log svagt, ditt vackra hår var borta. Allt var vitt, du, lakanen, sjuksköterskornas kläder.
Du tog min hand, din var kall. Du sa några ord till mig. Tackade mig för de åren som gått, att vi skulle träffas sen när hon blev frisk. Jag fick höra av henne att jag var världens bästa vän.
Hon berättade för mig om våra drömmar, hur vi skulle flytta utomlands tillsammans och plugga. Hon berättade för mig allt, allt som om hon visste att hon skulle försvinna.

Jag sprang igenom regnet till kyrkogården, läste på en gravsten som tillhörde dig.
Vi fick aldrig vara tillsammans vid havet igen, du dog dagen efter jag mötte dig för sista gången. Du blev aldrig frisk och vi pratade aldrigmer.

Det var höst, jag la ett brev till dig på graven och rosor som du älskade.
Sedan sprang jag därifrån.

Författare:

Publicerat

Dela: