Självplågaren

Nu ska jag berätta en kort historia om en högst overklig man som lider av högst verkliga problem, problem som tyvärr drabbar alltför många.
Killen är stenrik, har många talanger och bor i en slottsliknande byggnad ute på en av de finaste tropiska öarna i Barriärrevet, Australien. Men ack, skenet bedrar.
Problem som hans är inte begränsade till en viss grupp, de kan drabba alla. Det är liksom det jag försöker säga.

Bastian skrek nästan till, så ont gjorde det. Han hade nästan strimlat sina armar med den där kniven han alltid hade liggandes i skrivbordslådan, och nu stötte han den i magen. Det var vad han förtjänade.
Han var försiktig så att han inte skadade sig själv så mycket att han var tvungen att åka till sjukhus, men det gjorde ändå rejält ont.
Och det var ju det som var meningen.

'Nu ska jag berätta lite om mig själv. Det är jag som är Bastian. Du undrar nog varför jag håller på så som skrevs ovan. Det är ganska självklart, om du tänker efter. Jag känner mig skyldig. Det känns som om det är mitt fel att Huang nästan har brutit ihop. Som om det var jag som dödade hennes familj.
Huang Lo Hong är min psykolog. Jag är mentalt störd och är just nu på rymmen från dårhuset. Eller tja, det där var väl lite att ta i. Jag är inte rubbad, jag har bara lite svårt att kontrollera mig själv när jag blir arg. Så gör mig inte arg.'

Bastian såg på kniven han höll i handen. Den hade ett vackert utsnidat skaft, och knivbladet var nästan helt täckt av blod. Han släppte kniven, och den föll till golvet med ett högt ljud av stål mot sten. Det var små pölar av blod på stengolvet.
Armarna, magen, bröstet och ryggen värkte som aldrig förr. Det var där han hade skurit sig. Fast han var försiktig med att inte skada händerna eller ansiktet, det som andra kunde se.
Han torkade av det värsta av blodet, tog på sig en skjorta och satte sig ner framför orgeln. Han älskade att spela.

'Huang har precis råkat ut för sitt livs smärtsammaste händelse. Nu gör jag vad jag kan för att hjälpa henne att ta sig igenom det.
För fyra dagar sedan dog hennes föräldrar och syster i en bilolycka. När jag inte hörde av henne på två dagar bestämde jag mig för att åka hem till henne. Det är ovanligt att det går en dag utan att vi träffas, eller åtminstone talar med varandra i telefon.
De som bestämde där på dårhuset ville inte låta mig åka. Lyckligtvis har gallret utanför mitt fönster suttit löst länge, så det var enkelt att ta sig ut och hem till Huang. Det tog ett tag, men snart hade hon berättat varför hon inte hade kommit till sitt arbete. Jag stannade kvar och tog hand om henne lite, men alltför snart var jag tvungen att ta mig därifrån. De letar efter mig.
När Huang hade berättat om olyckan, lutade hon huvudet mot min axel och grät. Jag höll om henne, och då sa hon 'och jag ska föreställa din psykolog'.'

Bastian slutade spela. Tangenterna var röda av blod som hade sipprat ner från hans armar och ner längs händerna. Fingrarna gled och hamnade fel. Det var alltid då han slutade spela. Noggrant gjorde han rent tangenterna medan han tänkte att han måste sluta spela direkt efter att ha skurit sig.
Bastian gick upp till köket. Han kände sig miserabel och misslyckad. Han hade en förfärlig ångest för sitt självplågeri.

'Låt mig klarlägga en sak för dig: Huang jobbar inte med människor som tappar kontrollen över sig själva när de blir arga, inte heller med folk som självplågar. Det är inte hennes område. Laine McCain är den som ska försöka lära mig att kontrollera mina känslor. Kan du gissa vad för människor Huang försöker hjälpa? Nej, tänkte väl inte det. Jag är ju en man på trettiofem år.'

Långt senare vaknade han upp på köksgolvet. Han hade svimmat, helt klart. När han försökte resa sig upp högg det till i halsen. Och när illamåendet sköljde över honom kom han ihåg vad han hade gjort. Han hatade sig själv. Var han en sådan viljelös slav? Som föll offer för sådant...
Han hävde sig upp med bordets hjälp, han var helt utmattad. Tårarna rullade i en strid ström nerför kinderna på honom. Han erinerade sig den senaste timmen, föraktade sig själv som aldrig annars. Slutkörd men nästan panikslagen släpade han sig till badrummet. Åter igen förundrades han av hur det var så enkelt att få rutin på något så sjukt som det här. Hur det var så enkelt att bli van, hur det var så enkelt att göra det lika naturligt som att andas. I början hade han fått köra ner tandborsten i halsen, men nu behövde han bara böja sig ner över toalettstolen så rann maten ur honom. De här stunderna, direkt efter en attack, var de stunder då han hatade sig själv mest. Att han inte kunde behålla kontrollen, att han föll för sådant...
Att han var så motbjudande, gjorde så motbjudande saker... Som att proppa i sig en massa äcklig, fettdrypande mat och sedan spy upp allting. Som han så ofta gjorde. Det var som att vara beroende.

'Vet du hur det är när man får en hetsätningsattack? Nej, det gör du inte. Det är svårt att förklara, men det är som om man befinner sig i någon slags trans, som om man bara släpper allting utom kontroll och... och... Jag vet inte. Vet du hur det är efter en sådan attack? Nähe. Var glad att du inte gör det.'

Bastian låg i sängen, utmattad, och väntade på att sömnen skulle infinna sig. Han var dödstrött efter att ha misshandlat sin kropp så, men han lyckades inte somna. Förtvivlad låg han och vände och vred på sig i sängen, han började må illa. Han blev rädd att han inte hade fått ur sig allting förut, att en massa kalorimättad, fettstinn mat fanns kvar i honom och förvandlade honom till en äcklig degklump. Han steg upp och traskade iväg till badrummet. Det jävla badrummet.
Han grät när han såg att det som kom upp inte var mat, det var blod. Det brände i halsen, han kände hur strupen blev mer och mer misshandlad. Han reste sig, sköljde munnen och föll ihop på badrumsgolvet. Varför klarade han inte av det här?! Huang försökte ju hjälpa honom, hon hade gjort så mycket för honom, varfär klarade han inte av något så simpelt som att äta?! Han kände sig så förbannat misslyckad, han var hopplös, han kunde aldrig bli frisk. Aldrig.

Författare:

Publicerat

Dela: