Sjöns hemlighet

Kapitel 1 det nya huset

Jag vaknade med ett ryck och satte mig käpprakt upp i sängen. Mitt hjärta bultade hårt och snabbt i mitt bröst. När jag förde handen mot pannan kände jag kallsvetten klibba medan den rann ner mot kinden och hakan. Något hade väckt mig, men jag vet inte vad. Snabbt vände jag huvudet mot ena hörnet av rummet. Jag såg inget där, men jag fick en stark känsla av att vara iakttagen. Jag försökte slappna av, och sakta började känslan försvinna. Min andning började gå tillbaka till det normala, mitt hjärta bultade inte lika snabbt och hårt längre. Jag lade mig ner igen och försökte slappna av.
Men det var inte där allt började.

Mitt namn är Linda och jag är 16 år. Min mamma, pappa och jag har precis flyttat från vår lägenhet i Malmö till ett hus i skogen i norra Blekinge. Eftersom vi kom ganska sent hann vi bara bestämma vem som skulle ha vilket rum, ställa in sängarna och äta en kvällsmacka på stående fot. Huset hade två våningar och på övervåningen hade vi sovrummen. Mitt var lite större än mamma och pappas. Utöver våra rum hade vi också en skrubb som fick fungera som en typ av förråd, och en toalett. På nedre våningen fanns ännu en toalett, ett vardagsrum, köket, en tvättstuga och en liten hall. När jag väl kommit i säng somnade jag som en stock.
Och nu är vi tillbaka där vi började.

Jag låg ner i min säng och försökte slappna av, tänka på något annat än mitt bultande hjärta. Och efter många om och men lyckades jag somna.

När klockan var närmare 9:30 vaknade jag och kunde inte somna om. Att mamma och pappa redan hade gått ner och börjat möblera gjorde ju inte det hela bättre. Jag tog på mig mina kläder och gick ner.
- god morgon sa jag med en gäspning.
- Morn, morn stumpan. Svarade pappa.
- Hmmm, kalla mig inte så har jag sagt, jag är faktiskt 16.
- Men du kommer ändå alltid vara min lilla stumpa , säger han samtidigt som han rufsade mig i håret.
- Mamma, säg till honom!
Mamma ler bara och fortsätter plocka in tallrikarna i skåpen. Efter att ha ätit två ostmackor och druckit ett glas juice, går jag upp på rummet igen för att se vad jag ska börja med.
- Suck.
Fönstret som vetter ut mot skogen på baksidan har en stor fläck av något som ser ut som en blandning av fågelskit och fjädrar, troligen en fågel som har krockat. Damning och dammsugning är något annat rummet är i behov av. En bokhylla stod mot ena väggen, fortfarande med böcker i. De förra ägarna måste ha glömt den, eller bara låtit den vara kvar. Jag gick fram och kände på pärmarna. En del var nya och ganska blanka, andra äldre och slitna. Den bruna färgen på bokhyllan var sliten och blek. Den var nog ganska gammal. När jag vände mig om för att gå ner och rota fram dammsugaren åkte en bok i golvet med en smäll. Eftersom jag inte var beredd på det hoppade jag till. Jag tog upp boken. Den var svart och utan text på framsidan. Ointresserad som jag var ställde jag tillbaka den och gick sedan ner.

- mamma vart är dammsugaren?
- Den står i hallen, svarade hon från köket.
Jag gick och hämtade den, sedan en dammtrasa och en hink med vatten. Sedan var det bara att börja.

Efter två timmar var jag färdig. Nu var det rent och snyggt, dags att bära upp mina grejer. Kläderna hängde jag i en garderob som var inbyggd i väggen. Nattduksbordet hamnade vid sängen. Bokhyllan fick stå kvar där den stod, och bredvid ställde jag min egen träfärgade bokhylla. I den ställde jag sedan böcker, cd-skivor, pennor, papper och andra skriv- och rit grejer. Ett litet skrivbord ställde jag vid fotändan av sängen tillsammans med en stol. Till sist lade jag ut en matta på golvet och satte upp några tavlor på väggen. Sedan satte jag mig för att se hur det hela såg ut. Då hörde jag plötsligt ett svagt rop om hjälp. Jag tänkte att det var säkert någon där nere som ville något så jag gick ner.

I köket hittade jag mamma böjd över en låda med glas.
- vad var det du ville? Frågade jag
- va? Jag har inte sagt något, sa hon samtidigt som hon
vände sig mot mig.
- nehe, okej, jag vände på mig för att gå därifrån.
- Men nu när du ändå är här kan du ju ta och packa upp handdukarna och dukarna. De ligger i den lådan, sa hon och pekade på en låda på bordet.
- Visst, vart ska du ha dem.



Kapitel 2 olust känsla

Efter att jag hjälpt mamma går jag ut för att titta lite på omgivningen. Nu såg jag hur trädgården såg ut. Gräset var långt, dags för en klippning. Det fanns rabatter intill husets väggar med helt underbara blommor i alla möjliga färger. Huset var rött, med vita knutar och svart tak, ett ganska mysigt hus. På baksidan fanns en skog och en stor stig som följde i den. Jag gick för att kolla vart stigen ledde. Efter att ha gått i kanske tio minuter kom jag fram till en liten sjö. Rätt som det var hörde jag springande steg bakom mig, så jag vände mig snabbt om. Ingen där. En rysning for längs ryggen och jag kände en stark olustkänsla. Jag började snabbt gå tillbaka mot huset.

Utan att ha lagt märke till det, stod en flicka på andra sidan sjön och betraktade mig. Hon var blöt och det droppade vatten från både hår och kläder. Sakta tonade hon bort och var försvunnen.

När jag var tillbaka hemma igen var känslan nästan helt borta. Jag gick in och kollade om det var någon som behövde min hjälp. Eftersom ingen gjorde det, tänkte jag gå en promenad mot byn som låg inte allt för långt bort. Det hade börjat blåsa lite, mitt långa mörka hår följde vinden och for framför ögonen på mig. Jag drog det bakåt och satte upp det i en tofs. Jag kollade på klockan, 20:30, jag var nästan nere i byn men tyckte att det var bäst att gå tillbaka.

När jag kom in kände jag en underbar doft, taccos.
- Jag tänkte att vi skulle fira att vi äntligen kommit till rätta. Säger mamma så fort jag kommit in och stäng dörren.
Vi åt och pratade, skojade och skrattade och kvällen gick snabbt. När klockan närmade sig 23:30 tyckte vi att det var dags att gå och lägga sig.

Kapitel 3 första mötet

Jag kröp ner i sängen, lade mig till rätta, släckte lampan och somnade nästan direkt. Allt det nya, och allt möblerande hade tagit hårt. Men min sömn blev orolig.

I drömmen låg jag i min sägn. Det började bli kallt, och andningen blev vit av kylan. En rysning for längs ryggraden och jag kände mig starkt iakttagen. Jag vände snabbt på huvudet. Där, i hörnet stod någon. En flicka. Det hördes ett droppande ljud. Jag var stel av skräck, oförmögen att röra på mig. Hon lyfte på huvudet och tittade på mig. Hennes hår var långt och mörkt, precis som mitt. Det var från henne det droppande ljudet kom. Hon började röra sig mot mig. På sig hade hon en vit klänning med blåa band som frasade mot golvet. Det droppade från hela henne, och efter sig lämnade hon ett spår av vatten. Jag såg in i hennes ögon. Jag var livrädd. Hon kom närmare och närmare, sträckte handen mot mig och formade ett ord. Vilket fick jag inte veta, för jag tvingade mig själv att vakna.

Åter vaknade jag med ett ryck. Jag var andfådd och kallsvettig. Jag viskar för mig själv att det var bara en mardröm. Då hör jag steg utanför dörren, jag bara väntade på att den skulle öppnas. Inget händer. Jag drar ett par djupa andetag, tar sedan mod till mig. Fast att jag är livrädd tar jag av täcket, sätter fötterna i tofflorna som står nedanför sängen, tar på morgonrocken och går mot dörren. Med darrande händer öppnar jag den försiktigt och tittar ut, ingen där. Jag tar sedan försiktigt ett par steg ut i korridoren, fortfarande inget. När jag närmat mig trappan kommer alla känslor på en gång.

Det blir först kallt. Jag känner att ögon vilar på mig. En rysning går över ryggen och avslutas i en darrning som skakar hela min kropp. Jag hör det droppande ljudet. Blundande försöker jag att lugna mitt hårt bultande hjärta och snabba andning. Sakta vänder jag mig om. Där, framför spegeln, står hon med ansiktet mot mig. Jag darrar, vill bara skrikande springa därifrån. Men jag står som fastfrusen kvar.
- Hjälp, hör jag en röst säga i mitt huvud, men hon rör
inte på läpparna. Sedan tonas hon sakta ut och försvinner igen.

Det kändes som om jag stått där i en hel evighet innan jag sansat mig och kunde gå tillbaka till mitt rum. Jag tände taklampan, för rädd för att våga ha den släckt. Det första jag ser är att en bok i bokhyllan fattas. Jag ser mig om efter den, och där, på nattduksbordet ligger den. Det var samma svarta bok som tidigare ramlat ner från bokhyllan. Jag vet inte hur den hamnade där och jag var alldeles för rädd för att våga bläddra i den. Jag ställde bara tillbaka den och skyndade mig ner i sängen, drog täcket över huvudet och försökte somna om.

Kapitel 4 Rosalie

Dagen därpå hade jag lugnat mig. Med lampan fortfarande tänd tog jag på mig kläderna och gick ner. Frukosten stod på bordet och jag satte mig att äta. Eftersom jag var mycket trött gick jag sedan upp för att lägga mig igen. När jag kommer in på rummet så ser jag den igen, den svarta boken. Denna gång ligger den inte på nattduksbordet, utan på min kudde. Jag började åter bli lite rädd och såg mig om. Jag trängde undan rädslan och satte mig i sängen för att bläddra i den. På första sidan stod det: denna dagbok tillhör Rosalie. Jag fortsatte till nästa sida och började läsa.

Efter att ha läst om flera års såväl psykisk som fysisk misshandel, om hur hon blivit slagen, isolerad från andra människor och hånad, är jag helt gråtfärdig. Eftersom jag läst klart stänger jag igen boken, tittade upp och ryckte till. Instinktivt flyttade jag mig bakåt i sängen, mot väggen och kände hjärtat uppe i halsgropen. Där, vid bokhyllan stod hon. Jag antog att det var Rosalie, ägaren till den svarta dagboken.

Jag försökte lugna mig. När jag så sansat mig något och tagit mod till mig frågade jag:
- Ä..ä..är de.. det din..da..dag..bo..bok?
Hon nickade till svar. Det började bli kallt igen. Hon tog ett par steg närmare. Jag började rysa och kände att rädslan blev mycket påträngande.
- Vad hände dig? Varför lever du inte längre? Frågade jag, nu mer stadig på rösten.
- Vill du verkligen veta? Hörde jag i mitt huvud.
Jag nickade och kände tårarna bränna bakom ögonen och var helt gråtfärdig, både av rädsla och av sorg över hennes liv. Hon kom närmare, precis framför mig stannade hon och sa
- Res dig då upp, slappna av och bara acceptera det som sker.


Kapitel 5 mordet

Jag ställde mig sakta upp och blundade. För rädd för att våga titta. Det ända jag kände var en stark rysning när hennes ande blev ett med min kropp. Jag trodde mitt huvud skulle explodera när jag upplevde alla hennes minnen. De kom och försvann som en hel härva av bilder. Hennes föräldrar slog och stängde in henne, hela tiden fick hon höra hur dum och värdelös, ful och äcklig hon var. Det ända sättet hon hade att ge uttryck för sina känslor och tankar, var genom att skriva och berätta i den svarta boken.

Nu börjar bilderna komma långsammare. Hon sitter på sitt rum i den vita klänningen. Rätt som det är slänger pappan upp dörren och kommer stormande in. Lukten av sprit är starkt påtaglig.
- Nu ska jag göra det jag borde gjort för länge sedan, sa han till henne.
Han flög över henne. Rosalie skrek och kämpade för sitt liv. Mamman kom men stannade i dörröppningen. Han fick grepp om hennes hals. Sakta, sakta sinade hennes krafter tills hon låg helt orörlig på golvet. Utan krafter att kämpa. Hon var död. Utan att prata med varandra vet de vad som ska göras. Pappan bär kroppen ut ur huset, in i skogen och vidare till sjön. Väl där lägger han kroppen på marken. Strax efter kommer mamman med ett rep. Pappan som redan letat fram en stor sten, knyter ena änden av repet om Rosalies midja, och den andra änden runt stenen. Sedan lägger han henne i båten, som är fastsurrad i ett träd, ror ut och slänger sedan i henne där sjön är som djupast. Han ror tillbaka till stranden. Sedan väntar han på mamman som sprungit tillbaka för att hämta bensin och tändstickor. Sedan häller de bensinen över båten, tänder på, och puttar ut den på sjön där den snabbt brinner upp. Inte en min avslöjar vad de nu känner. Jag som hela tiden varit med som åskådare, utan möjlighet att ingripa kommer sakta tillbaka till min kropp och verklighet.

Boken håller jag hårt i min famn, precis som om de gällde mitt eget liv. Jag gråter. Rosalie nickar mot mig och försvinner sakta, denna gång med ett leende på läpparna. Jag går ner, fortfarande med boken i famnen, ingen är hemma. Med skakade händer slår jag numret till polisen.
- Klas Bengtsson, vad gäller det?
- Det ligger en mördad flicka i sjön en bit från vårat hus!




Av: Madelen Karlsson BF2B

Skriven av: Madelen