Sjukhusdemonen

Hoffa springer med sprängande lungor så fort han kan nedför den dunkla kulvertgången. Längre fram till höger ser han den branta sidogången upp mot obduktionshuset och lyckas hitta mer kraft i stegen. Bakom sig så hör han raspandet av klor mot golvet och ett utdraget ylande som vibrerade mellan betongväggarna. Han rundar hörnet med tjutande skor och dundrar med full fart in i en parkerad sparkcykel. På något sätt lyckas han hålla sig på benen och fortsätter springa in i gången. Han ska för böveln överleva, inte bli slukad av ett vidrigt monster. Hoffa springer flämtandes uppför backen och tänker, överlever jag det här så ska jag börja träna upp flåset.

Allt hade börjat så bra för tre dagar sedan. Han hade efter två års arbetssökande äntligen fått ett nytt arbete som vaktmästare på Stadens näst största sjukhus. Hoffas senaste arbete var som kyrkvaktmästare, men eftersom kyrkans ledning beslutade sig för att lägga ut den verksamheten på entreprenad och den nya arbetsgivaren redan hade personal så blev han efter 23 års trogen tjänst uppsagd ”på grund av arbetsbrist” som det så tjusigt heter nuförtiden. På intervjun för tjänsten var det en fördel att han arbetat med gravsättning. Att han är stor och stark för att vara 52 år var visst också en fördel. Så efter fyra veckors väntan på besked blev han uppringd och fick veta att tjänsten var hans. Han skulle infinna sig i sjukhusets entré redan nästföljande måndag för att mötas upp av vaktmästeriets arbetsledare Ingolf Hård.


Klockan på väggen visar snart på 13 och Hoffa lutar sig mot en pelare bredvid sjukhusets informationsdisk, lite nervös men glad för att få börja arbeta igen. En tjock, medelålders man kommer åkande mot honom i full fart på en trehjulad sparkcykel och stannar med en tvärnit framför Hoffa. ”Är det du som ska börja på vaktmästeriet?”
”Ja, jo det stämmer, är du Ingolf Hård?”
”Nä för fan, han har inte tid, sitter framför datorn, jag heter Kristian, men säg du K1.” Han skrattar och blinkar mot Hoffa. ”Det finns en till Kristian, men han kom hit efter mig och då kallas han så klart K2. Häng på mig, jag ska visa dig klädförrådet och ombytesrummet.”

Efter ombyte till sjukhusets vita kläder så följer Hoffa med till vaktmästeriets lokal som ligger i anslutning till sjukhuset kulvertsystem. Lokalen luktar svett, inpyrd rök och i de tre soffor och på de två bord som finns där är överfulla av dagstidningar, urdruckna läskburkar och halvätna kexpaket. Två yngre män sitter och spelar kort, en äldre kvinna läser en tidning och tuggar på ett knäckebröd. Längst in i lokalen, bakom ett skrivbord så sitter en skäggig man som förmodligen är i Hoffas ålder. Han pratar i en bärbar telefon samtidigt som han med en hand skriver på en stationär dator. ”Tjenare, Bettan, en transport till röntgen klockan tre säger du, det fixar vi om du ser till att patienten är framkörd i korridoren.” Han avslutar samtalet och vände sig mot Hoffa.
”Tjenare, de är du som är Jimmy Hoflin?”
”Ja, det är jag, du kan kalla mig Hoffa.”
”Jag heter Ingolf, välkommen till oss på vaktis. Det är jävligt bra att du redan är ombytt, då kan du hänga på K1 ner till kylen, det är två transporter till bårhuset.”
”Men för fan, jag körde ju lik igår.” säger K1 med en gnällig röst och knallröd i ansiktet. ”Hörru, nu har vi en jävla massa att göra, så det är bara att gå, inget jävla tjafs.” Ingolf pekar med öppen hand mot dörren. ”Ja ja, kom då.” muttrar K1 och drar Hoffa i tröjan. ”Han testar alltid er nybörjare så här”

Hoffa och K1 tar en hiss upp en våning och hamnar i en stor ljuslila korridor som är fylld av tomma britsar som det står ”Tillhör Akuten” på. Mitt i korridoren öppnas en stor, vit skjutdörr och en brits som transporteras av två sköterskor körs snabbt fram till en sänghiss. På britsen ligger en äldre man som ser ut som vissa av de äldre döda kroppar som Hoffa arbetat med i kyrkan, men mannen lever för han viftar med sina smala, rynkiga armar och ropar; ”Mamma…mamma…hjälp…mamma…hjälp.”
”Tyst på dig Åke, din mamma är inte här.” säger den ena kvinnan när de rullade in vagnen i hissen och åker iväg.
Undrar vad som kommer hända med gubben? tänker han.
”Här är kylrummet.” säger K1 och pekar på en stor grå dörr, tar fram en stor nyckel knipa och öppnar dörren.
I rummet finns det fyra bårvagnar i rostfritt stål, varav två är täckta med mörkgröna överdragskapell. ”Tar du den bakre, så tar jag den här.” säger han och kör ut den ena vagnen ur rummet.


Sjukhusets obduktionsavdelning ligger i en annexbyggnad med fyra våningsplan, tre av dem ligger under markytan. Verksamheten delas av Sjukhusets obducenter och Stadens rättstekniska avdelning. Den enda möjligheten för vaktmästarna att sköta transporterna av de avlidna går via sjukhusets källarplan, upp genom en fint målad korridor med tillträde för allmänheten och slutligen genom en inte lika fin anslutande kulvertgång in till denna byggnad.

K1 skjuter sin vagn före Hoffa och de går förbi olika förråd, den lokal där centralköket packar matvagnar och slutligen så kommer de fram till en stor orange transporthiss. ”När du ska köra lik så är det bra om du använder en spärrnyckel som gör att hissen inte stannar för att släppa in någon mellan plan 0 och 4”, säger K1 till Hoffa. ”Det är ju inte så kul för dem att kanske fatta vad som ligger under skynket.”
”Visst, det ska jag tänka på.”
De skyndar sig genom det område där det kan finnas patienter, besökare och personal och hamnar slutligen vid en mörkgrå metalldörr där det sitter en skyllt uppmärkt ”Obduktion.”
”Hörru Hoffa, jag hoppas att du inte är spökrädd.” skrockar K1.
”Nej då, jag har arbetat på en kyrkogård och är det något ställe där det spökar så skulle det vart där. Jag såg bara råttor och präster, inget farligare än så.”
”Så då har du sett döingar förr, jävligt bra för det är inte alla som pallar att gå in här.” Bakom dörren så leder en brant uppförsbacke fram till en smal trappa och en riktigt stor hiss som går uppåt. När hissdörrarna är öppnade så kör han och K1 in bårvagnarna och åker hissen upp förbi två våningsplan för att slutligen stanna på plan tre. De rullar ut vagnarna i ett vitt och helkaklat rum. Mot tre väggar står metalhyllor som är fulla av plasthinkar, metallkärl och kartonger i olika färger och format. Hoffa ser att det står ”tandproteser” på en kartong och ”ögon” på en plasthink.
K1 plockar bort det gröna kapellöverdraget från sin vagn. En liten insvept kropp ligger på vagnen, som en mumie. ”På våningen högst upp finns det ett visningsrum för anhöriga, men där behöver vi vaktmästare aldrig vara. De nya döingarna lägger vi här och under så finns de riktigt ruttna liken. Jag har hört att det finns kroppar som har legat här i över femtio år i för forskning. Vete fan om det är sant?”
”Kör fram din vagn till den där.” säger K1 och pekar på en smal och blänkande stålbrits som står parallellt bredvid en vägg.
”Nu måste du ta bort överdraget och skjuta över den döda till den andra båren, sedan så kör du in den i kylrummet här borta.”
K1 letar efter en nyckel och öppnar en silverfärgad dörr. Samtidigt som Hoffa tar av kapellet från bårvagnen så känner han hur en iskall och unken vindpust slår mot hans ansikte när dörren öppnas med ett knarrande. Den döda är inlindad i ett stort tygstycke, förmodligen ett sänglakan tänker Hoffa när han ställer upp vagnen bredvid den andra. Han känner hur stel men ändå mjuk liket är när han trycker över kroppen till den andra båren.
”Fan va bra det går.” säger K1. ”Nu ställer du in döingen längst in i rummet och tar ut en tom brits till mig så fixar jag en andra.”
Rummet är stort, säkert får det plats upp mot tjugo kroppar här, tänker Hoffa när han rullar förbi tolv lik som är helt nakna eller inlindade i tyg. De lik som är nakna är åldringar, de har ett gulaktigt, rynkigt skin, är hårlösa runt könen och har öppna munnar, vissa har kvar några tänder andra gapar tandlöst rakt upp mot taket. K1 gör om samma procedur med sitt lik och de återvänder med varsin tom vagn till akutens kylrum.
”Nu sörru, nu är det fika.” säger K1. ”En skinkmacka och kaffe ska sitta bra i kistan.”

Arbetsveckan flyter på, Hoffa lär sig flera arbetsuppgifter och lär känna många i vaktmästeriets och några ur sjukhusets personal. På fredagskvällen, hemma i sin lilla lägenhet i Enskede är han trött men väldigt glad över det nya arbetet.

På måndagen arbetar han dagtid och får ett schema av Ingolf Hård där det visar sig att han ska arbeta själv redan nästföljande kväll.
”Det är väl inget problem för dig va?” Frågar Ingolf.
”Nejdå, jag är van att arbeta själv, så det är ingen fara på taket.”
”Härligt, då ska du få arbeta dig varm i kläderna. Tar du en transport från avdelning 59 till ortopedmottagningen, den ska vara framme om tio minuter.” ”Fixar det.” säger Hoffa och traskar iväg.
Efter den transporten följer fler med patienter som sitter i rullstolar eller liggandes i flyttbara sängar. Två timmar går och han får till slut återgå till vaktmästeriets lokal för att vila sina trötta ben. Efter en stund så ropar Ingolf på Hoffa och K1. ”Jaha grabbar, eftersom det är så att det alltid verkar fattas kvällstransportörer för matleveranserna så är det lika bra att Hoffa hänger på K1 när du kör turen till psyket. Sitt ner och vila ett tag till innan ni kör iväg.”
K1 visar vägen ner till truckgaraget och visar Hoffa hur man startar en av de truckar som används vid transport. Hoffa hoppar upp på sätet bredvid och de åker iväg för att hämta upp de matvagnar som ska levereras till psykklinikens avdelningar.
”Hur många avdelningar ska vi leverera till?”
”Tio, men nu tar vi bara sex vagnar. Det är jävligt viktigt att inte ta för många matvagnar, för då kraschar vi i backen.”
Han och K1 kopplar ihop vagnarna bakom trucken och kör med ett skramlande iväg genom den trånga kulvertgången. Efter ett hundratals meter så kommer de fram till en brant backe som leder ner till ett lägre våningsplan. ”Här gäller det fan att ta det lugnt med foten på bromsen men samtidigt köra tillräckligt fort. Trycker man för hårt så välter vagnarna och kör vi för fort så skakar de så att maten blandas som i en jävligt stor mixer.” skrockar K1.
”Jaha, har du gjort det någon gång?”
”Nej för fan, det gör bara klantarslena.”
Halvvägs ner i backen så känner Hoffa hur det börjar lukta brända elkablar och han ser hur det börjar spraka och gnistra från takets lampor. En vitblå elektrisk vigg knastrar iväg och träffar truckens motor med en hög knall. K1 tvärbromsar med resultatet att vagnarna välter en efter en. Hoffa hoppar av trucken i farten och ser hur brunsås, lingonsylt, köttbullar och annan mat sprutar ut från vagnarna och täcker golv och väggar i en sörja.
”Fan i helvete.” vrålar K1 och kämpar med att få stopp på trucken.
Nu viner det elektriska blixtar runt omkring Hoffa och K1 och kulvertens lampor sprängs en efter en i höga knallar. Till slut blir kulverten kolsvart och en doft av mat och bränt el fyller Hoffas näsa. ”Hörru grabben.” ropar K1. ”Vi måste ta oss ut här ifrån, häng på mig.” Han plockar fram en tändare och springer under svordomar iväg till en trappa som leder dem upp till ett annat våningsplan. ”Va fan va det som hände?” K1 skakar på huvudet och ser helt vild ut med utstående ögon och hår som står åt alla håll. Vissa delar av håret är bränt ner till huvudsvålen som är knallrött och svartfläckigt. ”Det måste varit någon slags överspänning i elsystemet på något sätt.” säger Hoffa och sätter sig på en bänk. K1 håller handen på huvudet ”Satans jävla underligt. Vi måste gå tillbaks till vaktmästeriet och prata med chefen.” De går med skakiga ben ut från byggnaden där det nu tjuter ett brandlarm.

Ingolf Hård kontaktar Sjukhusets elektriker och pratar med den som är ansvarig för sjukhusets säkerhet. K1 går iväg till akuten för en översyn av sitt brända huvud. Hoffa fortsätter med fler patienttransporter och avslutar eftermiddagspasset med att köpa en matlåda lasagne från Sjukhusets caféteria. När klockan är sex på kvällen stänger vaktmästeriet så han går och sätter sig i receptionen i Sjukhusets entréhall. Alla övriga vaktmästare går hem för dagen.

Det verkar även som om Sjukhusets övriga verksamhet slutar för dagen vid den tiden på kvällen eftersom det blir mycket lugnare i arbetsflödet. Han får tid att lösa korsordet i Aftontidningen mellan de ströjobb som beställs via hans bärbara telefon. Precis när Hoffa ska fylla i svaret på frågan ”Finns mitt i båt” så ringer telefonen, han skriver dit ”å” och svarar. Det är syster Anna från akuten.
”Hej vaktis, vi har tyvärr en likhämtning upp till bårhuset.”
”Jaha, det är inget problem. Jag hämtar det om några minuter.”
”Va bra, tack för hjälpen. Förhoppningsvis så kommer det inte in fler döda ikväll.” Hoffa traskar iväg till akutens kylrum och rullar med lite möda ut bårvagnen från rummets fuktiga kyla. Vagnen är tung och plastkapellet som täcker kroppen är väldigt spänt, som om personalen som packade in den döda var tvungna att kämpa för att få på det. Kroppen som ligger där är visst en stor kluns.
Jösses, det var mig en tung en, tänker Hoffa och rullar iväg genom den halvmörka korridoren mot bårhuset. Han rullar in vagnen i den hiss som tar honom upp till våningsplan 4. Han märker att vagnen fastnar mellan dörrarna och trycker på med mer kraft. ”Knak” Likets arm har ramlat ut på sidan och sitter nu fastklämt mellan vagnen och hissdörren. Han börjar dra ut vagnen med påföljd att armen böjs uppåt och det knakar ännu högre. Ja ja, tänker Hoffa, han är ju död och känner inget, in ska han. Han lägger hela sin vikt bakom och då rullar vagnen in. Visserligen med fler knak och gnissel, men nu kan han fortsätta sin färd upp. I hissen så passar han på att försöka lägga tillbaka armen och ser då att det är ett femuddat, rött pentagram intatuerat i likets handflata och att armen har djupa öppna skärsår. Till slut så får Hoffa in armen under kapellet och rullar ut vagnen från hissen. Han kommer fram till obduktionsbyggnaden utan att armen eller andra delar faller ut.

När han är uppe på det våningsplan där kylrummet ligger och tar bort kapellet från vagnen så märker han att liket inte är inlindat i lakan. Kroppen är en man, vit och fläskig med svarta och röda slingrande tatueringar från halsgropen ner över magen, benen, axlar och armarna. Det är inte någon text vad Hoffa kan se, bara underliga former och bilder av nakna förvridna kroppar av båda könen. Som något från ”Dantes Inferno” tänker Hoffa när han för över kroppen till en annan brits. Mannens ansikte är runt som en kerubs och renrakat både på haka och skalle. Han öppnar dörren till kylrummet, tänder takbelysningen och placerar kroppen längst in bredvid en äldre kvinnas kropp som ligger i fosterställning. Hon är tandlös och munnen är formad som ett skrik av ångest. Hoffa ryser till och skyndar sig ut från rummet. Han återvänder med den tomma bårvagnen till akuten och sätter sig slutligen i receptionen för att fortsätta med korsordet.


”Bank, bank, bank”
Hoffa väcks med ett ryck från sin halvslummer bakom receptionsdisken. ”Bank, bank, bank, bank”
En smal och skäggig gammal gubbe står utanför sjukhusentréns låsta glasdörrar. Han bankar på dörren och viftar om att få bli insläppt. På detta avstånd såg han ut som en vild och uppjagad Harrison Ford i någon actionfilm. Hoffa släpper in gubben genom att trycka på en knapp och tittar lite närmare på filuren som släpar in en stor svart läderväska och en röd plastdunk. Nu när han är närmare så ser han mer ut som Tommy Lee Jones gör nu när han är gubbe. Mannen är iklädd en mörkbrun långrock, svart skjorta, svarta byxor och svarta kängor av armé modell. Det enda plagg som inte är svart är hans mörkröda slipps.
”Hörru vad vill du och vad har du i dunken.?” frågar Hoffa.
”Jag heter Maximilian Böök och det finns en ondska här på sjukhuset som jag måste förinta.”
Jösses tänker Hoffa, vad är det där för knäppgök? Visst dags att ringa nattvakten. ”Vänta lite där så ska jag bara…”
”Har du sett något underligt här, som bränder som uppstår av sig själv?” Hoffa tänker på det som hände under mattransporten.
”Ja jo, det har jag, varför undrar du?”
”Du måste tro mig nu, det finns en kropp här som har en kraft som kan åkalla ren ondska, jag måste finna och bränna den innan det är försent för oss alla.” Han harklar sig och fortsätter. ”Jag kommer från Svärdexorcistorden, ett uråldrigt sällskap som jagar demoner och annat otyg. Nu finns det en demon här på sjukhuset.” Maximilian skakar på dunken så att den kluckar.
”Det här är vigbensin och i väskan har jag brandbomber.”
”Vaddå, vigbensin?” frågar Hoffa. ”Ja, samma som vigvatten, men bensin. Jag måste bränna prästen så fort som möjligt.”
”Prästen, vilken präst?”
”Alltså, prästen är ledare för en ockult orden, jag letade upp han tidigare men lyckades bara döda den köttsliga kroppen och stoppa hans hjärta från att slå. Hans onda själ finns kvar och snart så förvandlas han till en demon. Nu är han här någonstans och jag måste bränna hans kropp.” Hoffa tänkte nu på liket med ett pentagram på handen och inser att han började tro på gubben. ”Kan kroppen du letar efter ha en hand med ett pentagram på?”
”Ja, det stämmer.” säger Maximilian ivrigt ”Då vet jag vart han ligger, han finns i bårhuset och jag ska hjälpa dig dit.” Hoffa lämnar receptionen, hämtar en rullstol och placerar väskan och bensindunken i den. Känslan av att han måste hjälpa Maximilian känns nu ännu starkare. Som om en högre makt kallar på honom. ”Kom, jag visar vägen.”

Under den här tiden på dygnet är Sjukhusets belysning dämpad och korridorerna ödsliga och fria från dagens aktivitet. Hoffa kör rullstolen i den takt som Maximilian bestämmer med sin haltande gång. Han verkar vara skadad, tänker Hoffa.
”Hur är det med dig?” Maximilian tittar upp. ”Det är ingen absolut ingen fara, är bara lite omtöcknad från tidigare ikväll.”
”Jaha, vad hände då?”
”Jag hade lyckats spåra upp prästen och vi hade en kamp på taket. Jag lyckades stöta mitt silversmidda svärd igenom hans hjärta, men tyvärr så störtade han ner mot marken och jag tuppade av under en stund” Maximilian svär på något för Hoffa okänt språk. ”När jag vaknade så såg jag hur hans kropp var borta och att en ambulans åkte iväg. Jag måste förinta hans kropp innan han förvandlas till ondskans tjänare och får förmågan att öppna en portal till Helvetet och släppa in demoner till vår värld. Eftersom det här sjukhuset ligger närmast så tog jag mig hit för att undersöka om han finns här.” ”Så vi ska alltså ta oss in på obduktion och elda upp gubben?”
”Exakt, det är bara vigbensin som stoppar demonen ordentligt. Jag har förberett några flaskor brandbomber som vi ska slänga på honom.” Jösses, tänker Hoffa, hur ska det här sluta.

När de så till slut anländer till gången upp mot ingången till obduktionsavdelningen så kommer det vibrerande stötar genom byggnaden, som om han står i en liten motorbåt mitt ute i en storm på öppet vatten. Maximilian dimper i backen med en svordom, men kravlar sig snabbt upp och tar stöd mot Hoffa.
”Förmodligen är det mitt svärd och vigbensinen som avslöjar att jag är på ingång, nu fortsätter vi. Du måste tänka på att det du ser där inne är på riktigt och måste förintas.”
”Det ska jag göra Maximilian. Du kan lita på mig.”
De kommer på stapplande ben fram till tre stora gallervagnar som står bredvid hissen högst upp i backen. Vagnarna är till för transporter av smutstvätt och innehåller missfärgade och blodiga lakan. ”Vänta säger Maximilian, jag fick en idé och ska förbereda en sak.” Han tar fram bensindunken och häller över en riklig mängd av bensinen över den första vagnen.
”Vi lockar ut demonen hit och försöker krossa honom med en brinnande vagn. Kan förhoppningsvis gå vägen.”
”Låter som en bra idé, men eftersom jag är snabbare än du så vill jag vara lockbete.” säger Hoffa. ”Tack min gosse, då säger vi så.”
Nu blinkar korridorens taklampor som en stroboskoplampa på ett disco och stötarna i byggnaden varierar i styrka och täthet. De beslutar sig för att ta trappan upp i stället för att åka hissen. De vill absolut inte fastna, fångade som kräftor i en bur.

Synen som möter dem är fasansfull. Golvet är täckt av gråvita tarmar, bitar av ben, löständer och obestämbara vätskor. Söndersprängda plastdunkar och kartonger ligger huller om buller på golvet. Från det öppna kylrummet så hörs det morranden i olika ljudnivåer och ton, ena stunden tunn och gäll, den andra dov och utdragen. Det låter som en stor varg slåss mot en mycket mindre hund. Hoffa och Maximilian tar sig försiktigt fram mot kylrummet, det klafsar under deras skor. ”Ajdå, det är alkohol på golvet, då kan vi inte slänga brandbomber här uppe.” viskar Maximilian. ”Vi måste locka ner den till nedervåningen.”
”Vaddå, locka ner?”
”Den kommer röra på sig, vänta så får du se.” Maximilian drar fram en glänsande sabel från en svärdskida som varit dold under rocken, den är inte lång, något böjd och ser ut att vara väldigt skarpslipad. ”Det här min gosse är ett av sju svärd som klarar av att skada en demon och andra vidunder. Den har ett namn som jag inte kommer ihåg, så jag kallar det ”Glömskan” Jag kommer hugga mot demonen så att den får kontakt med svärdets silver och blir långsam. Då får vi en betydligt större chans att ordna upp det här.”
”Så vi ser till att få ner den i källaren och tuttar på med brandbomberna. Det låter ju bra.” viskar Hoffa.
När de går in i kylrummet så känner han hur hans ben börjar skaka och hjärtat som slår hårt i bröstet. Ett flertal bårvagnar har vält och kroppar är nu utspridda i lokalen likt trasdockor av kött och ben. Hoffa få kväljningar av stanken från ruttet kött. Mitt i rummet så ligger mannen med pentagrammet på rygg. Han har huvudet knäckt bakåt och skallbasen är hårt nertryckt i golvet, som ett knäckt ägg. Genom munnen har ett långt, mörklila ben växt ut.
Jävlar, det ser ut som ett jättestort kräftben, tänker han.
Nu trycks ett andra ben fram från höger axelparti med knakande av ben, brosk och sönderslitna muskler. Genom bröstkorgen slingrar sig minst ett dussin köttiga, hullingförsedda och blålila tentakler fram. De liknar onormalt långa ormar med runda och läpplösa munnar som har sylvassa tänder längst fram. Hoffa ser att kroppens fötter inte är i kontakt med golvet eftersom de är penetrerade av nya monsterben. Ifrån mannens anus har en lång, flerledad och slemdroppande tentakel sprängt sig fram så att kroppens pung och penis bara är köttslamsor. Längst ut på tentakeln sitter ett slemfuktigt grått öga som vrids mot dem. Kroppen börjar sakta röra på sig mot dem, med ryckiga och knakande lemmar. Maximilian gör sig redo för att rusa fram med sitt svärd i högsta hugg. ”Jag tar höger sida och du slår från vänster.” skriker Maximilian. Hoffa närmar sig varelsen och när han ser hur Maximilian hugger mot huvudet drämmer han till med släggan mot bröstkorgen. Det knakar och dunsar till högt när släggan träffar med full kraft, tyvärr ger det ingen större verkan eftersom bröstkorgen är täckt av ett mörklila benpansar, som på en skalbagge. Varelsen svänger ut med sina tandförsedda tentakler och han tvingas att backa. Det går bättre för Maximilian, hans svärd har huggit bort huvudets näsa och käkparti, men benet från munnen är fortfarande helt. Maximilian ropar. ”Nu tar vi oss här ifrån och tänder på vagnen.” De rusar ut från rummet, bort mot trappan bredvid hissen. Hoffa ser i ögonvrån hur Maximilian trampar på en tarm och faller handlöst bakåt ner på golvet mellan två lik. Han stannar upp för att hjälpa honom upp. ”Nej Hoffa, fortsätt.” skriker Maximilian och ger sitt svärd till Hoffa. ”Ta svärdet och spring. Demonen kommer följa dig när du har det. Kom tillbaka hit så bränner vi upp den jäveln.” Varelsen är nu halvvägs ute från kylrummet, större och med fler ben som söker fäste i golvet. Maximilian gömmer sig mellan de två liken och Hoffa rusar nerför trappan. Han hör och känner krängningar i trappans fundament att demonen följer efter. Det är en jävla tur att vi lätt dörren längst ner vara öppen, har fan inte tid att fumla med nycklar nu, tänker han. Hoffa springer allt vad han kan genom den långa korridoren och fortsätter mot förlossningsvårdens lokaler. Bakom sig, kanske femtio meter bort så kommer monstret farandes på något ostadiga ben. Den studsar mellan väggarna som en flipperkula. Plötsligt så öppnas en hiss framför Hoffa och när han rusar förbi kliver en väktare ut i korridoren. ”Tjenare, hur är läget.? Frågar han Hoffa. ”Va fan, herre gud i helvete…” Demonen tar ett snabbt språng mot väktaren, trycker in sina tentakler i hans bröstkorg och sliter itu kroppen så att bröstben, inälvor och blod väller ut och sprutar över golv och väggar. Vakten hinner inte ens skrika ut sin ångest innan han är död. Hoffa tvärvänder bort från den vidriga synen och fortsätter springa för glatta livet in i en smalare korridor på höger sida. Han springer förbi Förlossningens caféteria och kommer ut i en större korridor som leder mot obduktion. Hoffa misstänker att varelsen är nära, men vågar inte stanna för att se efter. Han tycker sig höra klor som rasslar mot korridorens golv och på något märkligt vis får han mer kraft i kroppen, likt en löpare som ser målgången. När han nästan är framme så håller han på att snubbla över en sparkcykel, men han lyckas hålla sig på fötterna och springer in i korridoren upp mot obduktion.

Maximilian står längst upp bredvid den preparerade vagnen med en tändare i handen. ”Hoffa, spring för livet, den är precis bakom dig. Jag tänder här, akta dig för vagnen.” Han pressar sig mot den tunga vagnen och sätter tändaren mot det bensinindränkta innehållet. Hoffa ser hur vagnen övertänds i dånande flammor och börjar rulla, den rullar fortare och fortare mot honom. Herre min skapare, tänker han när han i sista stund slänger sig ner mot korridorens sida. Demonen har inte samma möjlighet och träffas rakt framifrån av den brinnande vagnen. Varelsen tjuter högt av skräck och ångest när vigbensinens eld smetas ut över kroppen likt napalm som fräter sig in och förtär dess hud och ben i fräsande och svavelosande attacker. Nu är Maximilian framme hos Hoffa, han tänder en brandbomb och slänger iväg den mot demonen. Flaskan med vibensin träffar den övertända högen av sprattlande ben och exploderar så att Hoffa blir förblindad några sekunder. Maximilian räcker över en bensinfylld flaska och en tändare.
”Här, ta den här flaskan och försök att träffa mitt på demonen.”
Han och Maximilian slänger nu bensinbomb efter bensinbomb över varelsen och har snart tömt väskan på flaskor. Ett brandlarm sätter igång och tjuta i höga, stötande bröl och korridoren är nu fylld av eld och rök. Det börjar bli svårt att andas så Hoffa och Maximilian tar sig via trappan upp till överdelen av byggnaden där de letar sig ut till en besöksparkering. De sätter sig utmattade ner på en bänk. ”Tror du att den är förintad nu?” undrar Hoffa.
”Jag ska se efter.” säger Maximilian och tar upp en metalldosa ur sin rockficka. Han stirrar på en föremålet, vrider och vänder på det och suckar lättat. ”Inget utslag, då är demonen borta från vår sfär och värld.”
”Härligt, men jag undrar hur jag ska kunna förklara för chefen vart jag tog vägen på mitt arbetspass. Jo så här är det Ingolf, jag var bara iväg en stund för att döda en demon som ville förinta mänskligheten. Jag tror inte han köper den förklaringen.” Maximilian skrattar och räcker fram sin sotiga och något brandskadade hand mot Hoffa och de skakar hand. ”Tack min vän, nu är det jag som ska bjuda dig på ett mål mat och en pratsund. Jag tycker att du ska byta arbetsgivare och om du är villig att lyssna på mig så har jag har ett förslag att ge dig.”


Författare:

Publicerat

Dela: