Sjuminuters-mammorna

Fem år och full av sommar.
Mina svettiga sommarfötter klafsar på det svala köksgolvet. Mamma knäböjer i förklä för att komma i nivå med mitt femårsansikte. Hon berättar. Som ur en bok som jag inte riktigt förstår, och hon bara läser och läser. Hon pratar om Karin, en tant som varit min mamma förut men som lämnat bort mig till den mamma som nu pratar i köket, böjd intill mig. Mamma, och mamma igen. Jag visste inte att det fanns fler mammor.
Flera dagar senare kånkar jag en liter mjölk hem till en av alla mina mammor. Eller till henne som jag vet hur hon känns, för den andra har jag aldrig sett. Jag kan läsa. Jag har lärt mig själv och brukar sitta i trapphuset och läsa ur Kalle Anka för dom stora barnen. Hon på affären har en skylt på sig där det står Karin. Hon sitter där kanske och har glömt bort att det jag som är hennes unge. Hon ser inte snäll ut och är så tjock att hennes tuttar nästan ligger på rullbandet bland varorna som folk handlar.
En solig dag högt upp på pappas starka axlar frågar jag om det är hon på Konsum som är den riktiga mamman. Han skrattar och säger nej, det är inte din mamma.
Både mamma och pappa har roligt i köket den kvällen och tycker att jag har livlig fantasi.
Karin heter också en väninna till min skrattande mamma.
Hon har hur många döttrar som helst. Alla kan baka, sjunga och städa. När mamma har varit hos väninnan har hon fått varm och sockrig kaka, serverad av döttrarna tre. På kvällen när jag ska sova undrar jag om det är så att den Karin kanske gav bort mig. Jag kan inte sjunga, bakat en kaka har jag aldrig provat, och inte heller städat fint. Mamma tycker inte att det blir ordentligt gjort.

Elva år och lika många sandkorn.
Varm sand och en pappa som kan allt i hela världen och sommarsund som kluckar inbjudande. Min baddräkt som smetar åt och ger hudfrossa när vinden tar i.
Sanden och den tysta eftermiddagshettan och jag ligger på mage och tycker att jag är ganska modig som har vågat simma hela sträckan över sundet, utan att nå botten och med risk att slukas upp av en bredkäftad gäddmun. Nerdragen i det svarta, svala djupet av en seg fisk, som bit för bit tuggar mina ben i små delikata bitar. Med kinden mot filten dallrar luften, och tanten med flodhästrumpan ser ut som en sagotant i blommig hatt borta vid bryggans kant.
Det rasslar till i sanden. Där står hon. Småskratt, och pappa blir annorlunda, skruvar på sig och har en annan röst. Som när man inte känner någon så väl och ska försöka låta snäll och kunna svara på allt.
Hon går iväg när dom har pratat färdigt. Hon är brun om benen, och jag tänker att hon kommer nog från ett annat land än vår by. Hennes hår är svart och räcker ner till rumpan. Jag vänder kindsida och ser henne breda ut sin filt lite längre bort i sanden. Hon breder också ut sitt stora hår och jag kröner henne till sand - drottning.
Jag undrar vem hon är. Jag har gjort det två gånger förut och båda gångerna fått svar nej. Som om det vore konstig lek. Frågar jag vid rätt tillfälle kommer jag att få mitt efterlängtade ja. Jag sätter mig upp och frågar om det är hon som är Karin.
- Ja.
Tystnaden efteråt och den tomhet som fyller min mage lindar in alla frågetecken i färg, mönstrade av miljoners figurer och jag vet inte hur dom ska rymmas utan att jag kommer att spricka. Han vänder blad på tidningen och återfår sin tänkande rynka i pannan och försvinner in i bokstävers land.

Femton år och sminkad.
Jag har mascara i mina stelfrusna ögonfransar, och det är vattenfast sådan som kommer att förvandlas till svart rinn sedan på bussresan hem. Min lapp ligger i jeansfickan, skrynklig och tummad, men texten finns i reserv inpräntad i huvudet. I mitt huvud ekar den röst jag pratat med i telefon, och på min lapp finns kartan som ska hjälpa mig att hitta. Jag hade nog kunnat skriva på potatismos, och det hade ändå fastnat och varit fullt läsligt.
Lovikkavantarna fladdrar tomma nertill, och händerna inuti är knutna av den tjugoåttagradiga kylan. Minusgraderna bildar andedräktsmoln som blöter ner mascaran ännu mera och andfåddheten värker av isluften i halsen. Mina steg knarrar i den vita snön. Jag går fort och är snart framme. Ska jag ta höger, vänster, eller fortsätta rakt fram? Jag frågar en farbror med hund och visar honom min handskrivna lapp. Han läser och skakar på huvudet. Han vet inte. Jag tackar och när han passerat mig läser jag själv det jag har skrivit. Inte är det väl så suddigt och felskrivet? Jag suckar och mumlar att han är en skitgubbe som verkar ha gått vilse i ditt eget kvarter. Mina steg fortsätter att knarra och min hals att värka och de knutna händerna bildar ännu mer lovikkafladder. Jag frågar en tant med spark, och visar henne lappen. Hon läser noggrant och sedan skakar också hon på huvudet. Vad är det med alla människor som är ute på kylig promenad idag? Jag piper ur mig en paniksuck och läser igen på lappen. Jo, det står ju så, precis som hon sa i telefon. Jag frågar tjejen i kiosken, visar min lapp för tredje gången och hon läser och skakar även hon på huvudet.
- Nej, det finns ingen gata som heter så, jag har bott här i fem år, säger hon och fortsätter att tugga tuggummi.
Det knäpper till i mitt huvud. Jag förstår att hon har ljugit. Kolugnt och detaljerat i mitt öra har hon målat upp mina steg, lett mig nära och fått mig att hoppas.
Jag åker hem i den icke tröstande värmen i bussen, bort från gatan som inte finns. Mina hettande händer tinar långsamt upp och min mascara slutar inte att rinna.

Tjugofem år och dold i skugga…
Jag sitter i den svala sommarbalkongens skugga med en vaxduk som ser ut att komma från Konsum, med sina oformliga blommor i pastellblandade färger. En knippe plastblomster sitter uppsatta som små fluglortar på utomhusväggen i tegel och det skär i mina ögon som söker balans. Jag vet hur hon har tänkt; det är lättskött och behöver inte vattnas. Jag är således en plastblomma och det spelar inte så stor roll vad jag är av för sort, bara det inte blir besvärligt. Det är omständigt att hälla vatten i riktig jord. Den kräver. En blommas död kan ju tolkas som ett misslyckande. Ett kvitto på icke duglighet. Mönstret på vaxduken är suddig av mina envisa tårar. Jag försöker än en gång få veta hur det var den dagen. Pappa har gått in för att hämta mer kaffe. Kan ingen svara? Mamma rycker stelt på sina axlar, en irriterad knyck som säger att jag tjatar om sådant som inte har betydelse. Hon fortsätter att gno med trasan på diskbänksplåten och mumlar något om att det är väl inte så lätt att komma ihåg allt heller.
Jag har i smyg, när dom har somnat, letat efter papper. Det borde finnas något bevis, rader med formella ord om att såhär gick det till på ett ungefär, men jag hittar ingenting. Jag blir tvungen att fråga, tänker att det kanske är lättare att ta fram något skrivet än att sitta och med egna ord minnas något som inte är viktigt.
Hon gnor koncentrerat vidare och säger att hon inte vet vad det skulle vara för särskilt papper jag menar nu. Pappa har glömt sin kaffekopp på balkongbordet och är borta. Jag frågar om det är Sverige vi talar om, med underjordiska maffioso - förflyttningar av barn, eller har jag missförstått något? Hon fortsätter att gnugga med trasan. Jag vill ta den där disktrasan och stoppa den i munnen på henne, truga milt tills smaken är helt ursugen och hon är tvingas att svälja, men känner jag henne rätt så är det inget annat än ren såpa som hon skulle få i sig. Lite lödder med ren eftersmak, värre än så skulle det inte bli.
Ut. Luft. Jag tänder en cigarett och där sitter pappa igen bakom sin tidning. Genom röken ser han snäll och stark ut med sina breda axlar. Jag vill sitta där igen. Bli buren en lång stund. Han läser tyst sida upp och sportkolumn ned, och bakom prasslet när han vänder blad vet jag att han hör, och har alltid gjort. Med sin tystnad är han är delaktig till terrorn på sin ringsidehörna. Han har aldrig någonsin stoppat hennes framfart, utan bara proppat igen öronen med annonser om rea på skotrar eller blåställ, och billig falukorvsring på Hemköp. Jag frågar genom trycksvärtan, och tidningen sänks äntligen. Jag drar efter andan och undrar om han minns årstiden. Snöväder så att jag kanske blev buren på hans starka armar den korta vägen mellan garaget och ytterdörren? Torr asfalt och svårt att få med mig in för alla fina blommor som jag ville plocka? Regn och virvlande brandgula löv som blötte ner min fina kappa? Han svarar inte. Vi är ensamma här, sida vid sida runt mammas vaxduksbord. Jag vill höra honom ge mig ett minne. Jag vet också att inte ens året för händelsen är klart för mig. Ett, två, kanske tre. Vi vet inte så noga, det är inte lätt att komma ihåg allt. Hur var det första natten pappa? Jag i en främmande säng med främmande dofter och ljud. Jag frågar tyst medan han tänker.
- Det var vår, säger han och tar en slurk sumpkaffe och viker ihop tidningen. Du skrek när du fick snö på dina skor.

Trettiosex år och ett snöbäddat stenhus.
Krogen är späckad av människor, röken är tät och vi hittar en liten lucka vid bardisken och beställer varsin cider. Vid ett bord finns två platser lediga och resten av bordsbefolkningen bjuder oss vänligt att sitta. Småprat och lite tunga ögonbilder bakom hinnor. En del kyla som fått följa med in i lokalen biter sig fortfarande fast. En Irish Coffee hade kanske varit mer passande, men jag sippar och njuter av att få sitta ner. Sällskapet vid bordet badar i varierande alkoholdimma. En kvinna far upp och ner, varvar sittandet med intensiva, lite korthuggna ord till mannen som sitter bredvid. När hon kastar sig upp fastnar hans blick i hennes ryggtavla tills han inte ser mer av henne än en flik rött kjoltyg i hörnet där borta, nästan helt skymd av en främmande man. Han sänker blicken och skrapar bort lite aska från bordet. En sekund hänger hans liv på ett tunt snöre av förtvivlan, blandat med vardagstillvänjning. Sedan klinkar hans glas till, möts av mannen mittemot i ett skrålande skåålförfaaaen. Strax är dom inne i en intensivt bullrande svada om bilars vara och icke vara med V-8:or och framhjulsdrift och kärringar som inte borde få sitta bakom en ratt.
Jag är tacksam att på ett vis slippa delta i denna kyliga del av landet, där varma vantar och en redig sup tycks vara högre värderat än närhet och förmåga till att vara människa. Jag njuter av värmen från ditt ben. Min fot vibrerar. Eller rättare sagt väskan mot min fot vibrerar. Jag dricker en klunk till, och öppnar min väska. Displayen på mobiltelefonen visar ett lokalt nummer. Hon ringer. Jag stirrar på numret, öppnar munnen och har svårt att göra en vettig koppling. Jag lyfter apparaten mot örat och svarar.
- Hej.
- Du svarade inte när jag ringde till din telefon.
- Jag har mobilen i väskan. Jag kände vibrationen mot min fot. Vad roligt att du ringer!
Jag får hålla ena pekfingret i det andra örat för att höra vad hon säger. Det är sjutton år sedan jag sist hörde hennes röst.
- Du verkar ha roligt.
- Jag sitter på Lottas krog och dricker lite cider.
- Jag hoppas att det går bra för dig i livet. Du är min dotter.
Som om jag skulle ha missförstått det. Jag skulle kunna, på ett barns vis, gå sjuhundra mil för att få träffa henne.
- Jag vill träffa dig, mamma. Är du hemma i morgon?
Det är tyst i örat. Jag frågar igen:
- Lovar du att öppna dörren om jag ringer på? Jag skulle tro att jag är där klockan två. Är du hemma då?
- Ja jag lovar.
Så är det hela över. Hennes lite barnsliga röst och inandningen under en mening, liksom rädd för att bli avhuggen mitt i något som sägs. Men hon har hela min beredskap. Det har hon haft i tjugo år. Minst. Den resterande halvan av cider avnjuts med glädje. Tre mil bort, i ett stenhus omlindat med snö, finns hon.

Jag är sen. Klockan är sju minuter över två. Jag trycker mitt finger på dörrklockan, den durrar slitet tyst, knappt hörbart. Jag håller andan men hör inte några steg närma sig. Hon är inte hemma. Hon kunde inte vänta sju minuter.

Skriven av: Li Carola Tamm