Sjutton år och ingen visste var jag var.

T centralen, en man i rullstol som ropar "tjöpa lite vjykorter, tjöpa lite vjykorter" med blicken i fel riktning. Högtalarröst ropar ankommande, avgående, informerar. En man spelar klarinett. Alla har bråttom. Jag får bråttom utan att riktigt veta till vad. Kommer upp i luften. Vasagatan läser jag på en skylt. Rusar med de andra uppför trappan. Systembolaget, apotek, Klarabergsgatan. Följer med strömmen. Uteliggare vid ett varmluftsgaller. Försöker att inte stirra men det är nästan omöjligt . Uteliggare! Nästan lite film, spännande. Massor med dofter, invandrare, negrer. Fortsätter utan att veta vart jag är på väg. Läser gatunamn, försöker komma ihåg. Jag har en skräckblandad förtjusning i mig och jag låter mig föras med. Som att bada hemma i Haverdal när det stormar. Låta bli att simma och låta brottsjöarna föra med sig min lätta kropp mot den mjuka stranden. Och jag vet att jag klarar hålla andan mellan vågorna. Jag håller andan, får fart och kraft och växer. Jag känner mig bra, perfekt, magnifik och oövervinnlig, Bussar, en, två, flera röda bussar på en gång, inte en på morgonen och en på kvällen som på landet. Sergelstorg, Kulturhuset, biblioteket till höger. Drottninggatan till vänster, ännu mer människor, de knuffas, ser mig inte, jag håller andan mellan vågorna. Klara Norra Kyrkogata, Sko Uno, vågar inte gå in utan tittar i skyltfönstret. Undrar om det är töntigt att vilja ha ett par cowboyboots med klackjärn? Ja, kanske hemma i Halmstad men här skulle jag nog våga. Tumlar vidare, snurrar runt med fötterna mot himmlen vänder mig om. Saluhall, Konserthus, Sveavägen , tar höger mot Sergelstorg, pil neråt, åker rulltrappa utomhus, kommer ner, följer efter några håller mig i kanten, en tant i päls sitter och spelar psalmer på en orgel och sjunger. Jag går baklänges och tar in allt så gott det går. Gallerian, Hamngatan, försöker komma ihåg vilket håll Centralen ligger. Tror att jag har koll så jag fortsätter planlöst Hamngatan ned. Kungsträdgården. Blundar hårt och vill aldrig mer åka hem...


(jag river upp påsen med tjack och häller ut allt i äggkoppen, torkar bort tårarna med armen och sliter till mig pumpen, drar upp vatten, ner i koppen, torkar bort tårar igen och tar ett filter från askoppen, drar upp den halvlösta lösningen, hittar inte kanylen torkar mer tårar, där under osthyveln, skakar, hittar en ven, skakar tårar, får svar, blodet exploderar i pumpen och jag skjuter i mig allt Jag håller andan och kicken får fart och kraft och växer. Jag känner mig bra igen, perfekt, magnifik och oövervinnlig, som om något egentligen skulle spela någon roll.
Det är borta lika snabbt som det kom och jag vet att det är borta för alltid, ersatt av förtvivlan, fasa. Varje fantasi av njutning försvinner. Jag drar upp lösning igen, sticker fel får punka, där! Svar! Tjuter högt, tårarna sprutar, fortsätter slå i mig, fyller på med vatten i koppen, tillslut slår jag i mig rent vatten, jag är fylld av förtvivlan och måste ha mer för slippa den jag är, slippa minnen , slippa vara ensam med mig själv. Blundar hårt och vill bara ha ett hem)

Skriven av: John Eliasson