Skadan

Jag trodde inte mina öron när jag stog där i köket och hörde vad mamma och pappa sa.
- Flytta!? Till stan!?
- Vi är tvungna, pappas jobb har gått i konkurs och vi har inte råd med att ha ett stall och din häst. Vi är tvungna att bo i en lägenhet.
- Amen stormblomma då? Jag klarar mig inte utan hon.
- Vi är tvungna Klara, vi kan köpa en ny sen när vi har med pengar och din pappa har fått ett nytt jobb.
Jag sprang ut ur köket och slängde igen ytterdörren. Jag sprang med tårarna rinnande på mina kinder. Jag öppnade stall dörren och rusade in i Stormblommas box. Jag la armarna runt om henne och började att prata med henne.
- Stormis hur ska jag klara mig utan dig?
Stormblomma gnäggade till och det var som om hon förstog vad jag sa. Det hade varit något speciellt mellan oss hela tiden.
- Jag kan inte sälja dig gumman, det går inte!
Jag lätt tårarna rinna och hon gnäggade till igen. Sen hörde jag två röster utanför stallet, det var mamma och pappa som pratade igen. Men sen hörde jag en annorlunda röst som jag inte visste vems det var.
- Stormblomma har aldrig varit skadad men har inte tävlat så mycket. Hörde jag att pappa sa.
Stormblomma!? Varför pratade dom om stormblomma?
Jag hämtade stormis sadel och träns och tog bak dörren ut till skogen. Jag skulle bara inte stå ut med att vara utan dig Stormblomma tänkte jag. Jag skänklade på henne och travade långsamt in i skogen utan att jag visste vad som skulle hända.

Vad pratade Klara om? Aldrig klara sig utan mig? Skulle hon sälja mig? Det kändes som om Klara var lite ledsen när hon satt på min rygg och jag kände att något vått trillade ner på min hals. Jag gnäggade och hon började galoppera.

Jag skulle aldrig mer återvända om pappa skulle sälja stormblomma. Jag såg att det låg en stock på marken så jag drev på Stormblomma och hon tog ett högt skutt. Det kändes som om jag flög och tänk om jag aldrig mer skulle kunna känna så här nå mer. Jag saktade av till skritt och tittade upp på himlen, det var alldeles kol svart. Jag skrittade vidare och såg en liten lada. Jag hann precis in i den innan det började spö regna. Det verkade som Stormblomma var lite nervös. Men jag la min hand om henne och sa;
-Såjja gumman, vi klarar det här.
Jag såg att hela himlen lysstes upp och sen knastrade det till. Regnen öste ner och jag satte mig ner på ’’golvet’’. Stormblomma tittade på mig och la sig sedan bredivid bredvid mig och la sitt huvud i min famn.
- Men gumman, sa jag och pussade henne på öronen. Du är helt underbar sa jag och en till tår åkte ner för kinden.
Hela himlen blev vit igen och jag hörde en knall samtidigt. Jag tittade ut genom fönstret.
- Stormblomma! Det brinner utanför! Vi måste ut ur skogen snabbt. Jag ledde upp Stormblomma så hon ställde sig upp. Sen ledde jag ut henne ur den lilla ladan och hoppade upp på hennes rygg.
Jag såg att det var eld och jag stegrade mig. Jag hade alltid varit rädd för eld sen min första ägare lät mig stå inne i ett stall som brann. Jag blev livrädd för den och skenade iväg det fortaste jag kunde.

Jag tappade taget om tyglarna när Stormblomma bara sprang iväg. Hon hoppade över elden och jag föll av. Jag kände att det blev varmt och upptäckte att jag brann. Jag sprang ut ur elden och la mig och rullade på marken men mina kläder brann fortfarande. Jag svimmade…

Jag galoppperade det snabbaste jag kunde till stallet och gnäggade det högsta jagh kunde, men ingen kom. Jag gnäggade och stegrade mig och sprang in på tomten. Klaras pappa sprang ut ur huset och jag travade iväg till skogen och han sprang efter. Jag stannade och väntade och travade sedan vidare in i skogen där jag såg att hon låg. Jag stannade och stegrade mig. Sen knuffade jag henne med mulen men hon reste sig inte. Klaras pappa kom fram och tog upp sin mobil och ringde till någon men samtalet bröts. Jag la mig ner och klaras pappa hoppade upp med Klara i sin famn. Jag gick försiktigt tillbaka till stallet och la mig ner igen. Klaras pappa gick av från mig och bärde in Klara i huset. Han kom sedan ut igen och ställde in mig i boxen och borstade mig tills jag hörde sirener. Jag blev orolig och gick runder i boxen och Klaras pappa gick ut igen.


Jag öppnade ögonen sakta och såg något vitt. Mammas ansikte tittade på mig och sen sprang hon ut efter en läkare. Läkaren kom in och såg att jag hade vaknat. Jag försökte röra mig men hade ont i hela kroppen. Jag tittade på mina armar och såg att jag var röd och bränd över hela armen.
- Du har brännskador, sa läkaren.
- Stormblomma! Var är hon !? Skrek jag
Mamma kom närmare mig och sa hon står i stallet. Vi kan ju inte sälja en hjälte som har räddat min underbara ängel. Nej inte ängel förresten, du lever sa hon och kramade om mig.

Jag fick ligga på sjukhuset länge och hade jätte tråkigt. Mamma kom med massa häst tidningar som jag läste ut på en dag. Men när jag hade varit på sjukhuset i över en månad hade såren läkt och jag skulle få gå hos en sjukgymnast.

Det var svårt att gå efter den olyckan jag varit med om, men jag hade svårt att gå i början men sen kunde jag gå och springa och allt sånt.

Det var bara en natt till sen skulle jag få åka hem och träffa stormblomma igen.

Mamma kom på morgonen och hämtade mig och så körde vi ut mot gården. Jag satt och stampade med benen för att jag ville vara framme nu.
Vi körde in på grusvägen som ledde till vår gård. Jag såg träden som var som en allé.
Mamma stannade bilen vid stallet och pappa kom ut med Stormblomma som gnäggade åt mig. Jag hoppade ut ur bilen och kramade henne.
- Tack så mycket gumman! Viskade jag i hennes öra. Stormis gnäggade och jag tog det som ett varsegod. Jag höll Stormis i grimmskaftet och pappa kom fram och kramade mig. Han sprang in i huset och tog kameran och tog en bild på oss. Jag log och Stormis hade öronen frammåt som om hon visste att det skulle vara ett glatt kort.
Även fast man skadas hårt kan man ändå bli stark, men man behöver någon eller något som betyder mycket för en för att kunna gå vidare. Jag hade dig Trix som hjälp att gå vidare när jag ville ta självmord. Klara hade Stormblomma. Men hon trodde aldrig att hon skullle överleva, men då tänkte hon på stormblomma och blev starkare.

Författare:

Publicerat

Dela: