Skärande minnen

Skärande minnen!


Allt började den sista skoldagen i nian. Jag och min kompis skulle på en så kallad avskedsfest
eftersom vi inte skulle träffas mer på ett långt tag. Festen var hos Christian som säkert gått om
nian tre gånger minst, han visste typ inte ens vad 7 gånger 3 var! Utseendemässigt var han ju i
försej rätt söt men han var ju så dum! Trodde jag! Det var en ganska kylig kväll för att vara i
mitten av juni och eftersom jag hade en minikjol så vart det inte precis bättre. Vi kom fram dit vid
halv tio tiden och festen var redan i full gång. I det annars vardagliga vardagsrummet med gamla
sjuttiotals tapeter kunde man nu se urdruckna vodkaflaskor utspridda över hela golvet och dessutom
stank det av rök. Någon sprang om mig för att gå in på toaletten, man hörde allt eftersom dörren
inte var stängd. Varför kom jag hit? Tänkte jag dystert och satte mej ner i en av de mjuka
dunsofforna som fanns i rummet. Jag satt ensam eftersom min kompis hade gått in i något sovrum och
börjat hångla med någon kille från parallell klassen. Just då kändes det som om ingen tyckte om mej
och att det inte spelade någon roll om jag bara skulle försvinna och gå hem. Plötsligt kände jag en
hand på min axel och så hörde jag en röst säga:
- Så du kom? Det var Christians lite sluddriga röst.
- Ja, vad trodde du?
- Vet inte….så…varför gick din kompis nyss gråtande? Har ni bråkat?
- Grät hon? Men…jag vet inte vad som kan ha hänt…den hon senast var med var Daniel från B-klassen.
- Är du säker? Med Danne??
- Jaa…med ”Danne”, vad är det för fel på honom? Frågade jag och vart förvånad över hur rädd och
skärrad jag lät på rösten.
- Du vet Tanja? Hon som flytta i våras?
- Ja, men vad har hon med saken att göra?
- Jo, det var så att i våras så var det en fest, typ som den här och då gick Tanja iväg med Danne
och en timme efter det att Danne hade stuckit hittade någon sjua Tanja gråtande och hennes kläder
var upprivna och förstörda och sen någon månad senare så flyttade hon.
- Jag är inte på humör för några skämt! hörde jag min hackiga röst säga fast att jag visste att det
han sa var sant, jag hade ju själv fått brev från Tanja där hon skrev varför hon stack.
- Sandra, du vet att det är sant och just därför måste vi skynda oss. Om Linda grät när hon gick så
kan vad som helst hända. Vi bor ju jätte nära parken och där finns en damm och….
- Kom då!! Skrek jag nästan till honom och tog tag i hans hand, sen helt plötsligt var vi ute i
mörkret
- Kan du vägen? frågade jag Christian som nu var kritvit i ansiktet.
- Det är Linda…det är hon som….hon som tänker hoppa!
Jag vände mej tvärt om och såg Linda stå vid trampolinen, Linda visste att hon aldrig skulle klara
sej eftersom det var djupt och hon hade fått i sej några glas.
- Linda!!!!! Linda!!!! Hörde jag min röst ropa och sen ett plask.
Vi hann få upp Linda i tid men ambulansen var för sen, jag gråter fortfarande varje gång jag tänker
på det. Varför just Linda! Varför? Danne åkte såklart fast men det hjälper inte mot smärtan som
finns kvar i mitt hjärta. Jag har fått hjälp av Christian genom den här svåra tiden och jag älskar
honom. Jag har förlorat en vän som ingen kommer att kunna ersätta men samtidigt vunnit en kärlek.

Författare:

Publicerat

Dela: