Skogspromenaden

Ute på en stig i skogen går hon. Ser på de djupt gröna, barriga träden som täcker himlen över hennes huvud, som ett tak.
Det känns som en korridor. En rak lång stig ser hon framför sig.
Stigen är så fin. Tallen luktar varmt, guldgula barr gör det mjukt under hennes fötter. Kroppen känns som ett medel hon tar sig fram i. Hennes själ får liv där hon går.
Snabbt tittar hon till vänster, eftersom hon tyckte att något rörde sig därinne.
Plötsligt öppnas ett rum i skogen. Hon ställer sig rakt framför rummet i skogen och beundrar det vackra ljuset som fyller det.
Solen strålar ända ner till det mjuka gräset som snabbt blir grönt. Solen förgyller rummet och det blir så ljust.
Hennes ögon smeks av synen, alla spänningar försvinner.
Hon ser att det står en ko på gräset, med en fin klocka runt halsen. Den är av mässing och gnistrar till i ljuset ibland. Klockan ger ifrån sig ett fylligt mörkt ljud, när kossan vaggar fram och äter det mjuka saftiga gräset.
Hon fortsätter längs stigen.
Själen lyfter iväg med henne över den sagolika marken, benen med fötterna på därnere hjälper till.
Hon ser på alla dessa träd som finns. Hon stannar till. Så många, så stora tänker hon och känner sig liten och gömd i all trygghet.
Själen fortsätter framåt och hon följer efter.
Ett nytt rum öppnas, men inte som det förra.
Träden böjer sig ner över varandra. Det brakar och knakar. Rummet fylls av stammar som huller om buller ligger där.
Själen ställer sig brevid henne och de håller om varandra. Tillsammans tittar de in i rummet av stammar och bark.
Därinne hörs en uggla hoa. Ljudet kommer underifrån, men tar sig upp genom grenar och barr. Det låter av kvistar som bryts, ugglan visar sig.
´Inte en vanlig uggla det där´ säger själen till henne, under tiden som den lossar sig lite från henne och ställer sig brevid.
´Se vad stor den är, och ögonen ser inte riktigt riktiga ut´.
Ögonen är stora och vita, med en blå ring i kring en vit ring kring en stor svart pupill.
´Ugglan har ju en människomun, se hur den ler´ säger själen. Ugglan visar sina stora vita tänder för henne.
Hon tänker att om hon också ler så kanske det inte känns som om allt är så konstigt längre. Hon ber själen att också le mot ugglan. Så där står hon, arm i arm med sin egen själ och ler, mot en uggla som är stor, har seriefigursögon och en rolig mun.
Ugglan ler tillbaka. Den blir riktigt glad, det kan hon se. För ugglan ler stort, visar tänderna och till och med öppnar munnen.
En trevlig stämning omger sällskapet där de står och umgås i skogen.
Ugglan böjer sig ner efter något bakom sig. Den tar upp en mindre uggla som också ser lite märklig ut, sen hoar ugglan och ett par till ugglar tar sig upp på stammen.
´Vi fortsätter le´ säger själen.
Hon och själen ler, och ugglorna ler tillbaka. Ugglorna ler och hon och själen ler tillbaka. De står och bollar leenden så en stund, och det hela börjar kännas lite pinsamt. Själen drar lite i hennes arm, utan att ugglorna kan se det, för nu vill själen fortsätta.
´Kom vi går. Vi kan ändå inte prata med varandra. Vi kommer aldrig att komma längre än såhär här. Du och jag har viktiga saker framför oss´
Hon följer med till slut, men hon hade nog velat undersöka det här rummet lite mera. Men fler rum kanske skulle följa och det kändes på något vis spännade.
De går hand i hand fram genom skogen och ett rum står redan öppet långt därframme. Så det enda de behöver göra nu är att traska på. De går och går. Det är längre till rummet än hon trott och en olustig känsla kommer krypande. Benen, som bars fram så lätt förut, känns lite tunga och det värker under fötterna nu. Hon ser att det är mycket långt kvar till det där rummet och det känns inte lika roligt längre. Hon vill inte fortsätta. Hon stannar. Det kittlar obehagligt i magen, tryggheten är som bortblåst. Rädslan kryper upp för hennes ben. Den hade funnits där på stigen hela tiden, men långt bakom henne och själen. Men nu hade rädslan kommit ifatt för hon hade ju stannat.
Själen säger att hon faktiskt måste fortsätta nu när hon gått så långt. Det skulle vara ännu jobbigare att vända och gå tillbaka.
Hon säger till själen att den har gjort något som hon inte velat. Hon ville stanna kvar i början på stigen men själen hade dragit med henne. Hon ville aldrig gå så långt, bara en liten bit, och kika. Nu ville hon vända.
´Nu får vi lov och fortsätta alla tre, för nu börjar det bli mörkt´ säger själen, ´När det blir mörkt i den här skogen då hittar jag aldrig fram´. ´Bra, det blir väl min chans att gå tillbaka då´ säger hon. ´Men om du går tillbaka kommer jag att följa med dig´ säger rädslan, och hon tvekar nu inför sitt beslut. Rädslan var ingen trevlig reskamrat.
Själen som självklart känner hennes tvekan ser sin chans och tar nu tag i båda hennes armar.
Rädslan böjer sig ner och drar undan hennes ben från marken.
Hon känner en lättnad pysa i hennes lungor. Kroppen vilar. Det var kroppen som ville tillbaka, hon kan gott fortsätta. Nu känns det ju skönt. Att gå tillbaka skulle kännas jobbigt.
Hon låter sig bäras, av själen som leder och rädslan som följer. Hon ser skogen flyta förbi på sidorna och himlen blå ovanför.
Efter lång tid är de nu framme vid det lilla rummet. Hon hade färdats för egen fot och kungligt buren. Tiden svävar vid det lilla rummet, den finns och finns inte. Livet svävar.
I det lilla rummet, som tycks bli lite större medan hon kikar in i det, sitter det en kvinna. Kvinnan har en dräkt av något som glimmar vackert och hon sitter ner på en stor mjuk kudde mitt i rummet. Kvinnan blundar och smeker sig själv över sina händer som är täckta av vitt sidentyg. Kvinnans händer rör sig uppåt mot ansiktet som nu också täcks av siden. Händerna rör sig över ansiktet och kvinnan lägger sig ner på kudden och sover en stund. När kvinnan vaknar sätter hon sig upp och smeker sina egna händer igen, som om hon vänjer sig vid något nytt.
´känner du dig lugnare nu´ säger själen. ´Ja´ svarar hon.
Hon upptäcker att rädslan är borta, den gick iväg.
´Då går vi vidare, det är ännu en liten bit kvar. Men den måste du gå själv för jag orkar inte bära dig längre. Det känns som om din kropp blir tyngre´.
Hon går på stigen och ser ännu ett rum. Ett mycket litet rum. Hon går fram till det och får lov att gå in. ´Nu är vi äntligen framme, jag börjar bli trött´ säger själen. ´Och det är mörkt i skogen nu så jag kommer att vara med dig i rummet tills det ljusnar. När det är ljust måste jag vidare´.
´Ja´ säger hon. Hon känner inget mer nu, men det är bra. Det var därför rädslan kunde gå. Ingenting mer behövde hon känna nu.
Hon sätter sig på marken, som i det här rummet är gjort av vackra toner och klingade ljud. Hon hade alltid tyckt om musik.
Hennes kropp ligger på sköna toner och vaggas. Själen ser på när hennes kropp gungar upp och ner och åt sidorna. Tonhavet tycks vagga själen en aning först, men efter ett tag kan själen bara titta på. Det är kolsvart i skogen utanför rummet nu.
Rummet växer så smått och skapas av hennes kropp. Det fylls av många saker och känslor som hon burit med sig genom livet.
Det kolsvarta utanför blir lite mindre kolsvart, och man kan ana trädstammarna igen. Själen gör sig redo att gå ut ur rummet, tittar en sista gång på hennes kropp som ligger där, och klämmer fram en tår. Det känns sorgligt, tycker själen.
Nu är det ljust och rummet har blivit så pass stort att själen är tvungen att lämna det.
Själen går ifrån kroppen som ligger inne i sitt rum, vänder sig ut mot stigen igen och går fram längs den och försvinner.

Skriven av: Maria