Skogsvandringen

Jag vandrade på en öde skogsväg i slutet av oktober. Det var kallt ute. Löven hade för länge sedan slutat falla och allt som fanns kvar var kala grenar som sträckte ut sina armar mot himlen. I alla fall den här delen av skogen, där träden var särskilt utsatta för miljöförstöring och mänsklig påverkan.
Inte en fågel hördes. De hade sedan en lång tid flyttat söderut, bort från detta kalla och ogästvänliga klimat. Jag var på väg mot den plats som jag mindes sen när jag var en liten pojke. En plats där jag ibland kunde se alla de väsen som folkmyterna pratade om. Men bara nästan. Minnet var så suddigt. Jag visste inte om jag skulle klara av att hitta dit. Det var mer en känsla, om hur platsen såg ut, men hur platsen egentligen såg ut kunde jag inte riktigt erinra mig.
Det började blåsa, och huttrande drog jag jackan tätare omkring mig. Nu började det regna en aning och regnet strilade sakta ner mot marken.

De tunna gymnastikskorna som jag hade på fötterna började släppa igenom vatten från den blöta skogsvägen, men de klafsade i alla fall inte, vilket var huvudsaken. Vägen började nu närma sig sitt slut och mitt hjärta slog snabbare av förväntan. Skulle stället vara som det var då? Eller skulle jag för alltid förstöra ett barndomsminne?
Med de tankarna i huvudet avvek jag från vägen på det bestämda stället där skogsvägen klövs i tre mindre stigar. Jag vek av mot den högra stigen som ledde djupare in i skogen. Jag visste inte vilken skogsmiljö som skulle vänta mig nu, mitt minne var ganska dunkelt från den tiden och jag mindes bara små fragment.

En hund skällde långt inne skogen. Troligen någon som var ute och gick med hunden. Det var en populär vandringsplats för bärplockare, svamplockare och för folk som bara vandrade i skogen för att möta naturen eller få i sig lite frisk luft. Stigen smalnade av så pass mycket att jag inte kunde veta om stigen fanns längre eller om jag bara vandrade där jag trodde att det fanns en stig. Plötsligt fick jag syn på en välbekant svamp, under en gammal lönn bredvid stigen. En grönkremla. Sakta gick jag fram dit och plockade svampen och lade den i innerfickan i min gröna skogsjacka. Sedan stod jag helt stilla och lyssnade på vinden och det strilande regnet. Till sist återvände jag till verkligheten igen, fortsatte gå och började vissla lite för mig själv. Jag visslade en melodi jag hade hört en gång bakom kulisserna på en kringresande cirkus. Det var när jag var fem år. Jag var ute och gick trots att jag inte fick gå så långt, egentligen. Jag hade smugit mig nära ett av tälten och då hört en melodi som jag aldrig hört någon annan sjunga förut. Jag hörde bara en man och en kvinna sjunga en sång. En sång med en mycket säregen melodi. Jag kunde inte komma ihåg texten, för den var på ett okänt språk, men melodin hade etsat sig fast i minnet på mig.

Jag vandrade på en lång stund på den inslagna vägen och betraktade de granna lövträden omkring mig: asparna, björkarna, alarna och bokträden. Deras höstbeklädnad var bedövande och de färgsprakande löven glänste när solen sken ner på skogen. Så här djupt inne i skogen var det som om skogen stod emot vintern och kylan bättre än i skogens utkant. Nu när jag vandrat så här långt, vände jag helt bort från stigen och klev ut i skogen. Det kändes rätt, även om jag började känna av kylan mer. Men jag ignorerade kylan, stängde den ute och koncentrerade mig på att gå, bara på att gå. Jag försökte stänga ute alla tankar. Som barn brukade jag aldrig tänka när jag var ute och utforskade naturen. För när man börjar tänka så förlorar skogen, naturen, sin mystik och man börjar undra var man befinner sig.

Jag mindes den tid när jag slutade utforska skogen och naturen. Det var då nyheten spreds sig om gamle Gösta på ålderdomshemmet som gick på promenad utan ledsagare och försvunnit. Den gamle mannen var väl bevandrad i trakterna. Han hade helt enkelt inte sagt till skötare utan bara gått utan att säga till någon. Det enda han lämnade efter sig var en lapp på fikabordet ”Jag tar en promena ute i skoga, Gösta”
Jag tog upp den gulnande lappen ur fickan. Det var jag som upptäckte den när jag besökte en pensionär på ålderdomshemmet som brukade berätta historier för mig. Den bara låg där på fikabordet. Med lappen i högsta hugg sprang jag till hans skötare och visade den för henne. Utan någon egentlig anledning behöll jag lappen och har alltid burit den med mig sen dess. Som ett slags minne över trakten, och kanske för att visa skogen att jag inte var rädd för den. Fast jag satte ändå aldrig min fot i skogen igen. Tre månader senare flyttade vi.

Nåja… jag lade lappen försiktigt i fickan igen och fortsatte att varligt trampa marken under mig. Nu började jag närma mig platsen. Jag kunde känna det. Det började bölja i träden och jag märkte hur kylan försökte mota iväg mig därifrån, från skogens egna område, dess hjärta. Jag kände hur jag var där. Jag var vid den plats jag mindes. Det slutade regna och jag kunde höra hur själva träden andades när vinden blåste i deras höga lövkronor. Nästan som om dem försökte viska något till mig. Jag log. Jag blundade.

Vad som hände sedan kan jag inte berätta. Jag vet bara att när jag öppnade ögonen satt jag på ett statligt tåg på väg mot vad som verkade vara Örebro. När konduktören kom för att stämpla biljetten jag hade i handen smålog han mot mig. Jag hade inte gett honom biljetten utan Göstas papperslapp. Och med ens insåg jag vem det var…








Författare:

Publicerat

Dela: