Skoltid

Åtminstone har vi väl alla tidigare i livet gjort någon typ av val. Ibland sker det frivilligt, men inte alltid. Redan i sexan ville fröken att jag skulle välja allmän engelska och matte, eftersom hon inte ansåg mig ha den minsta chans att lyckas med särskild kurs. Jag protesterade högljutt och hon var jättesur över att tvingas skriva in mig för särskild kurs på högstadiet.
- Ja, du får skylla dig själv! sade hon tillsist.
Vi förstod inte varandra fröken och jag. Det var nog inte så lätt att förstå sig på mig heller. Jag var nog ganska svår att komma underfund med. Men att fröken rev ner min och Oscarssons ”sluta röka” affisch, det var mer än vi kunde förstå. Vi hade nämligen fått till uppgift på teckningslektionen att rita just en sådan. Våran affisch underkändes för att vi hade skrivit:

”RÖKER DU? - SÖK UPP NÄRMASTE BEGRAVNINGSBYRÅ”

Och på den illustrerade bilden, under texten, kunde man se hur en härjad man, med en cigarett mellan varje finger, darrande gick på en stig som ledde fram till FONUS. I bakgrunden kunde man se hans förfallna skjul där han bodde. Utanför skjulet stod cigarrettkartongerna uppradade. Cigarrettrökningen hade förutom en dålig hälsa medfört en mycket dålig ekonomi. Den härjade mannen på bilden såg ut som ett vandrande lik. Det var han också; vår egen seriefigur ”Farsan Olsson” som vi avbildat. ”Farsan” fanns bara i min och Johans fantasi, liksom Lukas och Torkel Meumåd. Johan var mycket duktig på att teckna, medan jag var duktigare på att kläcka nya idéer.

En bild säger mer än tusen ord, brukar man säga. Fröken ansåg att teckningen var stötande och rev helt sonika ner vår den från väggen. Alla andra affischer fick sitta kvar. Man fick alltså inte göra sig lustig på det viset som vi gjorde då. För oss var det väl ett sätt att försöka göra ett allvarligt tema en aning roligare än det borde vara. Det var väl det fröken tyckte när hon rev sönder vårt mästerverk. Vi bestämde oss för att hämnas på något sätt. Eftersom vi visste att det ämne som hon hade svårast för var sex och samlevnad, beslöt vi att slå under bältet där det tog bäst. När de andra snälla barnen gjorde keramikljusstakar strax innan jul, så tillverkade vi en liten röd ”snopp” i lera. Den fick stå och torka tillsammans med alla andra ljusstakar. Det dröjde innan fröken märkte något. Tillsist när alla barn hämtat sina ljusstakar stod bara den lilla röda snoppen kvar - utan namn på undersidan. Naturligtvis visste ingen vem den tillhörde. Så tillsist var fröken tvungen förvisa den till papperskorgen. Jag kan inte förneka att det gav två vanartiga tolvåriga pojkar en stor tillfredsställelse att se frökens reaktion när hon tvingades avlägsna snoppen. Hon höll i lerfiguren som om den varit ett stycke ruttet kött. Vi myste.

Några av oss minns kanske ännu Johans koja där högt uppe i trädet där vi skrivit ”listor” på dem vi var kära i för tillfället. Vi hade också en ”hemlig klubb” med namnet ”Country Boys” som kanske inte alla fick nys om. Klubben gick ut på att busa. Inspirerade av Hampus i ”Den vita stenen”, en serie som gick på TV ungefär samtidigt, målade vi öga, näsa mun på den förhatliga skolklockan med råa ägg som vi kastade dit en natt. Jag hade satt min väckarklocka på ringning mitt i natten och smög den korta vägen upp till kamratens hus, där jag knackade på Johans sovrumsfönster. Johan hade förberett vår nattliga utflykt genom låta fönstret stå på något på glänt så att jag kunde smyga in obemärkt i hans sovrum och väcka honom. Kvällen innan hade han gjort i ordning lite matsäck i form mackor och varm choklad i termos. Till min stora förskräckelse började familjens vita dvärgpudel ”Lady” skälla när jag ålade in genom Johans öppna fönster klockan halv tre på morgonen - och jag väntade knäpptyst på golvet tills jag hörde Johans mor ropa;
- Tyst Lady! Hunden tystnade tack och lov ganska snart. Efter en stund var Johan och jag i full rörelse ner åt klasskamraten Helenas hus som låg i närheten. Vi försökte knacka på hennes fönster för att få med henne på vårt äventyr. Tråkigt nog så vaknade också Helenas far och kom ut på trappen. Han var naturligtvis fly förbannad och undrade med viss befogenhet vad tusan vi hade där och göra denna tid på dygnet. Som straff fick vi inte leka på en hel vecka. Nåja, skadan var ju redan skedd, inget att grubbla över, tänkte vi och fortsatte vår nattliga vandring och tog oss in i ”Country Boys” hemliga klubblokal, som vi hade förlagt i ett öde hus som fanns i närheten. Där intogs också matsäcken. Det kändes verkligen spännande och förbjudet att sitta och dricka choklad och käka limpmackor i ett obebott hus klockan fyra på morgonen.

Vem kan glömma vår arme musiklärare som också var kantor i församlingen? Han som blev så arg för att vi inte ville sjunga på hans lektioner. Vi var väl ungefär tre fyra kamrater som kantorn tillslut vägrade att befatta sig med. Vid ett tillfälle blev jag släpad till den fruktade ”Älgen” – som var rektorn på skolan. Jag vred mig som en mask, då det inte fanns något jag fruktade högre på jorden än just rektorn. Kantorn höll min arm i ett järngrepp och försökte förmå mig att ringa på dörren med röd (upptaget), gul (vänta) och grön (stig in) lampa. Kantorn släppte mig tillsist och gav upp. Det blev inget besök hos rektorn. Jag skvallrade för mina föräldrar och sa att musikläraren gjort mig illa och min far ringde samma kväll och skällde ut den stackars karlen, som bad om ursäkt för att han tagit lite för hårt i mig, men han försvarade sig med att jag uppfört mig väldigt, väldigt illa. Mina föräldrar var inte glada på mig heller. Efter ett antal klagomål över mitt och tre andra kamraters uppförande hade musikläraren tillslut skrivit ett brev till vår fröken. Vi såg hur han placerade brevet på hennes kateder med tejp. Eftersom det var dagens sista lektion låstes salen av musikläraren. Vi väntade ute i korridoren och bad sedan ”vaktis” att låsa upp klassrummet och sa att vi glömt någonting där. Vi ryckte loss det på katedern fasttejpade brevet, som vi på vägen hem från skolan nervöst vecklade upp och läste. Där besannades våra farhågor. Vi som kände oss mest skyldiga utpekades rätt upp och ner vid namn - och musikläraren förklarade i brevet för vår klassföreståndarinna att han under återstående tid av terminen vägrade att befatta sig med de i brevet fyra namngivna personerna.

Vårt samvete tvingade oss dock att återställa brevet tidigt nästa morgon. Klagomålen skulle ju helt säkert ändå komma fröken till kännedom på ett eller annat sätt i alla fall. Så Johans storebror som var tre år äldre än oss fick i uppgift att skriva av det nu illa tilltygade brevet, eftersom vi knappast kunde återställa det original som vi slitit loss från katedern. Detta brev resulterade att de fyra namngivna fick specialundervisning i musik under resten av terminen. Då fick vår klassföreståndare gripa in. Hon var definitivt inte glad över detta. Antagligen fick hon offra av sin lediga tid för detta.

- Du kan ju sjunga, stönade hon uppgivet och gav mig en trea i musik. Musikläraren hade en sång som han förgäves försökte att få oss och sjunga. Men vi hade vägrat att öppna munnen. Den gick ungefär så här:

Ett gott humör skall man alltid ha - fast vägen också är lång.
Och sura miner är aldrig bra - nej skratta och le på en gång.
För om man bara tänker så; Det här var roligt det måste gå.
Då finns ingen väg som är svår för dig - gå fram med ett jublande hej…

Stackars honom. Även om han inte var någon stor psykolog eller kännare av barn och kanske inte passade så bra i lärarens roll, var vi inte snälla mot honom. Vi gjorde hans liv så surt vi kunde. När han satt i musiksalen och övade på skolans flygel, stod vi utanför på skolgården och kastade grus genom det öppna fönstret. En gång kissade vi på hans bil som stod parkerad utanför kyrkan. Jag insåg att jag burit mig mycket illa åt. Ett par år senare mötte jag honom igen under helt andra omständigheter - när han som kantor i församlingen spelade orgel och sjöng ”Herren är min Herde” på min farmors begravning. Samvetet plågade mig där jag satt i kapellet och kände mig kuslig till mods. Efteråt gick jag fram till kantorn och bad honom om ursäkt för allt jag gjort ett par år tidigare. Det kändes betydligt bättre efteråt – för han förlät mig.

Redan i sexan skulle vi välja för livet, särskild eller allmän kurs i matematik och engelska inför högstadiet. Visste verkligen vi och Sveriges övriga tolvåringar, VT -77, att allmän kurs i engelska och matematik uteslöt oss från alla teoretiska tre eller fyraårig gymnasieutbildningar? Att det för oss i princip bara återstod de tvååriga yrkesinriktade gymnasiekurserna för oss som fröken redan i sexan inte ansåg skulle ha någon chans att klara av särskild kurs? Flera av oss var ju inte ens intresserade av skolan då. Leken och kompisarna var klart viktigare. Förväntade sig samhället verkligen att alla Sveriges tolvåringar skulle vara mogna att ta ett ”vuxet” beslut som de kanske skulle vara tvungna att leva med under resten av livet? Uppenbarligen var inte jag det i alla fall. Och i åttan fick fröken rätt så klart; jag hoppade av både särskild kurs i matte och engelska. Gav upp franskan och valde teknik. Det var inte så mycket annat att göra med 2,24 i medelbetyg. Det blev mitt lågvattenmärke och det blev tungt att komma igen i nian efter ett sådant betyg. Jag försökte förvisso skärpa mig, men vägen tillbaka var allt för lång. Avgångsbetyget i nian var verkligen inget att skriva hem om - men det var åtminstone bättre än betyget i åttan och räckte precis för att ta mig in på Fordonsteknisk linje. Jag var mer än glad för det. Och kunde jag bli fordonsmekaniker var det väl mer än vackert så. Mina föräldrar pustade ut. Någon plats bland teoretikerna hade de väl knappast tänkt åt mig ändå.

Ja, även jag fick äta upp beslutet att hoppa av särskild kurs i åttan, senare i livet. Det kostade mig en extra termin på Komvux flera år senare, men jag tror ändå att kvaliteten på utbildningen som jag frivilligt påbörjade i tidig vuxen ålder var betydligt bättre än den utbildning som bjöds i grundskolan. Åtminstone var motivationen en helt annan när jag väl bestämt mig för att börja plugga igen. Så jag tänker ibland på de folkvalda eldsjälar som ordnat det så att alla i Sverige får en andra och tredje chans senare i livet. Min räddning till ett värdigt liv hette Tekniska Skolan i Katrineholm (KTS). Där fick jag kvitto på att jag åtminstone inte var totalt dum i huvudet och under min allra sista termin fick jag ta emot mitt livs första ”femma” och några fyror och inget betyg under tre. Det var en återupprättelse som gav mig mitt raserade självförtroende tillbaka. Med lyft huvud kunde jag äntligen gå ut i livet som nybakad gymnasieingenjör. Betyget kunde jag söka jobb på utan att behöva skämmas huvudet av mig.

Själv är jag ett barn av min tid och min stad. Eskilstuna hette den fantastiska ”metropol” som jag växte upp i. Vi som avskydde skolan, men varenda dag ändå släpade oss in på lektionerna för att slippa komma i kontakt med ”soss”, kunde gå kvar våra nio år i skolan utan att ha lärt oss särskilt mycket. Helst ville jag förbli osynlig. Särskilt i åttan då jag en klasskamrat och jag på grund av ren ohörsamhet och slarv nästan satte eld på kemisalen. Vi hade nämligen råkat kasta natrium i papperskorgen som senare självantände. Nästa gång vi kom in i kemisalen var det svart i taket och där papperskorgen hade stått fanns nu bara en svart krater med en ring av smält plast. Det blev utfrågning och naturligtvis hade ingen av oss en aning om vem som inte lyssnat på instruktionerna och slängt natriumet i papperskorgen istället för slasken. Men alla visste nog ändå.
Det var nog svårt att hitta något mönster som stämde just på mig. Men mina betyg gav säkert även den mest förhärdade kurator något allvarligt i blicken, något att fundera över. För de flesta lärare var jag osynlig. De behandlade mig som luft. Det var väl lättast för dem. Jag klandrar dem verkligen inte. En av de få handlingens män kallades ”Ajax”. Han ställde oss resolut i skamvrån när vi blev för högljudda och där fick vi stå fast vi redan gick på högstadiet.

Teckningslektionerna, t.ex., var ett annat sorgligt kapitel - istället för att rita vår ”Exlibris” komponerade jag en osmaklig matsedel. Detta straffade sig med en etta i teckning. Min vedergällning bestod av en strömming bakom värmeelementet i teckningssalen. Det stank i salen i flera månader utan att någon kunde hitta orsaken. Sista skoldagen i nian petade vi fram strömmingen i rent studiesyfte och kunde snabbt konstatera att strömmingen blivit mumifierad. Det var en intressant iakttagelse som väckte mitt intresse för naturens lagar.
Jag hade svårt att sitta still och det ryckte i varenda muskel i kroppen. Kvittot på min usla uppmärksamhet kom åter obönhörligen alltid i slutet av varje skoltermin, då jag gråtande tvingades att redogöra för mitt betyg inför mina föräldrar. Och de kunde ju naturligtvis inte förstå vad som var fel? Min syster hade alltid kommit hem med fina betyg. Vad fattades mig egentligen? Jag som var så snäll hemma. Min mor tog i ren desperation med mig till doktorn för att försöka hitta ett svar på problemet. Och doktorn klämde lite på mig och svarade ungefär:
- Det är nog inget fel på pojken, men han borde nog sova lite mer.
Där stod jag grå och glåmig inne på mottagningen och tittade djupt ner i golvet. Trött på livet fast jag bara var fjorton. Vad fanns för övrigt att förstå? På vilket sätt hade mina föräldrar kunnat hjälpa mig? Flytta på mig? Det ville jag ju inte! Jag hade alla mina vänner på skolan där jag gick. Dem ville jag inte skiljas ifrån. Och det var bara mina kamrater som betydde något för mig. Skolan blev därför bara ett nödvändigt ont, ett helvete som måste genomlidas i det tysta. Därför sade jag inte mycket om det hela heller - åtminstone inte hemma och framför mina föräldrar sade jag ingenting alls om hur jag upplevde livet. Det fanns dock episoder som livade upp. Episoder som Wennergrans ”Newtons ringar”, korsorden med den fula fisken ”ULK”, muntrade dock upp min gråa vardag något.
Vårt sjuttiotal kom och gick, det folkomröstades om kärnkraft, och jag delade ut broschyrer för moderaternas linje ett och skaffade mig onödiga ovänner. Alla dessa tråkiga politiska lappar. Och ibland fick man sig en väl förtjänt ”vinge” av någon kompis som man utsatt för tarvlig politisk propaganda. Sjuttiotalet var ett förvirrat årtionde för mig. Det var då jag tog min första fylla, provade tobak och trimmade min första moped. Det var viktigt att vara tuff och ha rätt märkeskläder. Helst skulle de heta ”Puss & Kram” eller ”Gul & Blå”.
Jag var antagligen helt fel, men närdes liksom många andra yngre tonåringar av ABBA fast det inte ansågs coolt bland de balla. Vi gick på skoldisco och party när det bjöds, såg på Speedway och hejade på Smederna. Vinkade åt Smedernas stjärna, Tommy Jansson, när han körde ärevarvet på motorstadium. Två dagar senare förolyckades vår store idol på Gubbängen i Stockholm under SM-finalen. Jag grät en hel dag.
Vi sålde frön för Åke Perssons i Surahammar och spelade Bowling varje onsdag och fredag tills bowlinghallen brann ner och satte punkt för Johans och min dröm att göra karriär som spelare i BK Force.
Jag drygade ut min veckopeng från tidiga år, och gjorde tveksamma affärer med mopeder och genom vadslagning.
I sexan, inför valet -76, åkte vi på skolresa till Åshorn där vi hittade på hyss och smög på tjejerna. Där gick jag i sjön med kläderna på av ren protest sedan en tjej i klassen, på mitt uppdrag, av misstag frågat chans på fel tjej åt mig. Problemet var att det fanns två tjejer med samma förnamn. Hon gick ovetande till en ”Annika” istället för, till den av mig utvalda, ”Annica”. Fel Annika svarade dessvärre ”ja” och upptäckten blev ytterst pinsam. Det var illa och ren katastrof. Så gick jag rätt ut i sjön av skam med kläderna på och blev liggande och yrade i hög feber. Fröken undrade vad sjutton det skulle vara bra för och påstod att jag hade en skruv lös. Mina nya sportskor blev aldrig vad de varit efter den simturen, men framtiden stod lika öppen som en oläst bok och vi hade råd att misslyckas och allt att vinna. ”Det är vår tid nu - 1977”, sjöng Magnus Uggla rätt in i mitt hjärta. Förlåtelsen var oändlig. Det var naturligt att få göra fel för att hitta rätt. Nästan allt var OK. Till och med att planka in i Parken, där elaka vakter och deras farliga blodhundar väntade innanför stängslet. Glömmer aldrig dessa skoldanser där vi raglade runt redan som fjortonåringar och minns speciellt hur en berusad kille som somnat inne på muggen lyftes ut från diskot Flamingo, med byxorna fortfarande nere vid knäna av två stora vakter. Det var mitt i vintern och ordningsvakterna vräkte grabben i en snödriva för tillnyktring.
Vi gjorde julpaket, vackert inslagna på TEMPO, som fylldes med bananskal, sopor och annat äckel som läckande mjölktetror från skolmatsalen som vi placerade ut strategiskt på torget i studiesyfte. Alltid fanns det någon idiot som skulle ta upp paketen. Vi fann ett stort nöje i att följa efter våra offer på avstånd för att se vad som hände när de öppnade kartongen. Ibland fick de sörjan över sig och blev ganska sura. Vi skrattade rått och elakt.
Vem glömmer busschauffören Vega, han som ville kasta av oss från bussen. Eftersom chauffören tydligen råkat ut för klagomål tidigare var han ordentligt arg på oss ungdomar - och jag retade upp honom ytterligare.
Vega hade som jag senare förstått saken, fått klagomål genom sin arbetsgivare för att ha åkt omkring med öppen taklucka som orsakat drag för några äldre passagerare som ringt till bussbolaget och klagat. Han var helt säker på att det var någon av oss ”ynglingar” som öppnat takluckan under någon tidigare busstur - och eftersom vi nu led så förskräckligt av värmen i bussen skulle vi få vänta till sist innan vi fick stiga på hans buss. Eftersom vi inte kände oss delaktiga, väckte hans reaktion vårt missnöje och vi frågade chauffören varför han tvingade oss att vänta till sist.
- Det är bäst att ni som svettas i bussen får stå där ute så länge, upprepade han och ville inte höra ett ord till om det nu inte var på det viset att vi ville gå hem. Stämningen i bussen var alltså ansträngd redan från början. Bussen hann inte mer än halvvägs till Hällby då jag fällde min idiotiska kommentar;
- Jag fryser!
Vega ställde sig på bromsen - nu skulle den skyldige ut, ja jävlar! Han parkerade bussen vid Flacksta hållplats och väntade. Efter en stund förklarade Vega att han inte skulle köra vidare innan den som klagat självmant steg av bussen. Ingen rörde sig, minuterna gick och tillsist tappade Vega tålamodet och skulle söka rätt på den skyldige.
- Hej då Hannes! sa en klasskamrat som var vän av ordning.
- Vem är Hannu? Den som heter Hannu skall genast gå av bussen, morrade Vega. Av någon anledning fick han för sig att det var klasskamraten Björsa eller Fredrik som var den skyldige. Han stod och drog i dem en stund. De var tvungna att svära sig fria genom att visa upp sina busskort. Tillsist förlorade han tålamodet totalt och sa:
- Är ni fega? Är ni fega? och när han sa ”fega” lät det precis som han sa ”VEGA”. Därför fick stackaren heta Vega i fortsättingen.
- Här går gränsen - alla den här skall ut, skrek Vega och drog vårdslöst upp en linje med handen som gick i mitten av bussen och bakåt. Någon oskyldig medpassagerare reste sig upp och förklarade att hon minsann inte varit med i komplotten.
- Det spelar ingen roll - här går gränsen, väste Vega hest.
Det var absolut tyst i bussen. Ingen rörde sig. Man kunde nästan höra andetagen från den stackars Vega. Den skyldige, som sagt att han frös, satt under tiden knäpptyst. Vega märkte aldrig att det var jag. Tillsist försökte en äldre dam med svart pudel tala chauffören till rätta. Hon sade;
- Ser du inte att ungdomarna driver med dig? Det är väl inget att bry sig om heller. Åk nu!
Och tillsist resignerade Vega och satte bussen i rullning. Det var lika tyst i bussen resten av vägen. Ingen vågade ens viska, inte ens Hannu.

Undrar om inte stackaren fick sparken efteråt sedan någon arg förälder ringt och klagat hos hans arbetsgivare över hans agerande i samband med bussturen. Han kanske ruskade om någon av dem han fått för sig på ett eller annat sätt var inblandade i komplotten mot honom. Han försvann snart därefter. Idag tycker jag bara synd om honom. Han var egentligen en snäll karl som tydligen hade personliga problem. Ryktet påstod att han låg i skilsmässa. Det var grymt. Men det förstod man nog inte fullt ut då.

Uttråkad som man var på det mesta skaffade man sig också spänning genom att släppa ner grön ”slime” från Tempoparkeringen som knyckts på Lasses Leksaker eller genom att knuffa ner en varuvagn för ”spiralen” så att den skenade ner utefter väggarna och i hög fart slog rätt in i porten vid entrén med en skräll som ekade i hela huset. En gång kissade en gubbe i huvudet som stod nedanför på gågatan och samtalade med en dam. Tänk om man själv skulle bli utsatt för en sådan sak idag? Hur skulle man reagera då? Vad skulle man göra när man såg de dumflinande pojkansiktena glo ner på en där uppifrån? Skulle man reagera som den arme mannen som släppte sina matkassar på gatan och skrek;
- Nej, nu djävlar!
Vi sprang åt olika håll och kom undan med blotta förskräckelsen och höll oss lugna ett tag därefter. En tid senare när vi åter blivit rastlösa tråkade vi personalen i saluhallen;
- Har Ni grisfötter?
- Ja!
- Är det inte svårt att hitta skor som passar?
- Jävla ungar!
Till det grövsta hörde en preparerad skyltdocka i naturlig storlek som vi placerade ut på vägrenen iklädd en ”blodig” vit skjorta med en kniv inhamrad bröstet. Effekten blev chockartad.

Åter igen, tänk om vi ägnat samma energi åt studierna?

Allt skulle prövas. Gränser skulle tänjas. Alkohol kunde lätt införskaffas även på högstadiet - man kunde alltid be någon storebror köpa ut eller liknande. Annars fanns det alltid någon polare som vittjade sin farsas barskåp mot rimlig betalning. Vi tjuvrökte i Älgtorn, i maskinhallar och körde olovligt ute på ödsliga skogsvägar dit de vuxnas vakande blickar sällan nådde. Som högstadieelever levde några av oss absorberade i vår egen lilla värld. Om det som fanns därutanför brydde man sig ännu inte särskilt mycket om. Vår brokiga grundskoletid avslutades, 1980, med en gemensam cykeltur på Gotland. Vår snälle och annars både tålige och tolerante klassföreståndare fick under resan ett totalt vredesutbrott. En kväll satt han inne i sitt tält en hel kväll utan att komma ut och hans fru som också var lärare bad oss att vara tysta - för han var väldigt, väldigt arg på oss. Tacka för det! Vi lyssnade ju inte alls på vad han i all välmening sa, utan vi fortsatte att utsätta oss för livsfara genom att cykla vårdslöst i hög fart på våra tandemcyklar från Österport.
Det fanns knappast en enda hel cykel förutom magisterns efter veckan på Gotland. Skylten på bakskärmen där det stod ”Österport” hade effektivt slipats bort av kompisens framhjul. Några vådliga vurpor som kunde ha slutat ännu värre fick vår lärare att gå upp i limningen och nästan tappa förståndet. Det var en vecka av lek. Kanske ville vi leka av oss ordentligt en allra sista gång som barn innan allvaret började på riktigt. Innan vi blev riktigt vuxna?

Vi gjorde ”Newtons ö” ute på stranden till åminnelse av de mystiska ”ringar” som läraren undervisat oss om på fysiken och som ibland smälte fram på stillbildsprojektorn. Men till och med vår klassföreståndare gav upp tillsist. Istället för att försöka få oss att cykla i grupp fick vi själva ta oss tillbaka till Visby i den takt vi själva förmådde. Där skulle vi åter samlas vid färjelägret. Det blev en kappkörning utan like. För många av oss blev resan till Gotland det sista vi gjorde tillsammans - men några av oss följdes åt ännu några år genom gymnasiet fram till den dag då det var dags att ge sig ut och jobba eller skaffa familj. Så spreds vi barndomsvänner och grannbarn sakta som agnar för vinden.

Skriven av: Kristian Pella