Skördat liv

Skördat liv

Till mitt tidigare jag, som inte längre finns kvar.

Det sägs att de första åren i ett giftermål alltid är de svåraste, komplimanger som ska strös över, makar och hustrur ifrågasätter sig själva varför dem överhuvudtaget gifte sig med denna person.
Förtroende som faller i spillror, lögner som smakar lika illa som dödens svarta bittra djup.
De ligger där tillsammans när han viskar: Det kommer alltid att vara vi, tillsammans du och jag.
Gräset kitlas under hans fötter där de båda vilar. Med armen pekandes högt uppe i luften kommenterar han:
-Tycker du inte att det där molnet ser ut att vara formad som en ring?
Hon tittar först på honom med gnistrande ögon innan blicken följer längst armen till hans pekfinger.
-Hugo. Säger hon glatt och fortsätter: Det är inte ett dugg nära att ens likna en ring.
-Jag vet men detta gör det.
Blinkandes med ögonen flämtar hon till, det känns omedelbart svårt att andas normalt utan ansträngning.
-Vill du gifta dig med mig?
Hon hade sagt ja, och han kunde då inte vara mycket mindre än lycklig.
-Jag lämnar dig! Vad är det du inte förstår?
Hon skriker, en ljus röst som skär i öronen men inte lika mycket som det skär i hans hjärta.
Han är tyst till en början, förstod att detta förr eller senare skulle ske.
-Är det på grund av Gustav? Är det på grund av honom som du nu ska lämna mig?
-Du har varit otrogen!!
Det är inte en fråga utan ett påstående, för det var uppenbart. Sedan Hugo presenterat henne för hans kollega har inget varit sig likt, sena kvällar vid soffan väntandes på att hon ska komma hem, nya lösenord på mobilen och datorn. Hon hade varit otrogen och skulle nu lämna honom för en annan man.
Med en ilsken blick skriker han sårande kommentarer, och kvällen slutar upp med ett skördat liv.
De första åren i ett giftermål är de svåraste.
Förtroenden faller i spillror, lögnerna smakar lika illa som dödens svarta bittra djup.
Tillsammans ligger de under nattens mörka täcke, på deras äng barfota. Där delade de sin första kyss, friade och gifte sig med varandra.
Det är en lycklig plats, under en speciell natt.
Hugo smeker hennes kalla kind, hon är klädd i sin vita klänning, samma klänning som hon bar på deras vigselceremoni. Hennes oskuldhet vittnar likt hennes svek.
Hennes ögon är öppna, de speglar en sorgsen känsla. Hon sover, det är en mycket lång sömn som saknar morgonens ljus.
-Du får aldrig lämna mig, det kommer alltid att vara vi, tillsammans du och jag.
Två liv skördade, bestulen av dagar båda två, och allt blir till natt en djup sömn tar plats.

Författare:

Publicerat

Dela: