Skratt smittar och tack och lov för det.

Sitter på ett tåg. Sitter ofta på tåg. En befriande känsla. Satt mer förr…på tåg. Skarvarna är sedan länge ihopsvetsade och borta är det harmoniska dunket. Nu för tiden far tåget fram genom landskapet som en lång slingrande vagga, var i människor rofyllt låter sej gungas till sömns. Lok med vagnar tuffar in i massivt urberg, ut ur tunnlar, ut över ängar, in i skogar där skuggor härskar och där djuren förflyttar sej i mörkrets svarta sot. Sen vidare och vidare.
Jag sitter och har det bra på min plats. Omkring mej hänger människors ögonlock tunga. En del har fallit som rullgardiner. En del blickar blickar ner i böcker i skenet från takets små spotlightlampor. Undrar vad dom läser. Kanske är det äventyr, deckare, romantik, erotik, kanske en kokbok, eller en biltidning. Kanske pluggar nån. Jag har ingen bok utan läser och bläddrar bland människorna.
En liten kille som borde vara trött vid den här tiden och ligga inbäddad i drömmar, skuttar
omkring i mittgången och gör cirkuskonster.
Hans skratt är välkommet. Hans ” ha ha hi hi” fyller mina öron med fjädrar som kittlar runt i mitt inre och lockar till skratt som far ut i varje åder och artär i kroppen.
Dom bokmalande och halvslutna ögonen har lämnat malandet och uppmärksammat den lilla killen som nu gör kullerbyttor i mittgången, utan att hans mor säjer ”Sluta upp med det där. Så får man inte göra. Sitt still.” Utan hon låter sitt barn vara en isprins om han vill det, eller en världsberömd cirkusatlet, eller en gymnast, eller vad han nu vill vara.
- Mamma, mamma, säjer han. Titta hur jag gör.
Sen har han fått för sej att han ska gå ner i brygga. Han lutar sej bakåt, försöker böja ryggen, men innan han lyckats få ner händerna i golvet, sätter han sej på rumpan med ett skratt. Mamman sitter och ler och låter värmen flöda ur sin blick. Sen säjer hon med mjuk röst.
- Vad duktig du var.
Det får killen att brist ut i skratt och är i full gång med att planera näst nummer.
Nu har han blivit en clown. Han har nämligen hittat ett läppstift i mammas väska som han använt till att måla en clownmun och clownnäsa med.
Efter ett stund piper hans skrattröst fram att nu kan clownnumret börja.
Skrattet far fram i mitt inre som en vårflod och sköljer rent. Och jag är inte ensam. Den lilla killen har nu även lyckats engagera dom innan bok- och tidningsläsande människorna.
Det som lockat dom upp från texterna är inte själva clownnumret, utan den lilla killens livslust, hans inlevelseförmåga, hans intensitet.
Och där finns vi, några människor, på ett tåg, framfarande i en mörk skog i norra delen av Sverige, alla sittande på sina platser, omsluten av tystnad, (från början i alla fall) människor på väg ut på sin semester, lämnande bakom sej för mycket av för lite skratt, för mycket kvarskatt, för mycket amorteringar, för mycket tjafs med chefen och allt annat som känns mörkt och unket.
Då kom denna katalysator till barn och lockade fram barnet inom oss.
Barn som förlöser barn. Fantastiskt.
Han ett löv i en vind som vi drogs med i. En gnistrade diamant i solen, var glans vi fick spegla oss i. Och hans energin spred sej som ringar på vatten i vår vagn och jag kände hur lyckan sköljde in och det bubblade och brusade i bröstet, ja det nästan stack, som tusen nålar. Inget obehag eller så, inte alls, utan dessa fungerade mer som akupunkturnålar som frigjorde mitt skratt.
Jag satt nu som en uppblåst ballong. Kunde inte hålla mej. En glädjens bomb detonerad i mitt inre. Skrattsalvorna kom uppfarande ur mitt bröst som superglidvallade skidor, som machotrimmade Harley Davidson motorcyklar, som en dopad högtrycksfontän, och när jag kommit någorlunda till sans, märkte jag att jag inte var ensam., runt omkring mej studsade människornas skrattsalvor som gummibollar mot vagnens väggar och tak, och in i våra vidöppna örontrumpeter.
Sen blev det harmoniskt tyst i vagnen. Jag kom på mej själv att jag satt med ett stort leende på läpparna och ett bröst fullt av värme, som strålade ut till varje bortglömd och kall håla i kroppen. Och jag var nog inte den enda i vagnen som hade privilegiet att befinna sej i detta tillstånd.
Omkring mej fanns solar i ett universum.
Och jag kunde inget annat än konstatera att: ett barns skratt smittar och tack och lov för det.
Jag föll i sömn.

Skriven av: Joakim Blomqvist