Skriket

De trodde aldrig att hon skulle våga men nu sitter hon här på det smutsiga kalla golvet. Hon tänder en cigarett och andas in. Snart ska hon börja leta, leta efter det förflutna i detta gamla hus som hon en gång bodde i. Hon har all tid i världen och hon kommer därför kunna skanna av varenda vrå. Hon vet inte vad det är hon letar efter egentligen, bara ett tecken, ett tecken på att det har hänt. Ett tecken på att hon inte är galen. Ett föremål som kan kasta henne tillbaks i tiden, som kan få henne att minnas det som nu är svart. Hon blåser ut röken, fimpar cigaretten på golvet och går ner för trapporna. Halvvägs nere hör hon hans skrik, det som hon ofta hör i sina drömmar och i sitt huvud.
- Mamma, om jag får hunden behöver jag ingen annan julklapp.
- Men vad ska du med en liten nalle till?
- Han är fin. Han är inte bara en nalle. Det säger pappa. Han säger att nallarna lever på natten. Då kan han vaka över mig när jag sover.
- Men du behöver inte vara rädd på natten. Jag vakar över dig när du sover.
- Inte när jag är hos pappa.
Hon tar nallen i sina händer, fylld av ilska över den naivitet hon bestod av när hon som barn trodde att denna materiella lilla sak skulle kunna tillföra henne trygghet. Att hon inte insåg bättre. Det hade inte behövt gå så långt som det gjorde om hon bara hade berättat för någon. Om det nu fanns någonting att berätta. Det skulle hon snart få veta.
Hon fortsätter leta. Hon drar ut bokhyllorna från väggen. Han hade inte gömt någonting där bak. Där finns nu bara fullt med damm. Han städade aldrig. Det var alltid lika smutsigt. Handfaten var fyllda med smuts och likaså var duschen och toaletten. Som liten undvek hon alltid att duscha där. När hon kom ut nyduschad och tvingades gå barfota på det äckliga golvet så kände hon sig alltid smutsigare än vad hon gjorde när hon gick in där. Hennes tankar avbryts när hon återigen hör skriket. Det är svårt för henne att skilja på om det är verkligt eller om det är inuti hennes huvud. Men nu vet hon bättre.
Hon öppnar dörren till en garderob. Till sin förvåning finner hon alla sina leksaker därinne. Hon fylls av dåligt samvete. Kanske sparade han dem för att känna att hon fortfarande var där. Kanske hände ingenting och hon försvann ifrån honom endast på grund av en magkänsla och några konstiga minnen samt förträngda minnen, eller vad det nu var. Nu vet hon inte längre vad hon ska göra. Hennes plan hade varit så bra och så ska hon börja tvivla igen. Det var just detta tvivel hon försökte motarbeta genom att komma hit. Hon hade varit så säker men ändå varit tvungen att hitta bevis.
Efter att ha letat ytterligare några timmar bestämmer hon sig för att sova. Hon tar ett täcke och lägger det på golvet, sedan lägger hon sig där med nallen under huvudet. Efter ett oändligt antal tankar slumrar hon äntligen till.
Hon vaknar plötsligt av ett ljud. En blandning av knackning samt skriket. När hon blivit klarare i huvudet så märker hon att det faktiskt knackar på dörren. Hon tänker ihop en lögn till varför hon är där, sedan öppnar hon dörren. Utanför dörren står en liten flicka. Hon kan inte vara mer än 8 år.
- Är Sven hemma? Undrar flickan.
- Nej tyvärr, han kommer tillbaks om några timmar.
Flickan ger henne en leksak. Hon berättar att Sven sagt åt henne att lämna leksaken idag och så skulle hon få en annan.
Cornelia kan knappt andas när hon ser leksaken. Det tar henne en stund att pussla ihop bitarna. Hon stänger dörren. Sätter sig på golvet, tänder en cigarrett och stirrar på leksaken. Det är en liten hund som man kan styra med hjälp av trådar. Hon förstår nu. Hon förstår varför han sparade hennes leksaker. Det var för att locka dit andra barn. För att förstöra dem så som han förstörde henne. Hon hör nu skriket hela tiden. Cornelia springer upp för trapporna, öppnar dörren och går fram till honom. Till hennes pappa. Hon smäller till honom hårt på kinden.
- Du ska inte få förstöra någon mer! Skriker hon åt honom.
Hon häller bensin på honom, bredvid honom, och på väggarna som omringar honom. Hon tänder ännu en cigarrett och ser på honom. Hon förstår att han förstår vad som kommer att hända. Hon ser rädslan i hans ögon och hon minns rädslan hon kände. Hon hör hans andetag som blir tätare och tätare och hon minns hans varma äckliga andedräkt i hennes öra.
Hon slänger cigaretten på honom, försäkrar sig om att det börjar brinna och går sedan ut. Hon stänger dörren efter sig och hon känner samtidigt hur någon slags dörr stängs inom henne. Sedan går hon vidare och tänker ”nu kan jag äntligen gå vidare.”

Skriven av: manere