Skuld

När jag kliver in genom dörrarna på söndagen blir jag direkt illa till mods, hela stället luktar sjukdom. Jag känner att jag inte borde vara här, jag måste ut härifrån innan det blir för jobbigt. Men innan jag hinner vända mig om och gå ut igen känner jag en hand på min axel. Ögonen jag möts av är de ögon jag fruktat att se in i från den dagen då det ofattbara hände. Plötsligt kommer alla minnen tillbaka till mig.

Det var Fredag kväll. Jag och Sofie lyssnade på hög musik samtidigt som vi sminkade oss i mitt rum.
- Fan vad kul det här kommer att bli Sandra, fatta att vi blev bjudna på Jockes fest! skrek Sofie över den dånande musiken.
- Det kanske inte är så konstigt att du blev bjuden i alla fall, skrek jag tillbaka, han gillar ju dig!

Sofie var ganska så populär hos killarna, och det var inte bara Jocke som gillade henne. Det berodde antagligen på hennes kaxiga attityd och söta utseende. Jag var kanske inte lika populär som Sofie, men till skillnad från de flesta 15 åringar var jag ändå nöjd med mig själv. Jag var kort, men jag gillade mitt blanka svarta hår och stora gröna ögon.

Mina tankar avbröts när Sofie stängde av musiken.
- Just det Sandra, har du fixat spriten eller? frågade hon förhoppningsfullt.

Sofie hade tjatat hela veckan på att jag skulle fråga min brorsas kompis Felix om han kunde köpa ut åt oss. Till slut hade jag sagt ja, och Felix hade gått med på 200 spänn mot en flaska vodka. Jag hade träffat Felix, gett honom pengarna och fått vodkan dagen innan festen. Drycken var ihälld i en petflaska och jag frågade Felix varför den inte låg i köpeflaskan.
- Det är hb, men väldigt bra kvalitet så du behöver inte oroa dig, hade han svarat med ett stort flin över ansiktet.

- Ja det är klart att jag har fixat spriten, gjorde det igår, svarade jag och Sofie lyste genast upp.
- Få se! Vad är det för något?
Jag halade upp flaskan ur väskan och visade henne.
- Det är vodka, Felix sa att det var hb men jag vet inte riktigt var han menade med det. Det ska vara bra kvalitet i alla fall.
- Hb, jag vet inte heller, antar att det är ett märke eller något. Men fan vad bra jobbat Sandra! sa Sofie och log sitt bredaste leende.

En timme senare klev vi in på Jockes fest i Danderyd. Det var mycket folk, men villan var väldigt stor och det fanns gott om plats.
- Nämen tjeena tjejer, fan vad kul att ni kunde komma! Jocke vinglade fram och gav oss varsin kram.
Han såg som vanligt jätte bra ut, men min blick fastnade vid en ännu snyggare kille längre in.
- Oj då, någon har fått ganska mycket att dricka tror jag? skrattade Sofie då Jocke snubblade över ett par skor och föll ner på marken.
- Sofie du kanske borde ge honom lite vatten eller något? Jag går in och hälsar på alla så länge.

Jag började gå i riktning mot den snygga killen. Han var klädd i skejtarkläder, hade sandfärgat hår och bruna ögon. Jag brydde mig inte om att han stod och pratade med en annan kille, utan gick bara direkt fram till honom och log.
- Hejsan, du råkar inte veta vart det finns någon dricka? Min kompis tog det som vi hade med oss.
Killen log tillbaka och verkade glömma bort personen han pratade med.
- Jo visst, klart att jag kan visa dig. Kom med här!
Han drog med mig längre in i rummet där det stod flera kassar proppfulla med dricka.
- Det är bara att ta det du vill ha, han gjorde en gest mot kassarna, jag heter Rasmus förresten.
- Trevligt att träffas Rasmus, jag heter Sandra, sa jag och tog sedan upp en likadan öl som han höll i ur en av kassarna.

Efter en timme eller så var festen om möjligt ännu vildare än vad den hade varit från början. Det hade kommit mer folk och musiken dånade ur högtalarna. Rasmus och jag hade suttit och pratat i en av sofforna och nu reste han sig upp, tog tag i min hand och drog med mig ut på dansgolvet.
- Kom igen Sandra, nu ska vi dansa! sa han och började röra armar och ben i en mängd okontrollerade rörelser.
Jag skrattade och dansade mot honom. Mitt huvud snurrade, det var nog de där ölen jag druckit tidigare som började verka. Någon bytte till en lugnare låt och Rasmus drog mig till sig i en tryckare.
- Du är så fin Sandra, viskade han i mitt öra.
Våra ögon möttes och sakta närmade sig våra ansikten varandra. Plötsligt avbröts ögonblicket av ett gallskrik, Rasmus ryckte till och drog sig undan. Han såg chockad ut och tittade på någonting bakom min axel.
Jag vände mig om och förstod ingenting av det jag såg. Där, mitt på golvet låg en livlös Sofie.

- Hjälp! Vad i helvete hjälp då, ska det vara så jävla svårt att ringa 112!? Jag skrek och grät samtidigt som jag förgäves försökte rycka liv i Sofie.
- Vad fan har hänt!? Varför är hon såhär för? skrek jag till Jocke.
- Jag vet inte, jag lovar! vi var uppe på mitt rum, jag drack öl och Sofie drack av eran sprit, sen gick vi ner hit och då trillade hon bara ihop. Fan också, fan, fan. fan!
Jocke grät också nu, och alla hade samlats i en ring runt Sofie för att se vad som hänt. Ljudet av sirener hördes och två ambulanskillar sprang in och började göra HLR på Sofies livlösa kropp. Jag kände mig tom inombords, förstod ingenting, kunde inte svara på alla frågor om vad som hänt, visste inte svaret själv.

Den natten låg jag sömnlös, läkarna hade lyckats få tillbaka Sofies hjärtrytm, men hon var fortfarande medvetslös. De hade tagit in henne till intensiven och skulle nu ta reda på vad felet var. Mamma och pappa hade hämtat mig och tvingat ner mig i sängen trots att jag ville följa med ambulansen till sjukhuset. Efter några minuters skrikande hade jag till slut lugnat ned mig och mamma hade suttit vid sängkanten och tröstat mig ända tills jag låtsades somna och hon gick. Jag gick igenom allt i huvudet igen och plötsligt kom jag på något, Sofie hade druckit av spriten men inte jag! Jag sprang upp ur sängen och in till mamma som satt i vardagsrummet och tittade på tv. Sedan ställde jag frågan som jag var så orolig att höra svaret på.
- Mamma, vad är hb för något?
Hon tittade förskräckt på mig.
- Men herregud Sandra, säg inte att Sofie har fått i sig träsprit!

Plötsligt förstod jag vad som hade hänt. Hur fan kunde jag varit så jävla dum? Vi hade ju pratat på Biologin om att man aldrig skulle dricka hembränt eftersom att det kunde vara träsprit. Hb stod alltså för hembränt, det var det som jag hade köpt av Felix och det var det som Sofie hade fått i sig. Det var som om allt stannade. Jag trillade ihop på golvet och började gråta förtvivlat.
- Allt är mitt fel. Helvete också, det är mitt fel att Sofie är medvetslös. Det var jag som köpte spriten och det var jag som lämnade den hos henne!
Mamma kom fram och kramade mig.
- Lilla gumman, det kunde inte du ha vetat. Det är inte alls ditt fel och Sofie blir säkert bra igen, sa hon i ett försök till att låta lugn. Men jag kunde höra att hon egentligen var lika orolig som jag.

Efter ytterligare en orolig dag och sömnlös natt bestämmer jag mig för att åka och hälsa på Sofie. Trots att jag är rädd för föräldrarnas anklagande blickar så är jag tvungen att ta reda på hur hon mår. Jag kliver in genom dörrarna, och är nästan på väg att gå ut igen. Det är då jag känner handen på min axel. Jag vänder mig om och möts av Sofies mammas blick. Den är inte fylld av anklagelse som jag hade trott, utan istället av värme. Hon kramar om mig och säger lyckligt.
- Hon kommer att bli bra igen, läkarna säger att hon hade änglavakt, men hon kommer att bli frisk!
Äntligen känner jag hur all spänning försvinner, och glädjetårarna rinner ner för mina kinder.

Författare:

Publicerat

Dela: