Sluta andas

Jag känner pulsen öka. Viskningarna i mitt huvud överskrider dess normala förmåga att överrösta mina andra konkreta tankar. Andan fastnar som i ett jack i halsen och jag börjar att famla med mina armar i en cirkulerande och frenetisk rörelse. Tomrummet under min existens slukar mig allt närmare botten som för stunden verkar vara en hel oändlighet bortom det riella. Allt känns som en vanföreställning för mitt förvanskade sinne. Tiden börjar sakta till stillhet samtidigt som mina rörelser avtar allt mer i takt med att mitt synfält blockeras av vad som nu än håller mig som gisslan i ett omfattande grepp. Det är bara ögonblick kvar innan sista droppen har fallit ner i den tidlösa och dunkla bägaren under mig. Om man bara blivit given en chans till. En parallell utväg med ett helt omvänt slut, eller som då kan betraktas som en fortsättning. En fortsättning på en historia som inte slutar efter bara några få sidor i en korrupt sanning som gräver en djupare grav inom det abstrakta som jag bär på inom mig. Sanningen som fört mig till det ögonblicket jag befinner mig i just denna tillstymmelse av liv. Sanningen om att jag inte kan simma.

Författare:

Publicerat

Dela: