Slutna rum

Kvart över tre natten mot den 1 juli 2000, vaknade hon av att han satte sig upp i sängen. Något i hans blick eller var det hans öppna mun, med saliven rinnande nedför hakan, fick henne att förstå att det var slut. Strax därefter segnade han ner. När ambulansen kom fanns inget man kunde göra. Han dödsförklarades kl. 03.52.
Vad fanns att säga till henne. Hon var tjugotvå år gammal. Tjugotvå år och änka. Egentligen borde hela hennes värld rasat samman, men det gjorde den inte. Galant skötte hon bodelning och arv och allt annat. Lugnt och tryggt organiserade hon begravningen, satte ut en dödsannons, tog hand om hans föräldrar. Lika lugnt ringde hon sjukhuset två veckor senare för att få veta den verkliga dödsorsaken. Det var aortan som brast.
På begravningen var hon lugn. Hans mor bröt ihop vid kistan, hans far bar bort henne. Men hon, änkan, var lugn. Hon gick på stadiga ben bort mot kistan, lade sin ros på den och stod där en stund. Alla sa att hon var chockad, avtrubbad, men hon visste så mycket bättre.

Hon var bara sjutton när de träffades. Han var tjugotre. De träffades på ett av de vanligaste sätten, genom en gemensam kompis. Han föll för hennes attityd, hon för hans ögon. Mikael, hette han. Kort blont hår, rätt lång, med blågröna ögon och grön tröja. Hon, kort, långt blont hår, bruna ögon och lila tröja. De matchade inte varandra den dagen, men deras hjärtan gjorde det.
Samma kväll följde han henne hem. Enda fram till dörren gick han med hennes hand i sin ficka. Det var vinter och kallt och hon hade självkart som vanligt glömt sina vantar. Han var så romantisk, blåste liv i hennes stelfrusna hand, den som inte fick plats i fickan och frågade om han fick kyssa henne. ”Ja” svarade hon. Sen frågade han om han kunde ringa, han fick hennes nummer och kysste henne god natt i pannan. Hon log ganska stort när hon låste upp dörren.
Redan nästa morgon ringde han. Klockan var inte mycket mer än halv elva och hon sov fortfarande. Det var hennes mamma som svarade, talade om för den okända mannen att hennes dotter sov och nej hon kunde inte bli störd. När han bad en gång till, snälla kan du väcka henne, gjorde hon det. Hon som aldrig blidkades av någon. Hon som var hård som sten när hon bestämt sig, gick och väckte sin dotter, halv elva en söndagsmorgon.
”Wilma” svarade hon trött och irriterat, men när hon hörde hans djupa röst väcktes hon till liv igen. Han ursäktade sig för att han ringt så tidigt, men han kunde inte vänta. Nu ville han träffa henne, kunde hon vara klar om två timmar? Självklart, blev hennes svar. När hon lagt på log hon mot sin förvånade mamma innan hon rusade in i duschen. Det blev början på slutet.
Självklart ville mamma veta allt om honom. Speciellt hans ålder och när hon väl fått reda på den, ville hon träffa honom innan Wilma gjorde det själv. Men Wilma bara skakade på huvudet och log. ”Lugn mamma” sa hon. ”Det finns gott om tid.”
Mikael tog henne in till stan, till en liten park hon aldrig tidigare lagt märke till. De satt hela dagen och pratade. På en dag lärde de känna varandra. Han hade varit gift, men det höll inte. Han hade inga barn, men hans förra fru hade fått missfall för nästan ett år sedan. Wilma beundrade honom, hans lugn, hans styrka, hans trygghet. Sen ville han veta allt om hennes tidigare liv, men det fanns inte så mycket att berätta. Två kortare förhållanden. Inget som hade varit särskilt bra och inget där hon hade varit särskilt kär. Sen log hon. Han värmde henne när hon frös, lånade henne sina handskar.
Så kom då dagen när hennes föräldrar krävde att få träffa Mikael. Wilma ville göra det så odramatiskt som möjligt. Hon hade i och för sig aldrig varit särskilt bra på att vara diskret, men nu försökte hon verkligen. Hennes mamma presenterade sig, frågade vad han sysslade med, var han bodde. Hennes pappa log lite snett, tackade för sig och gick in i sitt arbetsrum. Wilma slet in Mikael på sitt rum. Hon skakade på huvudet. ”Nu har du sett dem, du ska aldrig behöva träffa dem igen..” ”Inte förrän vi gifter oss” svarade han.
Plötsligt hade det gått en månad. Sen en månad till och till slut ännu en. De hade varandra, hennes kompisar sa att de skulle gifta sig en vacker dag, men hon lyssnade inte. Och Mikael visste inte. De umgicks bara med varandra, aldrig med någons vänner med. Hon hade träffat tre av hans kompisar, han hade träffat fyra eller fem av hennes. Det var bara de två, inga andra. Wilma hade gärna umgåtts med hans vänner, men ville helst inte låta honom träffa för många av hennes. Han var så mycket vuxnare än både henne och hennes kompisar, men ensam med honom var hon tjugofem, inte sjutton.
Nästan varje dag sågs de. Han kom och hämtade henne efter skolan, satt och väntade i sin bil.
- Vem var det, frågade en han dag när hon klev ut genom porten med en killkompis.
- Hannes, svarade Wilma. En kompis.
- Umgås inte med honom. Han är inte bra för dig.
- Lägg av, svarade Wilma. Jag umgås väl med jag vill.
Hans hand slog hårt i instrumentbrädan.
- Men nu vill inte jag att du umgås med honom.
Därmed var diskussionen avslutad.
Wilma tänkte inte mycket mer på hans utbrott. Han var svartsjuk, än sen? Det var väl de flesta killar. Och det betydde ju bara att han älskade henne väldigt mycket. Inget mer sådant hände under deras första år tillsammans. För plötsligt hade det gått ett år. Hon hade hunnit fylla arton, han tjugofyra. På årsdagen förlovade de sig. De var uppe i kaknästornet, bytte ringar och kysstes. Ett litet minibröllop, som han förklarade det. För gifta sig, det skulle de. De hörde ju ihop.
Självklart var hennes föräldrar emot deras förlovning. Hon var ju ung, det fanns så mycket hon skulle göra och vad hände med hennes planer? Hon skulle ju se Europa, förbättra olika språk. Lät hon honom ta allt det ifrån henne? Men hon blev bara irriterad, undrade varför de skulle förstöra hennes livs lyckligaste dag. Och de tystnade, lät henne vara lycklig. Hon skulle gå ut sista året och det var ju bättre att hon var förlovad med bra betyg, än singel med dåliga. Så de lät henne ha ringen på vänstra handen, fast de berättade det aldrig för gammelfaster.
Så kom hennes studentdag. Han stod där utanför skolporten med blommor i handen. När hon rusade ut var han det första hon såg och då log han. När det stora kramkalaset började log han inte lika mycket. Både Hannes och Viktor fick varsinn barnslig puss. Mikael stod bara där och stirrade med svart blick. När hon kramade Tim kom han fram och frågade om det inte var dags att åka hem nu. Hon tittade oförstående på honom, svarade att nej det var det inte, hon skulle ju åka runt på flaket med resten av klassen, men han sa nej. Han bad henne inte avstå, han sa att hon skulle göra det.
De åkte hem. Hennes föräldrar undrade självklart varför hon inte följt med de andra, men hon skyllde på både yrsel och huvudvärk. Det var ju så onödigt att förstöra dagen redan nu. Det var bättre om hon vilade så hon kunde ha kul senare. Och de höll med. Hade de inte gjort det hade hon återigen dragit att hon faktiskt var arton och vuxen nog att ta vara på sig själv. Den drog hon allt som oftast. Det fanns ju gott om tillfällen.
Den kvällen gick hon ut med Mikael. Egentligen skulle hon gått ut med Hannes och hans tjej, men Mikael ville att hon skulle fira med honom. Så det gjorde hon. De skulle egentligen varit rätt trevligt om hennes hjärna inte spelade upp scenen när Mikael bad henne åka hem. Gång på gång. Det var ju egentligen ganska underligt att han gjort så, han visste ju så väl hur mycket hon längtat efter det där flaket. Så hon frågade honom varför han gjort så.
- Men snälla Wilma, sa han. Jag tycker inte om att du bjuder ut dig så där. Fläker ut dig för varje kille du ser.
- Lägg av, svarade hon argt, men han gjorde inte det. Han bara skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
- Jag älskar ju dig, sa han. Du ska bara vara min och ingen annans.
Och hon veknade, lade huvudet på sned och försäkrade att hon älskade honom också.
Bara någon vecka senare ville han att hon skulle flytta hem till honom. Återigen var hennes föräldrar emot dem och återigen drog hon samma gamla visa om att hon var arton och kunde göra som hon själv ville. Pappa sa att visst, det var hon, men hon var tydligen inte vuxen nog att se över sina känslor. Mamma frågade om han någonsin lyft handen mot henne. Wilma fick ett vredesutbrott, bad dem sluta lägga sig i hennes liv och se över sitt eget. Sen klampade hon in på sitt rum och började packa.
Mikael kom och hämtade henne och hennes saker. Tre resväskor fyllda med kläder. Sen kunde hon plocka lite när som helst. Han körde in i garaget, bar två av hennes väskor. Hela tiden pratade han om hur underbara deras dagar skulle vara.
- Micke, sa hon. Jag ska jobba nästan hela sommaren.
Han tittade på henne.
- Måste du det, undrade han och hon log och svarade att ja det måste hon. Pappa hade fixat
den här reklambyråplatsen och det var en jättechans för henne, hon som så gärna ville bli Art Director. Han sa inget den här gången, han insåg väl att hon aldrig skulle ändra sig på den punkten.
Så den måndagen gick hon till jobbet. När hon kom hem berättade hon för Mikael hur kul det var, vilken stor chans det här var för henne och hur glad hon var att hon fått den. För en gångs skull var Mikael glad för hennes skull, utan att fråga ut henne vad hon gjort under varje minut utan honom.
- Det måste vi fira, sa han bara och öppnade en flaska vin.
- Fast jag ska inte ha så mycket, sa hon.
- Varför inte, frågade han.
Hon tittade på honom.
- Så jag ska kunna springa hem till min hemliga älskare inatt. Jag ska jobba imorgon.
Han nickade långsamt. Den natten låste han polislåset på ytterdörren. Nyckeln tog han ur dörren. Den behöll han själv.
På söndagen tog de en promenad genom Stockholm. De stannade till i Kungsträdgården, satt vid fontänen och njöt av solen.
- Wilma, hörde hon.
Det var Fredrik en kille från reklambyrån.
- Hej, sa hon. Det här är Mikael.
De skakade hand.
- Vi ses imorgon, sa han och gick.
Mikael tog tag i hennes hand och började dra.
- Men lägg av, sa hon. Jag kan gå själv.
- Håll käften, sa han. Håll käften och kom.
Och hon gick med, hon ville inte orsaka någon stor scen.
De hann knappt in genom dörren innan han började skrika.
- Vem var det?
- Fredrik, en kille uppe på byrån.
- Din jävel, hur länge har ni knullat.
Wilma bara stirrade på honom.
- Ursäkta. Vi jobbar på samma byrå.
- Varför berättade du inte vem jag var då?
- Jag presenterade dig ju.
- Men du sa aldrig att jag var din fästman. Vet han om att jag finns?
- Klart han vet, svarade hon. Jag sa bara att du var Mikael, för han vet vad du är till mig.
Vid det här laget hade hon börjat gråta.
- Hur länge har ni knullat frågade jag, skrek han igen.
- Men herregud, det är inget mellan mig och Fredrik.
Strax därefter ven hans hand genom luften. Det första slaget träffade hennes mun. Huvudet flög bakåt, mönster intog hennes synfällt och blod fyllde hennes mun. Han tittade på henne och gick ut. Ytterdörren smällde bakom honom. Wilma sjönk ihop på golvet. Grät hysteriskt. Det blödde ganska rejält från munnen, men alla tänder satt kvar. När Mikael kom tillbaka låg hon fortfarande på golvet.
- Förlåt, sa han. Han satte sig hos henne.
- Förlåt, men jag blev så rädd för att förlora dig. Jag älskar dig ju. Förstår inte du det? Va? Du är allt jag har. Du är min värld. Min lilla Wilma.
Hon grät, han grät, höll hennes huvud i sina händer.
- Jag älskar dig så otroligt mycket, vet du det, sa han.
Hon nickade.
- Förlåt om jag verkade intresserad av Fredrik. Det är ju bara dig jag älskar.
Och hon menade det också. Varenda ord hon sa menade hon. För han var ju så snäll. Han ångrade sig ju så fruktansvärt, hon såg hur dåligt han mådde.
På måndagsmorgonen var Fredrik den första hon träffade. Han log mot henne, frågade vad hon gjort med munnen.
- Inget, svarade hon. Jag och en kompis tog en försökslektion i självförsvar och det gick
inte så bra. Sen log hon så gott det gick, för munnen hade svullnat upp rejält. Fredrik tittade underligt på henne.
- Den där Mikael verkar ju inte vara så där jätterolig. Han drog rätt hårt va? Det var liksom rätt tydligt att han var förbannad.
- Nej, svarade hon. Han var inte förbannad. Alltså, nej, det är inte som du tror, sa hon sen när hon insåg vart det var han ville komma.
- Jag menar inget, svarade Fredrik och försvann.
Resten av tiden på byrån undvek hon Fredrik.
Och Mikael lyfte inte handen mot henne en enda gång till den sommaren. Hela sommaren förflöt utan hans svartsjuka eller kontrollbehov. I och för sig så undvek hon alla situationer som skulle kunnat reta upp honom, men han hittade inget i hennes beteende som han ansåg farligt för deras förhållande. De hade en underbar sommar, bara de två. Återigen kände Wilma hur mycket hon älskade Mikael och hur gärna hon ville tillbringa resten av sitt liv med honom. Hon var arton och ville gifta sig, skaffa barn, leva resten av sitt liv med en enda människa, hon som tidigare alltid använt sig att uttrycket ”omväxling förnöjer” , hon som i sina två tidigare förhållanden knappt varit kär. Men nu. Det var så annorlunda, så vuxet. Och han älskade henne. Det visade han ju ganska tydligt.
Till slut kom hösten. Wilma hade bara några veckor tidigare fått beskedet om att hon kommit in på universitet, Mikael började jobba igen och livet tog ny fart. Det började om igen. Allt. Hennes föräldrar propsade fortfarande på att hon skulle flytta hem och börja resa, det hon alltid drömt om, men hon stod fast vid sitt beslut. I början av september hämtade resten av sina saker. Flickrummet i förorten stod tomt, lägenheten i Stockholm hade fått nytt liv.
Mikael hade fortfarande inte rört henne igen och rädslan för att han skulle göra det igen började släppa. De hade aldrig talat om det, det var lite tabubelagt. Fast det fanns där som en liten mur emellan dem. Mer på hennes sida, eftersom det var hon som slutat hälsa på gamla killkompisar, hon som slutat prata om killar hemma. Och hon var arton år, på god väg mot det nittonde.
Den första december fyllde Mikael tjugofem. Wilma köpte en tröja, log mot honom och var en älskvärd svärdotter när hans föräldrar kom och hälsade på. Den tjugoåttonde december var det Wilmas tur att fylla år. Mikael hade köpt ett halsband med deras namn ingraverade. Hennes föräldrar kom och hälsade på, de försökte verkligen dölja vad de tyckte om Mikael, men deras förakt lyste igenom. Sent på eftermiddagen ringde telefonen. Det var Mikael som svarade, de hade gjort upp om det under hösten, så att han kunde se vilka det var hon pratad med. Den här gången var det till Wilma och hon tog glatt luren.
- Hej gumman, hörde hon på andra sida. Det var Hannes, hennes gamla kompis Hannes.
- Hej, sa hon glatt. Gud vad kul att få höra av dig. Det var länge sedan.
- Ja, du har inte direkt varit lätt att få tag på. Det är inte så där jättemånga som har det här numret.
Wilma skrattade lite nervöst.
- Så nu fyller du nitton, sa Hannes. Grattis på dig.
- Förlåt att jag inte ringde när du fyllde år, ursäktade sig Wilma.
- Gjorde inget, jag var ändå i USA då. Jag är bara hemma under julen.
- Va, frågade Wilma. USA, varför det?
- Pluggar där. I Texas. Rätt kul faktiskt. Det tog slut mellan mig och Ylva i somras så då bestämde jag mig för att dra.
- Vad härligt det låter, jag skulle också vilja göra något sådant, men precis när hon sagt det ångrade hon sig.
- Fast jag har det ju jättebra här, det skulle jag absolut inte vilja ändra på.
Mikael kom och ställde sig bredvid henne. Hon kände igen blicken. Hon hörde honom som i ett töcken när han frågade om det inte var dags att lägga på. Hannes hörde honom också.
- Eh, du låter inte honom bestämma för mycket över dig va?
- Nej, det vet du väl. Du vet väl hur jag är, men jag måste verkligen sluta nu. Hej då.
Och innan han hann säga något hade Mikael lagt på luren åt henne. Han sa inget. De var ensamma i lägenheten och på något sätt visste Wilma vad som skulle hända. Slaget klippte hennes näsben. Blodet forsade och hon blev yr. Nästa slag träffade hennes käke. Han avslutade det hela med en spark i magen.
- Ska du aldrig lära dig, frågade han. Ska du aldrig förstå?
- Vad, sluddrade hon fram.
- Den där jävla Hannes, den jäveln. Först den där reklamidioten och sen det här. Jag visste det redan när jag såg er första gången. Ditt jävla luder, far åt helvete.
Hon hörde hur sovrumsdörren slog igen. Där låg hon, tänkte tillbaka på utbrottet i bilen den där dagen för länge sedan. Sen svimmade hon.
När hon vaknade stod han över henne.
- Min lilla älskling, förlåt, det var inte meningen att det skulle bli så. Jag älskar dig det vet du och jag blev så rädd för den där Hannes. Jag blev så rädd att han skulle kunna förstöra vårat liv. Förstår du det?
Hon nickade. Hon hade otroligt ont. Hon såg hans tårar.
- Jag kanske bara ska ta livet av mig. Jag ångrar mig något fruktansvärt, snälla Wilma, kan du någonsin förlåta mig. Jag älskar dig, snälla du.
Hon låg där, nickade. Mumlade ett ja.
- Du kanske ska komma till ett sjukhus. Kom gumman, jag kör dig.
Han lyfte upp henne, bar ut henne i hallen, ömt, försiktigt. Just då älskade hon honom otroligt mycket. Just då var han så perfekt, ansvartagande och underbar. Det gjorde ont, hon var rädd, men han lugnade henne. Han grät, hon grät, de var ett, hade samma problem.
Läkaren konstaterade att näsbenet var brutet. Käken var bara lite blåslagen och magen var helt okej. Han undrade vad som hänt om hon skulle skriva en anmälan, men hon skakade på huvudet och försäkrade att det var svårt att se hur han såg ut. Dessutom hade han haft handskar och det hade varit mörkt, men hon skulle aldrig gå på en mörk bakgata ensam fler gånger, det lovade hon.
Nyårsafton firade hon liggande i sängen. Mikael var ute med en polare, han undrade om hon skulle med och verkade uppriktigt förvånad när hon sa att hon inte orkade. Hon åt enorma mängder smärtstillande och blev fruktansvärt trött av dem. Men hon bad honom gå själv, inte skulle han behöva lida för att hon var sjuk. Det var ju bara han som orsakat det.
Det tog ungefär två månader innan han slog nästa gång. Det var när Wilma föreslog att de skulle åka upp till fjällen med Hannes och hans nya tjej. Mikael skulle jobba och kunde inte.
- Men du kan ju alltid åka själv, föreslog han.
- Ja, varför inte. Du gillar ändå inte skidåkning och då kan jag inrikta mig på att bara åka, bli bättre. Kanske ta en privatlektion.
- I helvete heller, svarade han och slog. Blåtiran satt i, i tre dagar.
Han kunde slå för vad som helst. Det var inte så allvarligt, han slog inte så hårt, men ungefär varannan dag slog han. Kanske för att hon köpt ett nytt läppstift vars färg han inte gillade, eller för att maten var lite sen eller för att hon var det. Förr brukade hon plugga på biblioteket, men det hade hon slutat med sen Mikael stormade in och började skrika. Personalen hotade med att tillkalla vakter, så Wilma följde snabbt med honom. Den gången slog han faktiskt inte, han bara meddelade henne att hon inte längre fick plugga någon annanstans än hemma. Och hon gjorde som han sa. Det gjorde ju så ont när han slog och han var ju så underbar annars. Det är onödigt att reta en björn som sover.
Så kom våren, en ovanligt regnig och kall sådan, men enligt almanackan var det mars och då var det vår. Människor gick fortfarande omkring i vinterkappor och frös, ända in i april gjorde de så. Även Wilma. Och hon var glad att det var kallt så hon kunde täcka kroppen. Blåmärken är svåra att dölja annars.
Plötsligt var det Valborg. Som vanligt firade hon med Mikael. Bara med Mikael, ingen annan. De var ute vid en brasa, men det började ösregna, så de sökte sig inåt mot en klubb. Så gjorde tydligen halva stan, för kön var lång. Plötsligt hörde hon sitt namn nämnas. Hon vände sig om och såg en barndomsvän.
- Hej Wilma, det var länge sedan.
- Hej, svarade Wilma glatt och så började de prata. Framförallt om vad de gjorde nu.
- Hörde du att Olivia har blivit mamma.
- Va, svarade Wilma, nej det visste jag inte. Och hur är det med Tim nuförtiden, det gick ju inte så lysande i skolan.
- Jag vet inte, det sista jag hörde var att han jobbade på en bensinmack. Och Hannes som bor i Texas.
- Ja, han ringde på min födelsedag. Gulligt att han kom ihåg den.
Hennes kompis nickade och log. Sen skildes de åt och en stund senare kom Mikael och hon in på klubben.
När de väl kom hem blev Mikael en annan människa. Från att ha varit omtänksam och gullig blev han ett monster.
- Din jävel, skrek han.
- Vad har jag gjort, undrade hon, men fick inget svar. Slagen kom vinande överallt ifrån, det
enda hon kunde göra var att krypa ihop för att försöka skydda sig. Han höll på ganska länge, sen slutade han och försvann. Wilma kröp ut i badrummet för att se hur illa det var och fick en chock. Hela ansiktet var blått och gult och grönt och rött. Från näsan strömmade blodet som ett vattenfall och en stund var hon rädd att den var bruten, men när hon kände på den gjorde det inte ont. Ena framtanden var avslagen, läppen ordentligt sprucken. Det var blod överallt, i hennes hår, på hennes tröja, på golvet. Så gott det gick tvättade hon sitt ansikte, tvättade rent såret vid munnen, letade lite efter tanden, men gav upp. Först då brast allt, först då grät hon. Fast inte mycket. Det gjorde för ont.
Dagen efter kom Mikael tillbaka. Han tittade på henne och återigen fick han en av sina ångestattacker. Han grät, slog sig själv, skar upp sina handleder med en kökskniv. Och hon förlät honom, för hon kunde inte leva utan honom, det gick inte. Han var hennes luft, det enda som höll henne vid liv. Mikael smekte hennes ansiktet med sina blodiga händer. Han hade inte skurit djupt, han hade bara rispat de yttersta blodkärlen.
En vecka senare såg hon nästan normal ut. Först då gick hon till tandläkaren och först ännu en vecka senare fick hon en ny tand. Om någon frågade vad som hänt, hade hon ramlat i trappan på fyllan. Egentligen var det nog ingen som trodde henne.
En dag kom Mikael hem och berättade att han betsällt en resa. Hon blev glad. Han hade varit snäll länge nu. De hade det så bra tillsammans och hon hade återigen börjat fundera seriöst på en framtid. Resan skulle gå till Paris, hon hade aldrig varit där, men alltid drömt om att få åka dit. De hade varit tillsammans i två och ett halvt år, de var förlovade sen ett och ett halvt år tillbaka. De var unga och lyckliga och fortfarande lika kära som för två och ett halvt år sedan. Det var ett år sedan han slog första gången. Ett helt år hade förflutit och hon levde fortfarande och var lycklig.
De hade en underbar vecka i Paris. Han var så snäll, så snäll hade han aldrig någonsin varit tidigare. Inte en enda gång slog han henne, inte en enda gång höjde han rösten mot henne. De kom hem på onsdagen. På måndagen började hon jobba. Fast inte på den reklambyrån. Hon hade hittat en annan, som ägdes av hennes förra chef, men utan någon frågvis Fredrik. Fast vad kunde de vara frågvisa om? Det fanns absolut inget att undra över. De var bara ett vanligt par. Det övertygade hon sig själv med gång på gång när han slagit henne.
När hösten kom var han jävligare än någonsin. Gång på gång slog han. Egentligen skulle Wilma läst sin tredje termin statsvetenskap, men hon hoppade av precis i början. Det gick inte att undvika blickar och frågor när hon hela tiden kom dit blåslagen. Det var som om Mikael ville att alla skulle veta vad han gjorde bakom deras dörr. Förut var han noga med att blåmärkena aldrig skulle synas, men nu slog han helst i hennes ansikte. Det var så mycket Wilma försakat för dem. Sina vänner, inte ens Hannes ringde längre, kanske för att han visste vad som hände när han gjort det. Sin bästa vän förlorade hon redan förra sommaren, sina föräldrar ringde hon någon gång varannan vecka. Och då bara korta samtal. De hade inte träffats på över en månad, Wilma hade sett för jävlig ut för att kunna se sin mamma i ögonen. För hon visste hur rätt hennes föräldrar hade haft den där dagen för länge sedan. Fast ändå inte. De hade det ju så bra.
Fyra gånger hann Wilma åka in på sjukhuset innan hon fyllde år. Sista gången var på Mikaels födelsedag. Han fyllde tjugosex och av någon anledning kom en av hans kompisar på besök. Wilma hade aldrig träffat honom tidigare, hon hade väl hört hans namn någon gång, mer var det inte. Men nu var det första gången på länge hennes ansikte inte var blått och det var ju klart att det kunde tas för lite flörtigt när hon höll sitt huvud rakt upp. Hon tittade på Mikaels kompis och log mot honom, för hon hade alla tänder, hela, i munnen. Han var fortfarande kvar när Mikael slog första slaget. Ännu en gång sprack hennes läpp. Ännu en gång dråsade hon ner i sängen. Mikael gick ut till sin vän, hon hörde hur han sa att hon fått huvudvärk och hon hörde hur han gick en halvtimme senare. Då kom Mikael in igen, tittade på henne och slängde ett lexikon i ansiktet på henne. Ett tungt band av nationalencyklopedin träffade henne med ryggen före och för en kort sekund såg hon ingenting. När hon återfick synen såg hon nästa band komma flygande. Då svimmade hon. De hade bara elva band och när hon vaknade igen låg tio runt henne. Det sista höll han i handen.
- Vad gör jag, frågade han. Herre gud, vad gör jag. Varför gör du så här mot mig Wilma, varför tvingar du mig att göra så här mot dig? Jag mår ju bara dåligt av det och det gör du också. Wilma varför.
Men hon bara skakade på huvudet och svarade inte. Han lade sig bredvid henne, kysste hennes trasiga mun, kysste hennes blödande panna. Bad om ursäkt och tvingade henne att göra likadant. Varför gick hon inte nu? Hon hade chansen. Det gick bara inte. Hon älskade honom, hon kunde inte leva utan honom. Det hade han ju sagt till henne.
När hon fyllde år ringde inte Hannes. Men hennes föräldrar kom. Blåmärkena fanns fortfarande i hennes ansikte, men hon förklarade ögat med köksskåpet. En olycka händer ju så lätt.
Det fanns många tillfällen för Wilma att smita. Det hade blivit ett nytt år med nya löften. Wilma var ensam många gånger och efter bokincidenten var han faktiskt snäll. Han lät henne träffa en vän, fast bara ibland. Det var tjejen som de träffat på Valborg, en tjej Wilma gått på högstadiet med. Hannes hade flyttat hem till Stockholm igen och en dag träffades de. Det var egentligen inte meningen, de sprang på varandra på gatan. Han såg ut som förut, hon såg tio år äldre ut. Han ville prata, ville höra vad som hänt när han varit borta. De gick till ett litet fik, inte inne i stan, de åkte ut till den förort de båda vuxit upp i. De hade ett gammalt stamfik de alltid besökte på håltimmarna och det fiket fanns fortfarande kvar. Egentligen ville Hannes inte prata, han ville hjälpa. Hans förra tjej Ylva hade sett henna på biblioteket, hade sett Mikaels utbrott när hon pluggade. Hon hade larmat Hannes som inte kunnat göra något förrän nu. Ett år senare insåg Wilma att folk visste. I samma stund insåg hon att hon måste sluta vistas bland folk.
- Jag vill hjälpa dig Wilma. Du är en av mina bästa vänner och jag vill verkligen inte förlora dig, förstår du det?
Han lät som Mikael, men utan att skylla på henne. När hon tittade upp stod Mikaels kompis och tittade på henne.
- Hej Wilma, sa han. Var har du Mikael då?
- På jobbet, svarade Wilma så lugnt hon kunde, insåg att hon måste bort därifrån. Hon reste
sig och rusade ut med Hannes efter sig.
- Du måste lämna honom, sa han
Han gav henne sin adress. Sen skildes de åt.
Han var hemma när hon kom.
- Din hora. Din förbannade hora, skrek han.
Mer sa han inte. Han bara slog. Han slog tills hon skrek av smärta. Han slog tills hennes revben gick av. Först då slutade han. Fast den här gången stannade han kvar i hallen hos henne. Han stod och tittade på henne en stund.
- Ska du inte ta och snygga till dig lite, frågade han.
Mödosamt reste hon sig upp. Det gjorde otroligt ont, men hon visste vad hon skulle göra. Hon visste var hon skulle. I sovrummet hittade hon en plastpåse. Snabbt rev hon ihop kläderna som låg överst i garderoben, hittade en ny påse, fyllde den med saker från badrummet. In i sovrummet igen, ner med lite mer kläder. Han stod bara där och tittade på. Ingen ansatts att hindra henne eller hjälpa henne. Han stod bara där, tyst och stilla.
- Jag går nu, sa hon i dörren.
Han tittade på henne. För säkerhetsskull slog han en gång till. Hon kunde knappt gå. Sen kysste han henne, hans underbara blandning av kärlek och hat.
– Gå du, sa han bara sen.
Hon stapplade ut, haltandes.
Det var inget svårt val var hon skulle gå. Hon hade bara Hannes kvar och hon hade hans adress. Det var ganska långt, hon hade glömt plånboken och tillika SL-kortet. Så hon valde att planka. Det fanns inte så mycket annat att göra. Fast det kom aldrig någon vakt och när tunnelbanan kommit fram till stadion klev hon av. Det tog fem minuter hem till Hannes, men det kändes som timmar. Hela hon gjorde ont och det var svårt att andas. Han hade lyckats med det han en gång för länge sedan hotat med. Att bryta hennes revben.
När hon kom fram till Hannes, insåg hon att det inte fanns någon hiss och att han bodde tre våningar upp. Då började hon nästan gråta, det blev för mycket. Det tog tjugo minuter att ta sig tre trappor upp. Vi varje våning satte hon sig ned, grät, kved. Och när hon väl kom fram till hans lägenhet och ringt på, öppnade han inte. Hon bankade på dörren, skrek, ringde på igen, men han öppnade inte. Fast nu kunde hon inte gråta mer, hon satte sig bara i trappan utanför och väntade. Efter en halvtimme kom han. Han ryggade tillbaka när han såg henne, blodig, blå och svullen.
- Jag trodde inte du skulle komma så snabbt, viskade han och bar in i henne till sängen.
Egentligen ville han ta henne till sjukhus samma kväll, men hon orkade inte. Hon ville sova, så han lade sig i soffan och täckte över henne med en filt. Hon somnade, det gjorde inte han. Han låg och funderade på vad han skulle göra, vilket straff man fick för mord och hur hon egentligen mådde.
Morgonen efter hade hon knappt hunnit vakna innan Hannes tog henne till sjukhuset. Det var det femte akutbesöket på ett halvår. Läkaren konstaterade att två revben var brutna och att det var sjunde gången hon tittat in sen förra året. Det kanske var dags för en anmälan nu, men hon vägrade. För hon älskade honom.
- Det förstår jag, sa läkaren, men han gör dig illa. Han kommer döda dig om du inte ger upp. Förstår du det?
Och visst förstod hon, men hon ville inte. Hon kunde inte förråda honom på det sättet. Hannes försökte också, men hon fortsatte vägra. Fast hon hade erkänt, hon hade erkänt att han slog.
Hannes fortsatte sova i soffan och hon i sängen. Hannes fortsatte stötta henne, fastän hon ibland var fruktansvärd och bad honom sluta. Hannes fanns där, tröstade henne mitt i natten när hon grät av saknad, stöttade henne när han ringde. Det var Hannes som bad honom gå om han någon gång ringde på dörren. Det var maj 1998. Hon hade bott hos Hannes i tre veckor. Men även Hannes var tvungen att gå till jobbet. Även Hannes hade ett liv. Antagligen hade Mikael sett när Hannes gått, för bara några minuter senare kom han upp.
- Jag älskar dig Wilma, sa han.
Sen föll han ner på knä.
- Vill du gifta dig med mig? Jag kan inte leva utan dig.
För någon annan hade det varit en vansinnig idé, men Wilma tog hans ord till sitt hjärta. Hon lyssnade på honom, när han berättade hur dåligt han mått. Sen svarade hon ja. Han omfamnade henne, kysste henne och hon kysste tillbaka. Hon bad honom gå, hon var tvungen att förklara det själv för Hannes och han svarade att det kunde han, bara hon kom hem igen.
Hannes tyckte det var en sanslöst dålig idé. Han skrek, grät och bad henne att inte göra det.
- Du förstår inte, sa Wilma. Han har förändrats, jag älskar honom och han älskar mig. Du förstår inte och det gör inte jag heller, men jag älskar honom. Vi ska gifta oss. Det kommer alltid vara vi två.
Hon tackade för hans gästfrihet, men han bara skakade på huvudet.
- Du har min adress. Den lär du behöva fler gånger.
- Nej, sa hon. Inte nu längre. Det var förut, men det är förändrat nu. Han sa det, jag sa det. Han lyssnade till och med på mig när jag bad att få tala med dig själv.
- Wow, svarade Hannes sarkastiskt.
- Tack för allt Hannes. Du är en underbar vän, men jag kan inte svika Mikael, jag älskar honom för mycket.
Sen gick hon.
Det var sensommaren1998. Mikael var snäll, slog henne bara någon gång ibland. De skulle ju gifta sig. Äntligen kunde hon träffa sina föräldrar. Ansiktet var inte svullet och blått, alla tänderna satt på plats och hon kunde gå rakt. Hon träffade dem för att tala om att hon skulle gifta sig, att det var dags för dem att acceptera Mikael för den han var. Hennes blivande man. Hennes mamma skrek rakt ut. Hon visste vad han gjorde mot hennes dotter, men hennes dotter lät henne inte komma inpå henne. Det fanns enligt henne inget hon kunde göra för att hjälpa Wilma. Hon var ingen Hannes, även om det var en Hannes Wilma behövde just nu. Hennes mamma bad henne att inte göra det. Hon var tjugo år, inte kunde hon väl gifta sig än, men hon stod fast vid sitt beslut. Dessutom skulle hon hunnit bli tjugoett innan de verkligen gjorde det.
Wilma hade en sporadisk kontakt med tjejen hon träffat på Valborg. Kontakten med Hannes sköttes genom henne, det var hon som förmedlade små meddelanden, små harmlösa hälsningar utan vidare budskap. Kanske ett ” hur är det?” eller något liknande. Hon träffade honom aldrig, minnet av deras förra möte fanns som en spärr i henne. Det var farligt, trots att de åkt lånt bort. Men vad gjorde det henne. Hon älskade ju Mikael mer än någonsin.
Så fyllde hon tjugoett. Egentligen en födelsedag som borde varit fylld av fest och människor. Hennes enda vän kom över en liten stund. Mikael spelade en underbar blivande make, han log, skrattade och lämnade dem till och med ifred för en liten stund. Hennes föräldrar kom också, de stannade inte så länge, de tålde verkligen inte Mikael.
- Kom och hälsa på någon gång Wilma, snälla, bara du, så vi får prata som vi gjorde förr.
Men Wilma bara log och viskade att allt skulle bli bra, de behövde bara lite tid för sig själva. De hade bara haft tre år på sig.
Och 1999 kom, med ännu fler nya löften än det förra året. De skulle gifta sig, hon skulle bli Fru Söderman, få ännu en ring på vänstra handen. Och Mikael slog, fortsatte slå. Han dunkade hennes huvud hårt i väggen om han inte fick som han ville, ha slog sönder hennes knä en gång, hon hade fått en tanke om att plugga i Paris, inte alls allvarlig, den hade bara överfallit henne och av någon anledning berättade hon det för honom.
- Så det här duger inte, skrek han. Jag ska visa dig vad som händer om man inte är nöjd med mig.
Sen slog han en hammare på hennes knä. Hon hörde du det krasade där inne. Läkarna konstaterade ganska snabbt att knäskålen var krossad. Och att hon var väldigt oförsiktig när hon snickrade. Man ska inte svänga med hammare. Hon lovade.
Det tog två månader innan knät var bra. Eller bra, men hon kunde i alla fall stödja på det. Det var mars, än en gång var våren försenad. De pratade om bröllopet, hur det skulle se ut, vilka som skulle få komma. Snabbt räknat blev det sex personer. Hennes föräldrar, hans föräldrar, hans bästa vän och hennes enda vän. Wilma önskade att hennes gammelfaster kunde få komma. Och kanske Hannes också, de hade ju ändå varit rätt goda vänner. Han skar henne i armarna med en kökskniv som straff för att hon ens kommit på den idéen.
Mikael var väldigt kreativ när det gällde straff. Det var inte ofta samma straff kom upp två gånger. Ibland brände han hennes händer på den varma spisen. Ibland skar han henne i ansiktet, ibland klämde han fast henne i den ställbara fåtöljen. Allt man kunde tänka sig gjorde han. Duschade henne i skållhett vatten. Allt. Och han straffade henne för allt också. Men hon stod stadigt kvar. En gång till hotade hon att lämna honom, men han föll ner på knä, bad, grät, skakade. Och hon stannade kvar även den gången.
Den elfte oktober 1999 stod hon i kyrkan. Hennes långa vita klänning var tunn, hennes hår uppsatt och skorna höga. Han hade inte slagit henne på länge, alltför att hennes blåmärken skulle försvinna så hon kunde gå barärmad. Hon klev in i kyrkan, ledd av sin pappa och de fem personerna på den främre raden drog efter andan. Hon var vacker, hela hon strålade. Längst fram stod Mikael klädd i frack. Hennes pappa lämnade över henne utan att se honom i ögonen. Sen gick han och satte sig.
- Mikael John Söderman, tager du denna Wilma Olivia Hanson att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt.
- Ja, svarade han.
Prästen vände sig mot Wilma, sa samma sak om igen. Hennes mamma satt längst fram och mumlade ”nej, nej”, men det var ingen som hörde. Speciellt inte Wilma som svarade ja.
Så var hon då Fru Mikael Söderman. Efter bröllopet åt de middag på en restaurang, sen åkte de hem. Mer var det inte, kanske ett litet antiklimax för Wilma som hoppats på så mycket. Men det sa hon inget om. Hon höll tyst och log. Följde hans rörelser. Gjorde samma sak som han. Den natten våldtog han henne första gången. Fast det var ju ingen riktigt våldtäkt. Hon hade inte skrikigt och så och hon kanske inte var så tydlig när hon sa att hon inte ville. Men hon var så avtrubbad att inget bekom henne mer. Han kunde göra vad som helst och hon stod ändå stadigt vid hans sida. Ja, stadigt och stadigt, ibland stod hon på kryckor och ibland på ett ben. Men det var tills döden skiljde dem åt, det hade hon lovat bara några timmar tidigare och så skulle det vara. För all evighet.
I december åkte de på en försenad bröllopsresa. De skulle fira millennieskiftet i London. Han hade bokat ett rum på ett underbart litet hotell mitt inne i staden långt tidigare. Egentligen skulle det vara hennes födelsedagspresent, men det blev bröllopsresan. De flög dit tidigt på morgonen. Wilma satt och läste en tidning hela resan, allt för att han inte skulle tro att hon flörtade med någon. Men bara väl valda reportage, handlade det om en man kunde han ibland tro att hon drömde om honom. Hon hade lärt sig leva sitt liv på det sättet han ville, men trots att hon gjorde som han sa, kom han på nya tillfällen att slå henne.
På nyårsaftonen snöade det till och med i London. Det var rejält kallt, ner emot 10 minusgrader. De tillbringade hela dagen inne på rummet. Han var så snäll, omtänksam, öm. Det var på väg att bli en repris av Parisresan. Några dagars fristad. Trodde hon. För när hon gjorde sig i ordning för kvällen kom Mikael och ställde sig bakom henne.
- Vad du gör dig fin då, sa han och hon kände igen hans tonfall.
- Ja, sa hon. Jag vill vara fin för dig. Jag älskar ju dig.
Hans händer runt hennes hals klämde hårt.
- Bara för mig, frågade han
- Ja, väste hon fram. Snälla Mikael det finns ingen annan för mig.
Han släppte taget. Skönt, tänkte hon. Det är över. Strax därefter kom han tillbaka. Ena handen höll han bakom ryggen. Sen gjorde det ont, fruktansvärt ont. Det tog ett tag innan hon förstod att han höll ett varmt strykjärn mot hennes kind. Då började hon skrika och han tog bort det. Hennes kind var alldeles knallröd, tack och lov hade järnet inte varför alltför varmt, men det gjorde ont och blödde från små hål som värmen gjort i huden.
- Nu kan bara jag älska dig, sa han.
Millennieskiftet firade Wilma i sängen med is mot kinden. Den hade svullnat upp och var hade börjat tränga fram ur de små hålen. Hon visste att hon egentligen skulle behöva komma till en läkare, men hon vågade inte be Mikael ringa en. För han stannade också hemma hos henne. Den här gången gick han inte ut. Det var andra gången han förstörde hennes nyårsafton, det var något med den dagen som han inte gillade. Men det vågade hon inte fråga om. Andra kinden fanns fortfarande kvar obränd, oskyld. Det var andra gången han våldtog henne. Ett hotellrum i London, med trasig kind. Där, bland de okända lakanen låg hon och bad att hon skulle kunna börja älska honom igen.
Han var värre än han någonsin hade varit tidigare. När de kom hem hade hon tagit mod till sig att gå till en läkare. Hennes journal var tjock som en bibel, läkaren suckade när han såg hennes kind.
- Det kunde ha gått illa, men du hade tur.
- Jag visste att det inte var någon fara, men jag vill bara att det inte ska synas så mycket, sa hon och log snett.
Han gav henne en salva och bad henne komma tillbaka om två veckor.
Självklart fick Mikael veta att hon varit hos en läkare och självklart skulle hon straffas för det. Han nöp tag i hennes skadade kind och drog lite. Wilma skrek av smärta, men han bara skrattade. Hennes skrik fick honom att dra ännu hårdare, till slut började den redan spända, tunna huden blöda ur precis samma små hål som förra gången. Salvan gömde hon bland sina underkläder.
De hade varit gifta i fem månader när hon kände att måttet var rågat. Det som förr var lite slag då och då hade förvandlats till en psykisk och fysisk misshandel varje dag. Hon sa det när han slog henne en morgon i mars. Men han började bara skratta.
- Du klara dig inte utan mig, det borde du veta vid det här laget.
Och hon visste, hon visste så väl att han hade rätt. Han skulle aldrig ge upp henne, han älskade henne på sitt eget sjuka sätt. Hon älskade honom inte längre, det hon förr lurade sig själv med, var borta. Hon förstod vem han var, det förstod hon redan i London, men de hade ju lovat varandra att älska tills döden skiljde dem åt. Hon kunde inte svika honom. På något sätt hade hon den känslan av att hon tillhörde honom kvar.
Hela den våren förflöt utan att hon träffade sina föräldrar. Det gick inte, hans misshandel hade satt spår i hennes hud, hade trasat sönder henne, rispat spår i ögonen. Han lät henne dock träffa sin enda vän. Han visste inte om att det var genom henne Wilma höll kontakten med Hannes, han visste inte hur mycket hennes vän bad henne gå, hur många telefonnummer till olika kvinnokliniker, föreningar och människor hon fick av henne. Om hon någon gång sprang på en gammal vän låtsades hon inte höra hur de ropade efter henne, bad henne stanna. Fast det hände inte så ofta, hon gick aldrig ut, hann aldrig läka innan nya sår kom upp.
Sommaren kom det året också. Hon bad aldrig om det, men plötsligt stod den bara där. Han höll hennes händer i sina och bedyrade sin kärlek. För en stund var han snäll, han slog henne inte på fyra dagar. Då levde hon igen. De fyra första dagarna av hans semester. Då var det midsommar och han lät henne träffa sina föräldrar, lät henne leva, skratta. Eller lät, tvingade henne snarare. Hennes mamma grät när de träffades igen. De hade inte setts sen februari. Mikael stod bakom henne, klappade henne på huvudet, var en älskvärd make och svärson. Men de visste. Alla visste, fast det inte var någon som vågade göra något.
Snart var han dock tillbaka i sina gamla vanor. Det var den tjugonionde juni år 2000. Hon var tjugotvå år, hoppades att hon skulle få uppleva sin tjugotreårsdag. Han var tjugoåtta, skulle absolut få uppleva sina tjugonioårsdag. Han behövde inte be för det. Det var den tjugonionde juni år 2000 han våldtog henne för tredje gången. Den här gången på riktigt, hon skrek, slog, grät. Han slog ännu hårdare och bad henne håll käften. Till slut gjorde hon som han sa och efter något som verkade förefalla som en evighet var han klar. Han rullade av henne med en grymtning och somnade ganska omgående. Hon däremot kastade sig in i duschen, skrubbade varenda millimeter av sin kropp tills den sken lika röd som blod. Hon tvättade bort blodet från ansiktet, håret och från duschgolvet. För det rann. Det forsade från mun och näsa. Hela hon var som ett levande blåmärke.
När hon var klar smög hon försiktigt ner i sängen. Han slog henne med knytnäven i huvudet.
- Tror du inte jag vet vad du sysslar med? Men du har vissa skyldigheter om du är gift med mig, det borde du ha lärt dig vid det här laget.
Men hon svarade inte, hoppades bara att det skulle sluta göra ont i huvudet och hoppades att han skulle slå ihjäl henne snart.
Hon vaknade nästa morgon också. Hela hon värkte, hon kunde knappt gå, men han tvingade upp henne. Och just i det ögonblicket när han bad henne göra frukost, just i det ögonblicket, hatade hon honom. Hon föraktade honom, men kunde inget säga. Visst ville hon dö, men på ett mer värdigt sätt än detta. Därför klev hon upp, kokade kaffe åt honom, bredde hans smörgåsar och kysste honom när han ville det. Hon var den duktiga frun, det skulle hon fortsätta vara, det hade hon lovat honom. Och ett löfte bryter man ju inte.
Men hon behövde inte vara duktigt så länge till. Den natten dog han. Hon vaknade kvart över tre av att han helt plötsligt satte sig upp kapprak. Ur den öppna munnen rann saliven ner för hakan. De rödsprängda ögonen stirrade rakt fram med en blick som skrämde. Strax därefter sjönk han ihop och hon förstod att det var slut. Egentligen borde hon låtit honom ligga där, vara glad att det hela var över, men hon drabbades av panik. Sekunderna efter att han fallit ihop, ringde hon efter en ambulans. Den kom tjugo i fyra. Då satt hon med hans huvud i sitt och grät. Det var inte långt till sjukhuset, bara fyra minuter med ambulansen. Klockan var 03.52 när läkaren konstaterade att han var död. 03.52 då hennes liv tog slut och ett nytt tog vid.
Det var hon som ringde hans föräldrar. Det var hon som berättade att deras son dött, att han endast tjugoåtta år gammal avlidit av något läkarna trodde var ett brustet kärl. Det var hon som ringde hans förra fru för att tala om att han dött, det var hon som ringde sina föräldrar för att meddela att deras dotter numera var änka.
- Det finns en gud, mumlade hennes mamma.
- Nej mamma, det finns ingen gud. Jag älskade honom mamma, har du glömt det.
Ingen kunde väl glömma det. Det var Wilma som tog hand om begravningen, hon satte ut en annons i tidningen. ”Vår älskade Mikael Söderman 1 december 1971 – 1 juli 2000”. Sen hennes namn, hans föräldrars. Ingen annan. Det fanns ingen mer än hans bästa vän hon knappt visste namnet på.
På begravningen hade större delen av hans jobb kommit. Wilma grät inte, spelade bara upp en scen som den chockade änkan. När hans mor föll över kistan och nästan skrek, började större delen av kyrkan gråta. Men inte Wilma. När hans far bar bort henne, tittade Wilma bara rakt fram. Hannes satt längre bak i kyrkan, men gick aldrig fram till kistan. Han var där för Wilmas skull, inte för Mikaels. När Wilma ställde sig vid kistan, såg hon lugnt på den, lade sin ros på högen med rosor och viskade:
- Tack och förlåt.
Sen var det slut. Hon kramade hans föräldrar, kramade sina, höll hans farmors händer, och gick. Alla sa att hon var avtrubbad, chockad, men hon visste så mycket bättre. Alla andra visste också, men det var aldrig någon som tog orden i sin mun. Aldrig någonsin skulle någon göra det. Sen var det slut. När hon kom hem i den tomma lägenheten grät hon. När hon låg i deras tomma säng grät hon. Mer för att det hade varit så lätt att komma ut, mer det än av sorg efter Mikael. Han hade varit död länge. Han dog i London. Sen var det slut. Hon hette Wilma Hanson.

Skriven av: Isabelle Eriksson