Smita från notan

Början av juli bjöd Stockholm på subtropiskt klimat med temperaturer på över 30 grader. Dickie iddes inte cykla, utan tog en droska till Skansen för att äta lunch under ett parasoll i Idunhallens trädgårdsservering. Uppe på Solliden fläktade det i alla fall lite.

När Dickie kommit till punschen efter maten, vågade sig hovmästaren Tapani fram och ställde sig snett bakom Dickie.

Tapani var låtsasfinne. Han tillhörde det tusental ryska flyktingar som samlats i Stockholm dels efter revolutionen, dels efter finska frihetskriget. Av något skäl valde han att framstå som finne. Dickie hade för flera år sedan upptäckt att Tapani inte kunde många ord finska, men hade inte funnit någon anledning att avslöja honom offentligt.

”Sätt sig ned Stjepan, och berätta vad som trycker honom! Om någon undrar vad vi avhandlat, kan det vara planerna för min kommande födelsedagsfest.”

Dickie skulle fylla 38 år i oktober och hyste inga planer på att hålla födelsedagsfesten på Skansen. Tapani slog sig ned på andra sidan bordet.

”Det är märkligt, advokaten! De senaste dagarna vi har haft flera gäster som varit bestulna. De går till herrummet och när de kommer tillbaka portföljen är borta med plånbok och pengar.”

Dickie smuttade på den kalla punschen.

”Det låter inte så märkligt. Går man på tuppen och lämnar portfölj och plånbok obevakade, förtjänar man att förlora dem. Vad är problemet?”

”Nej nej, det var inte så. De var i sällskap. Plötsligt dyker någon upp, utifrån eller en gäst från annat bord, tar portföljen och springer. Ingen hinner göra något. Och det var alltid stor nota. Det är problemet.”

”Vad hände med notorna, Stjepan?”

”Källarmästaren tycker synd om dem, så vi bjuder på notan.

Men nu kommer det intressanta, advokaten.”

”Jag är inte advokat”, avbröt Dickie.

Tapani såg förvirrad ut.

”Vad är advokaten då?”

”Jag är vicehäradshövding. Äh, det spelar ingen roll. Titeln har ingen betydelse i Sverige. Jag är tingsmeriterad jurist. Jag kan göra allt en advokat kan göra, utom att bli utsedd till offentlig försvarare. Vad är det intressanta, Stjepan?”

”Det är en epidemi! Lindgården, Hasselbacken, Lilla Hasselbacken, Bellmansro och Djurgårdsbrunn, alla har drabbats. Några flera gånger.”

”Och alla har bjudit på notan?”

”Det är kutym advo... häradshövding. Man kräver inte betalt av en som blivit bestulen. Det är vad heter det, lök på laxen? Sten på bördan?”

Dickie stack en Klubicigarrett i munnen och tände den med sin Ronsontändare.

”Sten på börda. Jag tror att det enklaste är att Stjepan kallar mig herr Almcrona i fortsättningen och lämnar titlarna därhän. Men Stjepan har helt rätt: Det är intressant.”

Två dagar senare bjöd Dickie sin käresta Karin på lunch på Mosebacketerrassen. Egentligen räckte hennes lunchpaus inte till för måltider så långt från banken, där hon var anställd. Men som föreståndarinna för skrivbiträdescentralen, kunde hon ta sig vissa friheter, och Dickie hade lovat att stå för en droska tillbaka till arbetet.

Under lunchen återgav Dickie Tapanis berättelse. Han rundade av, när kyparen kom med kaffet och punschen – punsch till Dickie; Karin kunde inte kosta på sig att lukta alkohol i tjänsten, det kunde bara direktörer.

”Sen telefonerade jag till Ulriksdal och Stallmästaregården. Ulriksdal har drabbats en gång, Stallis två. Så visst är det en epidemi som har utbrutit under värmeböljan. Ibland har det inträffat både till lunch och supé. Men aldrig på två ställen samtidigt.”

Karin smuttade på kaffet

”Och aldrig här?”

”Älskling, du genomskådar mig som alltid. Det här är en av få trädgårdsserveringar i stan som inte har drabbats. Vad drar du mer för slutsats?”

Karin ryckte på axlarna.

”I alla detektivromaner frågar man alltid: Vem förtjänar på det? Och den är det alltid. Men du, nu måste jag faktiskt tillbaka till jobbet.”

Dickie lade sin hand på hennes arm.

”Du kan nog förklara din frånvaro ett par minuter till, för nu händer det saker. En herre av de två paren snett till vänster bakom dig är på väg mot herrummet med plånboken liggande kvar på bordet. Och en ensam herre snett till höger är på vippen att resa sig.”

”Jag undrade just varför du satte dig i solen vid ingången. Du vill alltid sitta i skuggan. Visste du att det skulle hända?”

”Jo, jag anade nog. Men jag visste inte när. Men som min vän Curt Hardegård säger: Man ska ha tur, det lönar sig.”

När plånbokstjuven kom rusande förbi, stack Dickie ut sin promenadkäpp och tjuven stöp raklång. Dickie satte sig grensle över mannen med käppen över hans nacke, nedtryckt av vänster hand och höger knä. Med höger hand lösgjorde han plånboken och stoppade i sin kavajficka.

”Karin, be källarmästaren telefonera efter en polispiket. Men han ska inte anmäla en stöld.”
”Jag förstår, älskling. Brottsrubriceringen är bedrägeri. Ägaren till plånboken var införstådd med tillgreppet och räknade med att få tillbaka den. Syftet var enbart att få ännu en gratis lunch”, svarade Karin.

”Du är vacker som en vårdag, Karin, men det är för ditt skarpa intellekt jag älskar dig.”

”Jag vet”, svarade Karin. ”Det hedrar dig.”




Författare:

Publicerat

Dela: