Smycket

Jag kände genast att luften förändrades, lukterna intensifierades och växternas färger lyste skarpare. Jag böjde mig försiktigt ner för att undvika de yttersta vassa grenarna från trädet som täckte stigen. Färgerna bländade mig, lyste som neon mot solens mustiga cirkel högt däruppe bland trädtopparna. Ju längre in i växtligheten jag gick ju grällare tycktes färgerna bli. Som en tavla målades landskapet upp framför mig, med de blånande bergen i fjärran. Också de verkade mer skärande i sina kantiga konturer, mörka hotfulla mot den blå himmel som så oskyldigt hägrade ovanför oss.
Jag vände mig om för att gå hemåt när ett lysande sken fick min uppmärksamhet. Där på marken låg ett smycke omgärdat av tusentals små bjärt röda blommor. Smycket var helt i guld och blänkte och glittrade som eld mot mig. Dess lyster ropade på mig, kallade och pockade. Mot min vilja tog jag upp smycket och märkte att det var ett armband. Länken var tjock och så vackert tvinnad att endast en mycket duktig smed kunnat tillverka ett sådant arbete. Jag häpnade över de små vita stenarna som var placerade i runda hållare på jämna mellanrum mellan kedjans virrvarr. Här och där glimmade det som diamanter och det var ju inget som sade att det faktiskt var det. Vem hade tappat ett sådant vackert smycke? Jag såg mig omkring. Och varför var naturen här så mustig i sina färger, som om luftens dofter tog fram de bästa ur varje träd, blomma och gräs? Hela marken vid mina fötter strålade i all sin glans och solens sken frambringade ett ljus som var overkligt och samtidigt så nära och varmt. Jag började gå tillbaka, tillbaka till skolans trista lokaler och samlingsrummets går väggar. Med smycket i handen strövade jag sakta och trevande mot den stora tegelbyggnaden som inte ännu syntes genom det lysande grenverk jag tog mig igenom. Dofterna slängdes emot mina näsborrar och etsades fast i mina sinnen. Ljuvliga dofter som ändrades för varje steg jag tog. Jag andades djupa lugna andetag och slöt hastigt ögonen. Sommardagen var fantastisk i sin skrud och jag var oändligt tacksam för att det endast var en vecka kvar till sommarlovet. Jag önskade att Britta och Stina följt med mig på denna promenad. Måste visa dem så underbart detta var att se och känna.
Jag öppnade ett öga i taget och var beredd på att skönja skolan. Istället såg jag rätt i ögonen på en ung man som undrande lade huvudet på sned och synade mig nyfiket.
”Vem är du?” frågade han.
Mannen var lång och mycket propert klädd. En grå kostym med bländande vit skjorta under och i halsen ståtade en elegant knuten röd kravatt, som en fjäril med utbredda vingar. Jag glodde på uppenbarelsen och min blick fastnade på det svarta håret som ostyrigt och lockigt hängde ner i hans panna.
”Och vem är du?” frågade jag höll hårt i armbandet, kände dess svala metall mot min hand.
Mannen gick närmare och nu upptäckte jag att han i ena näven höll en promenadkäpp, långa smala fingrar kramade den mässingsknopp som satt högst upp och glänste som guld.
”Flicka lilla, här får inga obehöriga vistas, jag föreslår att ni genast går tillbaka dit ni kom ifrån,” sa han en aning släpigt.
Hans ögon fick syn på armbandet jag höll i. Lugnt tog han upp promenadkäppen och höjde den mot mig. Som ett förlängt finger pekade han på armbandet.
”Vad har ni där?”
Jag visade honom det fint arbetade armbandet jag hittat och höll upp det mot solens skarpa strålar. Smycket skimrade som om all solens värme kom gnistrande ut från det. Jag bländades och slöt ögonlocken till hälften. Ljuset var så grällt att det nästan gjorde ont. Ett ryck i handen sade mig att mannen hastigt tog armbandet ifrån mig. Jag spärrade upp ögonen och såg att han log genom de klasar av glittrande stjärnsken som lyste runt smycket.
”Är det ditt?” frågade jag och fick hålla upp handen för att skydda ögonen mot skenet.
Mannen nickade och vände sig halvt om, som för att gå.
”Seså, gå nu hem och tänk inte mer på detta möte,” sa han och gick.
Jag stirrade på mannens ryggtavla som uppslukades av allt det murriga gröna som hängde ner som en trollskog runt omkring. Endast ett svagt prasslande avslöjade hans väg. Jag beslutade mig för att gå efter. Träden och buskarnas yviga grönska hindrade mig att färdas tillräckligt fort. Grenar som spretande tog tag i mina kläder och löv och sörja som gjorde stigen hal och seg sinkade mig. När jag gått tio minuter hade jag totalt tappat bort mannen. Inte ett spår gick att skönja efter honom, hur jag än lyssnade och spejade. Jag sträckte på halsen och såg skolans tegelbyggnad, röd och grå, stå framför mig. Nu var solen bakom moln och hela skolgården verkade mulen och trist. Asfaltens svarta platta hårdhet var som en gräns för den gyllene skog jag nyss stått i. Sakta vände jag mig om och nu var skogen bakom mig inte alls så färggrann och lysande som för bara någon minut sedan,. Inte ens bladens lyster framstod som något klart och fräscht. Träden böjde sig tungt ned med grå tunna grenar som nuddade den söndertrampade jorden där skräp och annat samlades så här nära skolan. Lukten var också annorlunda, en unken torr doft som om jorden under mina fötter gett upp och knastrande smulandes sönder av skosulor. Ljudet av sopbilen som tömde skolans container avbröt mina tankar. Suckande tog jag mig upp på skolgårdens öde yta, gick förbi de tunga dubbeldörrarna och valde istället att gå in genom sidogången där lärare och övrig personal gick in. Korridoren var tom. Stolar stod på stel rad längs ena väggen, väggen mittemot var täckt av skåp i en sjukligt grön färg som alltid fått mig att titta bort.
Där jag gick fram längs stengolvets kompakta ovansida tänkte jag på mannen jag mött, vem han var och varför han tagit det armband jag hittat. Det tillfälliga mötet med honom kanske inte var en slump. Må hända hade han följt efter mig? Ett klapprande ljud störde mina tankar. Lärarinnan Kat var på väg mot mig med sträng och snörpig min.
”Fröken Evy hur förklarar du detta. Att komma nästan en halvtimma för sent till lektionen!” Hennes röst skar genom tystnaden och bröt tvärt av när hon abrupt stannade framför mig.
Men armarna i kors stirrade hon upp mot mig. Lärarinnan Kat är nämligen mycket kort, fastän hon alltid har högklackat och stort hårburr. Det rasslade kring henne av allt det pynt hon bar runt armar och hals. Ringar prydde fingrarna och stenar i alla färger fanns representerade. Jag harklade mig.
”Jag mötte en man och han…”
”Men snälla fröken Evy nog vet du att män inte ingår i skolans moral?” snäste hon av mig och böjde sig fram på tå för att om möjligt göra sig lite längre.
Jag drog efter andan för att fortsätta mitt försvar när jag fastnade med blicken på hennes ena arm som så hårt låg korslagd över den höga bysten.
Armbandet!
Lärarinnan Kat bar på det armband jag hittat i skogen som den mystiske mannen så abrupt tagit ifrån mig. Långsamt gick min hand till smycket och hann känna dess hårda svala yta innan lärarinnan Kat hastigt drog den till sig. Med ögonbrynen till ett streck i pannan såg hon vredgat på mig. Min blick var alltjämt fästat på armbandet.
”Säg mig Kat var har ni fått…”
”Lärarinnan Kat för dig fröken Evy.” rättade hon mig snabbt.
Jag harklade mig igen.
”Jo, lärarinnan Kat, var har ni fått armbandet ifrån?” frågade jag så vänligt jag kunde.
Förvånad över min fråga tittade hon ner på sitt smycke och sedan upp mot mig.
”Det kan jag inte se att fröken Evy har något intresse av att veta. Vi har mycket viktigare saker att prata om än ett armband.”
”Men…något hände i skogen i dag och jag fann det smycke du bär på marken innan en elegant herre tog det ifrån mig.”
Lärarinnan Kat lyssnade så intensivt på vad jag sade att hon glömde rätta mig när jag duade henne. Så ruskade hon på sig och fnös.
”Fröken Evy pratar goja, nu kommer hon med mig och fortsätter lektionen innan den är slut.”
Uppspelt över det som hänt travade jag hastigt efter henne genom den öde korridoren och slog nästan huvudet i skåphörnen när vi tvärt vände åt höger.
”Han hade grå kostym och en röd kravatt i halsen, svart lockigt hår hängde ner i pannan och han hade en promenadkäpp,” flåsade jag tätt bakom henne för att få uppmärksamhet.
Kat tvärstannade så guldkedjan mot hennes byst svängde och darrade i sin längd mot magens breda bringa. Armbandet gnistrade svagt i det skärande ljus som kom från takets armaturer. Hennes ögon var stora som tallrikar och stod ut så irisens blå cirkel lyste som de blå gardiner som täckte de små fönstren borta i kapprummet. Svart klumpig maskara spretade i fläckiga pinnar runt ögonen och verkade ditsatta med stor ansträngning.
”Säg det en gång till!” sa hon högt och upphetsat mot mig.
”Mannen jag mötte var väldigt elegant, han var klädd i mörk kostym och röd kravatt och hade…”
Lärarinnan Kat började stötigt darra inför mina ögon. Som en försvagad vålnad satte hon handen i väggen och lutade sig tungt mot dess kalla kyliga fält.
”Det kan inte vara sant,” sa hon svagt till sig själv.
Jag började undra vad som hände med henne och såg mig oroligt omkring. Inga andra fanns till hands att bistå mig i denna knepiga situation. Öde och tyst låg korridoren. Kat dolde sitt ansikte med handen och drog den sakta över kindernas bleknande vithet.
”Vad är det lärarinnan Kat?” frågade jag uppriktigt orolig.
”Ingenting,” sa hon lågt. ”Ingenting.”
Oförstående gick jag vidare snett bakom henne och funderade vad som hade fått henne så upprörd. Var mannen bekant för henne? Hur och varför? Jag fick inte ihop det.
Korridoren smalnade och vi var snart framme vid trappan som ledde upp till min lektionsal. Där skildes vi åt och lärarinnan Kat sade, nu med stark och klar röst, att jag omedelbart skulle infinna mig på magister Roses lektion. Men jag kunde se hur blek och tagen hon såg ut, som om hon hastigt blivit sjuk eller fått migrän. Jag gick trappan upp och tavlorna som hängde på väggen ovanför mig skuggade lampornas dystra vita sken. Årskull efter årskull gick jag förbi och noterade vagt när korten så småningom gick över i färg. Det var då jag nästan instinktivt stannade och stirrade på det fotografi som var taget året innan jag föddes. En kall rysande känsla gick över min rygg när jag insåg vad jag såg på. Där i översta raden längst till vänster stod mannen jag mött, med oklanderligt knuten kravatt och grå kostym. Min blick följde hans arm som så lojt låg runt en rund högbarmad blondin, som lyckligt och brett log in i kameran. Runt hennes handled låg det armband jag funnit idag. Det var lärarinnan Kat och hon strålade i sin ungdomliga skönhet. Strålade som solen och träden, bladen och blommorna, som den gyllene väg jag vandrat in i den sköna rikedom som så ofattbart öppnat sig för mig. Flämtande stod jag kvar till skolklockan ringde för rast och ljud runt omkring fick mig att slita mig från tavlan och springa ner på skolgården. Andtruten stirrade jag in bland de trista tunga bladverken, glodde på allt det mörka murriga som stod som en gräns för verklighet och fantasi. En ekorre fick mig att rycka till. Han hoppade snabbt vidare och struntade blankt i mina grubblerier. Var endast nöjd med den lilla nöt han höll mellan framtassarna. Tvekande vände jag mig om och mötte skolgårdens myllrande liv med människor, kände en ensam regndroppe mot min handrygg och gick in för att leta reda på lärarinnan Kat. Hon hade en del svar jag ville ha.


Slut

Författare:

Publicerat

Dela: