Snäckan

De böljande vågorna sköljde fradgande in över den guldgula sanden. Sommarvärmen låg som ett behagligt täcke över kusten och i de runda strandklippornas skrevor blommade strandviol och förgätmigej. Uppe vid skogskanten kvittrade en hel kör av olika slags småfåglar.
Pojken tassade fram i strandvattnet med sin lilla håv. Han var fast besluten på att denna morgon lyckas med att fånga en hel plasthink full av småfisk. Långsamt och varsamt, om en jagande stork stegade han fram i det varma vattnet, spejande och spanande. Här nånstans måste de ju ligga på lur, småfisken.
Sanden kändes len mot fötterna och vattnet var behagligt varmt. Det glittrade som av tusen diamanter. En fluga surrade men annars var det vindstilla. Han hade stigit upp före resten av familjen för att få uträtta sin jakt i fred utan de andra, bland annat hans lillebror. Egentligen speciellt hans lillebror. Honom kunde man inte lita på i sånt här, han bara ställde till saker eller satt och åt sand, vilket ofta var samma sak. Dessutom hade man ofta mamman i närheten om man hade lillabror med sig.
Nej, denna jakt skulle han uträtta ensam och återvända, hoppades han, med pompa och ståt till stugans terass där han skulle förevisa sitt byte, hinken med småfisk. Han skulle fånga mer småfisk än någon annan någonsin hade gjort innan honom. Folk skulle komma vida omkring för att beskåda hans bragd och hylla honom för den magnifika fångsten. Nåja, eller åtminstone Klas från granngården och kanske Robin från två stugor långre ner på standen. Men i alla fall, mäktigt skulle det bli.
Pojken plirade intensivt ner i vattnet och smög sig långsamt fram. Där, längs bottnet pilade en liten abbore iväg. Ha! Snart skulle han vara ett steg närmare sitt mål. Han sänkte ner håven i vattnet för att snabbare kunna fånga fiskskrället. Han vadade vidare och fick syn på fisken igen. Kanske var det en annan fisk, han var inte säker men han beslöt sig för att det var densamme. En liten intet ont anande abborre. Nu gällde det. Plask! Swish! Plask! Den lilla fisken låg och sprattlade i hans fiskehåv. Hurraa! Pojken lyfte en liten näve mot skyn i en gest av triumf och vadade mot stranden där hinken stod i den varma sanden, till hälften fylld med vatten.
Snart låg den arma, lilla fisken och plaskade i den röda plasthinken och pojken återvände till sitt fiskafänge. Åter smög han som en jagande stork i det lugna strandvattnet. Han spanade längs bottnet och fösökte finna sitt nästa byte. Nånting vitt glimmade till lite längre ut. Han stannade till och tittade på nytt. Jo, nånting lyste vitt nere under vågorna bara någon meter längre ut från stället han stod på. Han funderade. Mamman hade förbjudit honom för att gå längre ut än till knäna och nu stod han där med vattnet exakt till knäna. Men den vita, tindrande saken låg bara en lite bit längre ut. Han bet sig i läpppen och tittade upp mot den lilla stugan i skogsbrynet. Han kunde inte se nån ute på terassen, men någon hade öppnat köksfönstret för den blåa gardinen fladdrade ut och in i morgonvinden. Han vände blicken tillbaks mot havet och det vita som igen glittrade till därute.
Han visste att han aldrig skulle hitta den igen om han inte tog tillfället i akt. Det var nu eller aldrig. Sannolikt skulle han ådra sig sin moders vrede om hon såg honom men nu fanns inga alternativ. Han måste ta reda på vad det var för en skatt som lurade under ytan strax utom räckhåll för honom. Han tittade en sista gång upp mot stugan, bestämde sig, tog några steg utåt och böjde sig ner för att plocka upp det vita, skimrande som låg där och kallade på honom. Vad kunde det vara? En skatt av nåt slag, en sjörövarpeng eller kanske en fin snäcka. En magisk amulett som näcken lämnat i standvattnet för honom att finna. Han kände att det pirrade i magen, å han måste helt enkelt få tag i den. Pojkens fingrar slöt sig om den vita saken som kändes väldigt lätt i hans hand, det måste vara nåt väldigt speciellt tänkte han.
Han lyfte sin hand långsamt upp ur vattnet för att inte tappa vad det än var han just hade hittat. Han kände att det låg inne i hans hand nu i tryggt förvar. Han var otålig på att få se vad det var men tillika kom han ihåg sin moder ord om att han inte skulle vada längre ut än till knäna. Han tittade snabbt upp till stugan igen och tog några snabba steg närmare stranden. Han var säker nu och han pustade ut. Med darrande fingrar och bultande hjärta öppnade han sin slutna näve, sakta, sakta. Några droppar vatten rann ur den lilla handen och den var full av sand. Mitt i handflatan låg en rund, avbruten ändan av en vit plastsked.
Vilken besvikelse, han hade verkligen hoppats på en snäcka. Morgonsolen glittrade över den ljumma viken, pojken fortsatte jaga småfisk i strandvattnet. Ute till havs gled ett lastfartyg, mässpojken stod i aktern och tittade på hur den punkterade soppåsen sjönk i aktersvallet.
Det skulle bli en varm dag.

Författare:

Publicerat

Dela: