Solstråle och Aftonstjärna

Solstråle och Aftonstjärna.

Tänk dig ett landskap som är helt tomt.
Inga djur, inga träd, inget gräs, inga blommor, ingenting.
Det enda som finns är jorden, bergen och havet.
Tänk dig en grotta, och inne i grottan ser du en liten flicka. Hon sover.
Hon ligger på det kalla stengolvet och huttrar
Hon har långt askblont hår och bär en vit klänning.
Hennes namn är Solstråle, och hon är vårens budbärare.
Plötsligt droppar en vattendroppe från grottaket ned på hennes panna.
Hon rycker till och slår upp ögonen.
De är skogs gröna och fulla av liv.
Hon reser sig sakta upp och borstar av smutsen från hennes vita klänning. Hon går ut ur grottan.
Hon går ut över den kala marken och undrar varför allt är så tyst.
För att bryta tystnaden börjar hon sjunga. Det är den vackraste sång som någonsin hörts. Den är så klar och ren att den skulle ha fått den mest hatiske att börja älska. Den är så simpel och vacker att den skulle ha fått änglasång att låta som grodkväk. Den är så vemodig att den skulle ha fått vem som helst att falla i hjärtskärande gråt, men också så glad att den skulle ha fått dem vilja skratta tills de fick ont i magen. Och när jorden hör denna gudomliga sång så vaknar också den från sin djupa sömn och skjuter upp träd i de vackraste former, frodigt och grönt gräs, exotiska blommor i regnbågens alla färger, och överallt är det plötsligt den vackraste skog man någonsin kunnat tänka sig. Och ur skogens hålor kommer alla djur krypandes fram och hälsar Solstråle som deras drottning. Fåglarna sjunger med i hennes sång och den ekar över hela världen. Alla är så lyckliga. Till sist kommer solen och värmer deras kinder och täcker skogen med dess gyllene sken. Den lyser extra starkt på Solstråle, som fortfarande sjunger.


Tiden går och de lever lyckliga.
Solstråle blir större och större, och vackrare och vackrare.
Solstråle är vän med allt och alla i skogen och tiden kunde inte varit lyckligare.
Så en dag så har Solstråle blivit vuxen.
Nu hade det blivit ännu varmare i skogen och blommorna och träden var ännu vackrare.
Nu är det sommar.

En dag då Solstråle leker med älvorna så kommer plötsligt hennes trognaste vän, fjärilen Maya, flygandes och viskar uppspelt i Solstråles öra att hon sett en annan människa i skogen.
-Var då? undrar Solstråle förvånat, hon trodde hon var den enda.
Maya säger åt henne att följa med så skulle hon föra henne till den andra människan hon sett.
Solstråle springer som vinden över stock och sten genom skogen efter fjärilen, hon är så otroligt nyfiken på vad hon skulle få se att hon inte vill förlora en enda sekund. Tillsist stannar Maya upp i luften och viskade till Solstråle:
-Där! Under det stora trädet där borta.
Och då ser hon honom.
Han är inte som hon, han ser så annorlunda ut.
Han har stora ögon svarta som natten med nattens alla vackraste stjärnor i dom. Hans hår är också svart och glänser som siden.
Kring hans hjässa vilar en krans av silver stjärnor.
Han är det vackraste hon någonsin skådat.
När han får syn på henne där hon kommer mot honom, sakta gåendes över gräset, reser han sig upp och går för att möta henne.
Han i silver skrud, hon i guld.
Han så mörk, hon så ljus.
När de kommer fram till varann stannar de upp och bara ser på varann. –
Vem är du? frågar Solstråle till sist.
- Jag är Aftonstjärna, Nattens son.
- Vet du vem jag är? frågar Solstråle.
- Ja, du är Dagens dotter och drottning över den här världen, replikerade han stillsamt.
- Att jag är drottning visste jag, men inte att jag var dagens dotter. Säg, hur kom du hit? undrar Solstråle.
-Jag kom ned från rymden för att hålla dig sällskap här nere.
Jag skickades av månen.

Och så bjuder Solstråle Aftonstjärna till hennes Glänta där hon brukar sova.
Och där ligger de i gräset och pratar och pratar om allt som finns och prata om. Och de är så lyckliga, och så kära att de glömmer bort världen därutanför. De har enbart ögon för varann.
Och så kommer det sig att skogen börjar förfalla, för det finns ingen drottning att vårda den längre. Bladen gulnar och dör och faller av träden. Det blir kallare. Blommorna och gräset börjar också dö.
Fjärilen Maya försöker förtvivlat få Solstråle att göra något, men Solstråle ser inget, eller hör inget annat än Aftonstjärna.
Och nu är djuren inte så lyckliga och nöjda längre.
De känner sig sårade och arga, hur kunde hon, som var deras drottning, bara strunta i dom så där?
Och så en dag, när nästan alla växter har dött,
så har de fått nog. De ser till att den giftigaste av spindlar kryper fram till Aftonstjärna och biter honom i handen. Han skriker till, ser på Solstråle en sista gång, och dör.
Solstråle skriker ett skri så hjärtskärande att det får hela skogen att frysa till is.
Sorgeskriet klövs i tusen bitar och faller ned över världen som små vita flingor.
Det är den första snön.
Solstråles hår förvandlas från solgult kritvitt och hennes läpar blir blå. Hennes ögon förut så livliga och gröna blir grå och tomma. Hon springer och springer genom skogen och skriker ut sin sorg.
Hon som hade älskat kärleken, nu hatar hon den.
Hon vill inget längre, inte ens leva. Hon går tillbaka till grottan där hon först vaknat en gång för så länge, länge sedan.
Och där lägger hon sig ned på den kalla, kalla marken, och sluter ögonen för sista gången.
När Maya finner henne ligger hon under ett lager av silverfrost och utefter hennes kinder finns isdroppar – hennes sista tårar. Maya berättar för de andra djuren och då skäms de för vad de gjort.
De ber solen om förlåtelse, de ber den ge Solstråle ett nytt liv. Och eftersom solen också älskar Solstråle, så gör hon det, hon gör så att solstråle förvandlas till den lilla flickan igen.
Den lilla flickan full av liv.
Och så upprepas historien om och om igen, i all evighet.
Den kallas för de fyra årstiderna.

Författare:

Publicerat

Dela: