Som en blomma

SOM EN BLOMMA

Av

Peter Nilsson


Denna novell tillägnar jag Anna som fick igång min inspiration att skriva igen..


Hon tittade ut genom fönstret, med sitt fårade och bleka ansikte, på det vackra sommarvädret utanför. Solen sken och de gröna träden vajade vackert i vinden. Dansade en sommardans med löven som följsamt trevade och famlade med sina grenar efter något ouppnåeligt. Solen kastade sina varma strålar på marken utanför. Värmde upp allting med enbart sin existens. Spred glädje, efterlängtad värme, efter en kall och ruggig vinter..

Där inne på sjukhuset kändes allting bara kallt och tomt. Fläkten som någon hade satt in på rummet kändes bara obesvärad och fyllde inte alls den behagliga kyla som man kan känna när det är varmt och hett. Men hon brydde sig inte längre. Det var ett tag sedan hon hade brytt sig överhuvudtaget. Allting kändes bara tomt och innehållslöst. Meningslöst var kanske ordet som kom närmast sanningen..
Allt hon brydde sig om var att sitta och titta ut på livet utanför. Livet som hon aldrig skulle återvända till. Livet där hon aldrig skulle delta igen. Skulle aldrig få känna solen varma andetag mot sin hud. Skulle aldrig få känna sommarens varma vind smeka över sin kropp. Aldrig få springa på en sommaräng med blommor i regnbågens alla färger. Aldrig få uppleva friheten igen.

Hon tog sig sakta över ansiktet med darriga händer, som kändes torrt som pergament. Kände fårorna i sitt en gång så vackra ansikte. Hon kunde skymta sin spegelbild i fönstret och det var något hon helst aldrig skulle vilja se igen. Det var inte hon länge.. Kunde inte vara hon..
Hon som hade haft ett leende som kunde smälta is.. Ögonen som varit blå som himlen, var nu endast ett par tomma ögonhålor med apatisk blick.. Som längtade bort, bort från alltihopa..
Ville bara få slut på allting. Men vad skulle hon göra.. Medicinen de stoppade i henne förlängde bara eländet. Trots att hon visste det var lönlöst. Det fanns ju ingen bot, bara tillfällig lindring. Hon visste att det bara var en tidsfråga nu. Vilket kändes bra på något egendomligt sätt. Inte för att hon ville att det skulle ta slut, men under dessa premisser var det nog den bästa utvägen.

Vasen med blommor som stod på fönsterbrädan, var full av rosor. Rödaste rosor som höll så sakteliga att vissna, precis som hon. Men den underbara lukten fanns fortfarande kvar och spred sin behagliga lukt.. Hon andade in den ljuvliga lukten som påminde henne om en helt annan värld..
En värld där människor var friska. Människor som skrattade och log. Skämtade och lekte. Barn som sprudlade av glädje, hoppade hage och sprang barfota på stranden.

Ett diffust minne dök plötsligt upp av en helt underbar strand, hon kom inte riktigt ihåg vart den låg, men den hade etsat sig fast i hennes minne.. Havet hade legat helt orört, med små, små vågor som kluckade in mot hennes fötter. Hon hade gått barfota, lämnat sina fotspår bakom sig som ett spår till efterlevande. Hon hade aldrig tidigare känt sig så fri som då. En varm havsvind hade rufsat hennes hår och hon hade lett mot det gudomliga väsen som kan kallas sommar..
Hon gick fri på den öde stranden, gick in sina fotspår i den mjuka sanden. Hon hittade några runda små färgade stenar som hon hade sparat. Det var speciellt en hon hade fastnat för. En sten som glittrade som guld med ett svart streck mitt i. Hon hade sparat den och alltid haft den med sig i fickan, som en lyckosymbol. En symbol som kanske inte förespådde lycka med facit i hand. För innerst inne hade hon förstått att det svarta strecken hade förespått något helt annat..
Hon höll den i handen, och tittade på den. Alltid lika hänförd, för det var fortfarande den vackraste stenen hon sett. Så vad som än hade hänt hade hon behållit den, som en talisman mot olycka!!
Den dagen hade varit helt underbar på alla sätt och vis.. Hon hade gått in sina fotspår i evigheten, även de fort hade spolats bort bakom henne.. Precis som hon själv..

En sköterska väckte henne ur hennes funderingar, och hon tittade blekt emot henne. En sprudlande glad tjej stod framför henne med en liten bricka med några piller och en mugg med vatten..
– Då var det dags igen, sa hon och försökte sig på ett sprucket leende. Hon tvingade i sig medicinen, som smakade lika illa som vanligt. Sen var det dags för den smärtstillade sprutan som hon fick ta oftare och oftare..
Strax därpå dåsade hon till. Försvann in i drömmarnas hemliga land. Hennes kala huvud föll sakta ned mot axeln. Sköterskan la försiktigt en liten kudde till stöd för hennes huvud och gick sakta sin väg. Hon stannade vid dörren och tittade tillbaka på kvinnan som satt ensam i en fåtölj, härjad och plågad av en sjukdom, som med förakt kunde kallas döden..
Döden hade tagit sitt grepp och vägrade släppa taget.. Liemannen hade redan höjt sin lie, och var beredd att i vilket ögonblick hugga av den sköra tråden som kallades livet..

Kvinnan drömde om blommor, som alltid varit hennes stora intresse. Vackra blommor som doftade himmelskt. Röda, blå, färgerna spelade inte så stor roll…
Hon svävade fritt i en virvlande dans bland molnen. Såg den underbara världen nedanför sig. Allt det blå vattnet var hänförande. Glittrande vågor, långt därnere som blinkade stjärnor som ledde henne fram på hennes väg mot oändligheten.
Hon bredde ut sina armar likt vingar och flög mot ljuset.. Smärtorna avtog och hon kände sig levande igen för första gången på länge.. Ljuset omvälvde henne, svepte in henne. Tog emot henne som en efterlängtad varm vind, som viskade hennes namn, gång på gång..
Hon såg någonting, som inte kunde beskriva. Det kunde inte sägas med ord, utan det var med än känsla som hon aldrig känt förut. Varma andetag, heta omfamningar och en kaskad av färger exploderade som ett fyrverkeri som aldrig skådats av någon tidigare.. Snurrande och virvlande kastades hon in i färgerna och blev ett med dem..

Rosorna som stod i sin vas slokade och en av dem tappade sina röda kronblad, som singlade sakta ner mot golvet och la sig till ro. Blommorna vissnade och dog, så sakta och vemodigt sitt korta liv. Plockade för någon vecka tidigare dog dem precis så som blommor ska.
I hennes högra hand låg den guldglittrande stenen, men nu öppnades sakta hennes hand och stenen föll i golvet och delades till två halvor. Det svarta strecket pulvriserades och försvann som det dåliga omen det varit, till en talisman som bringade frid..
Ett sista andetag, och munnen drogs upp med ett leende som kunde smälta is. Ögonen öppnades en sista gång, blå som himlen utanför……och hon dog som en blomma…

© Peter Nilsson





Författare:

Publicerat

Dela: