Som en evighet...

”Sandy! Är det du som är Sandy? Vad trevligt att ha dig här. Kom hit så ska jag hjälpa dig med väskan, den ser tung ut.”
Jag ser på henne genom halvslutna ögon och känner den dånande huvudvärken avta lite. Moster Rebecka heter hon, om jag inte minns fel. Hon har ett förkläde slarvigt knutet runt midjan och ett hårband håller undan den mörka luggen. Det var längesen jag träffade henne, mycket längesen, kan jag ha varit fem år?
”Du är säkert trött efter resan”, mumlar hon och lyfter upp den röda resväskan jag har packat ner mina tillhörigheter i. Den innehåller allt jag äger, allt jag minns och allt jag någonsin brytt mig om. Och hon tar den ifrån mig?
”Jag kan bära den själv.”
Min röst är ostadig eftersom jag inte pratat på länge och den darrar på vissa ställen. Hon hör det och jag känner skammen svälla upp inom mig. Vilket dåligt intryck, nu står jag här och rodnar.
”Men kära hjärtanet, mår du bra? Du ser lite blek ut? Givetvis kan du ta din väska själv. Maten står på bordet, jag hoppas du gillar köttbullar. Vi har inte handlat på länge och du vet hur långt det är härifrån.”
Hela tiden pratar hon medan vi långsamt går in i huset. Jag tittar hastigt på det innan dörren sluter sig bakom oss. Det ser ganska mysigt ut faktiskt, vita putsväggar och nymålade blå fönster. Runda fönstren och det första jag kommer och tänka på är en båt. Taket är svart och jag ser på de ostadiga pannorna med en viss osäkerhet. Det ser ut som om minsta vindpust skulle kunna blåsa ner dem. Hur stället jag bodde på förut såg ut, vill jag helst glömma. Minnena har redan börjat försvinna.
När vi kommer in i den ljusa hallen känner jag doften av bränt. Rebecka mumlar något om glömt och rusar in i köket. Jag står förstrött kvar och fingrar på min dragkedja. Jag är fortfarande klädd i en uppknäppt vit jacka och långa jeans som sitter tajt runt mina smala ben. Kängorna är leriga efter promenaden hit och jag fryser fortfarande. Det är trots allt mitt i vintern.
Rebecka kommer in igen och jag försöker le mot henne. Hon ser nästan medlidsamt på mig men tar inte upp ämnet. Jag visas in i köket och sätter mig ner på en stol. Det är knappt jag vågar se på maten. Det går inte ner en bit, även om jag sitter och vänder på makaronerna med gaffeln, för glaset till munnen och spetsar en köttbulle. Rebecka äter mycket. Flera portioner, och mycket tar hon varje gång. Jag avundas henne, för ändå har hon en snygg form. Ansiktet är avlångt och vackert, munnen en aning bred men annars… och sedan de där klara blå ögonen som jag försöker undvika gång på gång för att dem påminner mig om någon. Någon jag en gång kände.

--
Fortsättning krm eventuellt upp.

Skriven av: Kajsa Andersson