Sommarfiske

När jag var liten var jag en hejare på att fiska abborre. Jag och brorsan brukade gå ner till bryggan vid den lilla sjön där vi bodde, och där höll vi sedan till hela somrarna, från tidig morgon till sen kväll, och det spelade liksom ingen roll om det spöregnade tre veckor i streck. Fiska kunde man ju göra ändå. Den enda som inte var så förtjust i vårt sommarnöje var morsan. Speciellt inte när det regnade eftersom det innebar att vi kom hem dyngsura och nedkylda. Och fastän hon förbjöd oss att gå ut när vi var snoriga och hade ont i halsen så passade vi på att sticka iväg så fort hon gick ner till affären för att handla cigaretter, mjölk eller kaffe.
Min näst värdefullaste pryl, alla kategorier när jag var liten, var mitt fiskespö. Jag hade fått ett av brorsans avlagda fiskespön, han behövde det inte längre eftersom han fått ett sprillans nytt av farsan. Vad han däremot saknade var det perfekta draget, något som jag hade och det var alltså det som var min allra värdefullaste pryl. Jag minns att jag alltid var tvungen att gömma mitt allra bästa drag, det som jag hade fått av gubben Jönsson för flera år sedan, och minst en gång i veckan så bytte jag gömställe för jag visste att om brorsan hittade det så skulle jag aldrig se det igen. Han erbjöd sig flera gånger att köpa det av mig, men hur skulle jag kunna sätta ett pris på något som för mig var ovärderligt.
Från de här somrarna har jag bara goda minnen. Brorsan, som i vanliga fall inte ville bli sedd i närheten av mig, spenderade nästan all sin tid med mig. Till och med när hans polare ville vara med honom så tog han med sig dem på våra fisketurer. Det märktes att han var stolt över mig, stolt över att känna den duktigaste abborrfiskaren i hela stan. Och jag var stolt över att han var stolt. Jag kan faktiskt inte komma på något som gjorde mig stoltare än när brorsan förklarade för sina polare att om de ville vara med honom så fick de helt enkelt följa med honom och fiska. Men jag tror inte att någon av hans polare någonsin märkte hur stolt han var över mig. De undrade nog varför han alltid skulle släpa med mig på sina fisketurer, jag var ju liksom bara i vägen. Och dessutom så tog jag ju all fisk, det var ju därför som de aldrig lyckades få upp några.
Så en sommar var brorsan helt plötsligt inte intresserad av fiske längre. Han hade fyllt femton och ägnade hellre somrarna åt att köra moppe och att träffa tjejer än att hänga med mig nere vid sjön. Och helt plötsligt så kände jag att det kanske inte var så himla stort att fiska abborrar. Det kanske fanns roligare saker att göra. Vad det kunde vara visste jag inte riktigt, men brorsan brukade ju ha rätt i vanliga fall, så jag började intressera mig för moppar. Jag samlade på mig varenda bild jag kunde hitta, och jag läste allt som fanns att läsa (vilket i och för sig inte var så jättemycket). Jag visste allt om moppar och jag gjorde mitt bästa för att imponera på brorsan med mina kunskaper. Men brorsan tyckte inte att det var så imponerande med ett syskon som kunde rabbla fakta om motorer och hästkrafter. Moppen var han bara intresserad av som fortskaffningsmedel och till viss del för att han kunde impa på tjejer med den.
Jag gav upp mina försök att imponera på brorsan och bestämde mig för att gå tillbaka till fisket igen. Glad i hågen plockade jag fram mina fiskeprylar från källaren, där de hade stått och dammat sen förra sommaren, men upptäckte snart till min förskräckelse att jag inte kunde hitta mitt drag. Jag letade överallt, i källaren och på mitt rum. Jag korsförhörde brorsan som sa att jag var fånig och varför skulle han bry sig om mitt drag för? Till slut frågade jag morsan om hon visste någonting om min dyrgrip. Det gjorde hon inte påstod hon, och jag hade inget annat val än att tro på henne.
I förra veckan nämnde jag min förlorade barndomsklenod för brorsan, men han skrattade bara och sa att draget, det hade han sålt för en tia till en av killarna i porten bredvid vår. Och inte hade det väl varit så viktigt som jag fick det att låta nu, femton år senare, det var ju ändå bara en metallbit. Och för honom kanske det var precis så enkelt, en liten metallbit var vad som skiljde honom från lillsyrran, som ju var en hejare på att fiska abborre. För även om han hade varit stolt över mig så kunde han ju knappast erkänna att han hade blivit slagen av en tjej. Nej, då var det enklare att skylla på en simpel liten metallbit.

Skriven av: Johanna Andersson