Sommargräset

Sommargräset

Spelet böljade fram och tillbaka. Grabbarna tjoade och skrek och besvikna målvakter skällde på sina backar. Jag höll ut hela första halvlek, sedan gav jag upp. Det var för varmt.

Svettig och andfådd slängde jag mig ner i gräset bakom det närmaste målet. Raklång på magen och med det doftande gräset rakt upp i näsan låg jag där i solen.Efter en stund rullade jag över på rygg och drog T-skjortan upp över ansiktet.

Förutom de ivriga tjuten utifrån ängen var det tyst runt omkring mig. En tystnad som blev annu kompaktare och skönare när fotbollsmatchen plötsligt var över och stojet från ängen tystnade.

Raklång låg jag där i det gröna sommargräset och jag njöt av tystnaden och av mjukheten och av dofterna. Och plötsligt slog det mig hur mycket jag saknat allt det här,det mjuka och gröna. Hur mycket jag saknat det doftande sommargräset,träden, buskarna och de färgranna blommorna.

Allt detta hade jag saknat, det fanns inte ute på havet. Det fanns inte heller mellan de grå magasinen i hamnarna eller längs de kilometerlånga betong och cementkajerna. Nej, där fanns bara en dyster, grå hårdhet. Allt runt en sjöman verkade att vara hårt. Båtens konstruktion är hård, det måste den vara. Stål och järn överallt. Däcken är hårda, lejdarna och greatingarna i maskinrummen är hårda. Arbetet är hårt och själva havet är för det mesta hårt och grått.

Nu när jag låg här mitt i det doftande, gröna sommargräset kände jag hur mycket jag saknat allt detta.

Det var så skönt där i gräset att jag måste ha slumrat till en stund. Och när jag brutalt väcktes av en fotboll som plötsligt damp ner på min bara mage, flög jag yrvaket upp och möttes av grabbarnas förtjusta miner...

Skriven av: Boris Söderberg