Sommarkatten

Molntrasor jagade över den mörka himlen och vinden susade genom den ödsliga platsen.
Fåglar. Korpar och skator flockades. Skapade klungor av skuggor som utgjorde rörelse och liv. Fåglar som stannade kvar, inte lämnade platsen. Kände de lukten av den sårade, sargade kroppen? Blodet som gått hans vener förlorat, bildat fläckar utanför hans varelse.
Tiden stod stilla i hans nya värld. Den gamla var borta för alltid.

Drömlikt grävde han sig uppåt. Den sura, våta jorden som omgav honom, fick det att sticka till i det lilla luktsinne som fanns kvar. Döden hade ännu inte fått honom att försvinna.
Han kände drivkraften inom sig, en gnista som på något vis glödde. Ett sista kraftsprång fick honom upp ur det sura, våta. En tass som klöv en del av jordens yta, och han var nu en del av rörelserna, av klungorna med skuggor. Men inte av livet. Den delen var förbi.
Hans skepnad var nu en del av mörkret. Det kalla mörkret. Gestalten som var kvar av honom började gå därifrån. Fåglarna ville picka på honom, de närmade sig, likt gamar.
Han väste till och blev lämnad ensam. Hans ögon lyste starkt genom mörkret, återspeglade det enda levande som inte hade övergett honom. Hans begär av hämnd. Det förde honom vidare genom natten, genom mörkret. Det kalla som hans skepnad blivit en del av.
Och han skyndade vidare genom midnatten. Han hade inte lång tid på sig, han var tvungen att hinna innan mörkertiden var förbi, det hade han en känsla av.
Annars skulle hans begär av hämnd kanske förgöra det som var kvar av hans varelse.
De tre tassarna som bar upp hans kropp gjorde sitt bästa för att vara honom till lags.
Den fjärde var bortsliten. Likaså hans svans, som det bara var en liten stump kvar av.
Han kunde inte längre vifta med den. Det gjorde honom arg. Ilskan brann genom honom som en skäreld. Det fick hans hämndbegär att öka. Han vandrade vidare genom allt det svarta.
Han fick syn på det direkt. Huset. Hans gamla. Han väste föraktfullt.Som vanligt var flera fönster öppna. Det hade han snabbt lärt sig då han kommit dit i början av sommaren. Nu var sommaren på väg mot sitt slut. Familjen skulle åka därifrån snart, det visste han. Han hade ju varit med förr, ett år innan, och ett år innan det.
Då hade han också blivit ivägkörd, ut ur huset. Bort från det liv han tyckt så mycket om.
Första året hade han tagit sig in i huset igen efter att människorna åkt iväg.
Förra året hade han blivit omhändertagen på ett katthem. Han hade haft det bra där, och en dag hade han fått ett nytt hem. Men han hade inte glömt familjen i sommarhuset. Hans människor. Så när sommaren kom hade han återvänt dit. Blivit deras lilla sommarkatt igen.
Och han hade försökt allt, gjort sitt bästa för att få dom att vilja ha kvar honom.
Men när hösten börjat komma hade han återigen blivit ivägkörd.
Denna gång hade han vägrat ge sig iväg. Snällt jamat och strykt sig mot mannen som varit hans husse. Spunnit. Och känt mannens fot mot sig. En spark. En till. Han hade flugit genom luften och hamnat ute på den stora vägen. Det sista han sett var hur mannen gått in i huset utan att se sig om. Han hade tagit sig upp på alla fyra, men inte hunnit ta något steg.
Bilens strålkastare hade bländat honom. Sedan hade allt blivit svart.

Han visste inte hur lång tid som förflutit sedan han hamnat nere i den sura, våta jorden och fram tills han åter igen stod framför huset. De var ännu kvar. De hade inte åkt än.
Han lunkade fram. Lyckades ta sig in genom fönstret på undervåningen. Det var tyst överallt, förutom de snarkningar som hördes från mannen, som hade somnat i soffan framför tv:n. Han visste inte hur många gånger han kurat ihop sig hos sin husse i soffan, sovit på den stora breda magen och blivit klappad. Just tanken på det fick hans inre att koka. Han gick in i rummet. Satta sig framför soffan och såg upp på mannen, som låg med ryggen mot honom.
Han satt en lång stund och bara stirrade. Så vände sig mannen om. Filten åkte ner över axlarna och blottade strupen. Han fortsatte stirra på mannen. Det ryckte till i mannens ögon, och så öppnades dom. De stirrade på varandra. Hans inre glödde. Mannen öppnade munnen för att säga något, men han hann före. Tog ett väsande språng och spände ut de klor han hade kvar. Mannen skrek. Meddetsamma hördes steg från övervåningen, inom kort i trappan. Han hoppade så snabbt han kunde ut på gården igen. Under tiden färgades soffan och filten röd. Han gick därifrån. Lyckades vifta på den svans som inte fanns. Hans antagonist var borta. Och hämndbegäret hade inte förgjort honom. Det hade frigjort honom. Hans sista drivkraft förde honom tillbaka till kyrkogården. Vid ett träd stannade han. Hans tre små sårade tassar orkade inte med mer. Han kände sig helt slut. Föll ihop i skuggan under trädet. Det började bli lite smått ljust. Fåglarna. De gamlika skatorna och korparna var tillbaka, och pickade i de blodiga tassavtryck han lämnat efter sig på marken. Molntrasorna jagade fortfarande över himlen. Och vinden susade genom den ödsliga platsen. Hans tid var förbi.

Skriven av: Jessica