Sommarminne/2

Sommarminne/2

Gruppen av bybor drog sig lite grand till sidan när smeden började berätta för de nyanlända vad det var fråga om.
- Ziegenarsällskapet som kommit hit undrar om de kan få stanna här i byn några dagar sa han.Inte mer än en vecka, sedan skall de ge sig iväg. De har en kvinna med som väntar barn och en äldre man som blivit sjuk.- De berättar, fortsatte smeden att de den senaste tiden farit illa och att de är i behov att vila upp sig några dagar. Smeden tystnade och såg villrådigt på byborna. - Jaa sa han,det var så de sa´ till mig...

Byborna som stått tysta och lyssnat på smeden, skruvade besvärat på sig. Ingen sade något. Men plötsligt bröt sig storbonden ut ur gruppen och gick fram till de fyra främlingarna. Han ställde några korta frågor till den tjocke mannen med klockan och såg sedan med bister, allvarlig uppsyn upp på de fyra främlingarna. När han granskat var och en av männens trötta och spända ansikten vände han sig om och gick tillbaka till oss bybor. - Vi går åt sidan sa han och gick några meter längre bort på gårds-
planen. Vi andra i gruppen följde efter. Främlingarna stannade kvar där de stod mitt på gården i den gassande solen. De förstod vad det var fråga om. Alldeles tysta stod de där och väntade. Den lilla flickan tycktes också förstå vad det var fråga om, för även hon var tyst.

Storbonden såg allvarligt på oss innan han började tala. - Det här problemet har vi aldrig haft här i byn tidigare sa han. Det är svårt, de är ju människor de också precis som...Han tystnade när mor plötsligt ropade från farstubron. Överraskade vände vi våra blickar dit upp, till bron. Ytterligare en kvinna syntes däruppe. Det var Emilssons rödhåriga hustru. Storbonden vinkade att de skulle komma ner till oss på gårdsplanen. Genast som de kommit fram till oss andra såg mor noga på den lilla flickan och främlingarna som stod en bit därifrån. Sedan vände hon sig till far:

- Vad är det egentligen fråga om? Vad vill de, vad vill de här människorna? Far skulle just börja förklara när storbonden harklade sig och tog till orda: - De här människorna är ziegenare började han, de har inga fasta boplatser utan de reser ute på vägarna året om. Nu har de hittat hit till vår by. De ber att få stanna i byn i högst en vecka. De har en kvinna med som väntar barn och en äldre man som blivit sjuk. De har också några barn med sig. Alla vi vuxna vet ju vad som sägs om dessa människor, att de stjäl och hittar på allt möjligt jävelskap. De är vana att bli bortjagade, att aldrig få stanna till någonstans förutom långt bort i vildmarken.

Storbonden såg frågande och osäker på oss bybor. - Hur skall vi bestämma fortsatte han? Vi måste lämna besked och tala om för dem om de får stanna här i byn några dagar eller om vi skall mota i väg dem, jaga ut dem från byn?

Några bybor mumlade surmulet, men det beslöts ändå att följet skulle få stanna några dagar. De skulle få slå läger nere på ängen. Den äldre hostande främlingen tog storbonden i hand och tackade. Sedan såg han på oss andra, förde upp sin ena hand mot det breda hattbrättet och log. Innan ziegenarna körde iväg den korta biten ner till ängen, hämtade två av de yngre männen en tjugo liters mjölkkanna från en av bilarna. Den fyllde de upp med vatten från smedens gårdspump...

S L U T

Skriven av: Boris Söderberg