Söndagsfrukost

Söndagsfrukost

Han vaknade när solen gick upp, ledigheten till trots. Solen kastade sina strålar genom persiennens mellanrum och dess ljus föll över sovrumsgolvet. Golvet var ett rosa plastgolv från åttiotalet som de inte hade kommit sig för att byta. Han sträckte på sig så att tårna snuddade sängstommen, och stönade till. Sedan lyfte han på duntäcket. Sängkläderna var av djupblå satin, frugan köpte dem när de var i Paris härom året. Han satte fötterna på golvet och kände kylan krypa in under skinnet på fotsulorna, för att därefter färdas upp genom kroppen. Han satt så ett tag och betraktade golvet. Det rosa, skimrande golvet innehöll stråk av gråbrun spräcklighet. Aldrig tidigare hade han så ingående betraktat ett golv. Han satte armbågarna mot sina flanellpyjamas –beklädda ben och drog sedan sina stora nävar över sitt vindbitna ansikte, över den kulliga näsan och de buskiga, rödbruna ögonbrynen. Han drog sedan händerna över sin skalliga hjässa. Efter ett tag reste han sig mödosamt upp, lyfte en fot för att sätta ner den andra, lyfte nästa fot för att sätta ner den andra, lyfte återigen den förra foten för att sätta ner nästa, allt medan han styrde kosan mot sovrumsfönstret. Han kom fram till sovrumsfönstret och sträckte upp högra handen för att dra upp persiennen. Den grå, metalliska färgen på persiennen matchade himlens färg, visade det sig. Det såg kallt ut utomhus. Kanske skulle han och frugan ta sig en lång, skön söndagsfrukost idag. Det fanns ingen anledning att ta sig ut ändå i den här kylan. Sovrumsfönstret vette mot en väldigt stor innergård, omringad av hus. Det stod kala, höga träd på gården. Förutom träden fanns där en liten lekplats med en röd rutschkana och en gungställning. Deras lägenhet låg på tredje våningen. När han öppnade fönstret på vid gavel för få sig ett djupt andetag med frisk luft i lungorna, såg han en brun-vit spräcklig katt smyga runt knuten på ett av husen. Han huttrade till och drog sedan handtaget till fönstret mot sig. Fönsterglaset nuddade hans nästipp. Det kändes kallt. På väg mot sovrumsdörren snubblade han över en bok. Det var Fjodors Dostojevskijs Brott och straff som han försökt sig på att läsa för en tid sedan. Han hade läst 400 sidor men gav sedan upp då han inte längre kunde hysa några förhoppningar om att historien skulle börja bli intressant om han bara orkade plöja igenom några sidor till. Han plockade upp boken med båda händerna, lade den på nattduksbordet intill sin sida av sängen, den högra sidan, och öppnade sedan sovrumsdörren som var belägen till höger om nattduksbordet. Innan han gick ut genom sovrumsdörren, som var av mörkt trä och vars handtag hade koppardetaljer, tittade han mot sin fru som låg på vänstra sidan av sängen. Hennes kropp var helt dold under det satinbeklädda duntäcket. Endast hennes rofyllda ansikte tittade fram under en kalufs av askblont hår. Hon hade långa ögonfransar, frugan, och han brukade skämta med henne om att hon kanske borde fläta ihop dem med resten av håret, så att de inte skymde hennes sikt så. Han öppnade dörren och gick ut, stängde inte dörren helt efter sig utan lämnade den lite på glänt, med förhoppning om att frugan skulle vakna till liv när han började väsnas i köket.

Hon vaknade till av ljudet av kaffekokaren. Vilket härligt uppvaknande! Gubben har visst gått upp för att göra frukost. Hon ändrade liggställning och kurade in sig i täcket. Det här med satintäcken var dock en bluff, konstaterade hon för hundrade gången. Bomullslakan var ju både skönare och billigare. Hon kunde inte låta bli att känna sig lite lurad. Bomull var alltid det bästa tygvalet, vare sig det gällde kläder till kroppen eller sängen. Ett mjukt och hemvant tyg. Lättjefullt sträckte hon sig raklång under täcket. Det smärtade plötsligt till i ryggslutet och hon tvangs ligga kvar i den ställningen tills värken släppte, med händerna över huvudet. Tids nog kunde hon dock åter slappna av och njuta av värmen under täcket. Hon visste att det var kallt utanför sängen. Gubben hade öppnat fönstret. En grå och regntung himmel var allt hon kunde se i liggande ställning, och hon bestämde sig därför för att våga klivet. Kanske skulle hon kunna se en ljusning bortom horisonten, en stycke blå himmel bortom den grå massan? Hon drog försiktigt täcket från sin kropp. Under var hon naken. Spritt språngande, in på bara mässingen. Det hade tagit tid för gubben att vänja sig vid det efter att de hade gift sig och flyttat ihop, men hon kunde verkligen inte sova med kläder på. Hon tittade på sin kropp och såg den som den var, full med minnen från de gångna åren. Kejsarsnittet från Axels födsel, bilringen som kom till under åren i USA och ärret på vänstra knäet som hon ådragit sig efter att som åttaring krockat med cykeln mot en lyktstolpe. Det var några exempel. Åren som gift med Aron hade inte lämnat några större spår på kroppen dock. Möjligtvis var någon av rynkorna runt munnen en efterbörd från äktenskapet. Hon satte så fötterna mot golvet. Vart låg nu de där tofflorna som hon fått av sin sondotter förra julen? De som var formade som ett par skära grisar. Hon lutade kroppen nedåt, stack huvudet mellan sina ben och tittade under sängen. Där låg en nedtuggad blyertspenna, en resväska, och ja, längst in mot väggen låg gristofflorna. Hon reste sig upp eftersom hon inte kunde nå tofflorna från där hon satt, satte sig på huk på golvet och sträckte sig in under sängen. Hon fick fatt i tofflorna och på vägen drog hon med sig ett par dammtussar. Så satte hon sig åter på sängkanten och tog på sig tofflorna. De kändes mjuka, om än något otympliga, mot fötterna. Hon ställde sig upp och sträckte sig mot den röda morgonrocken i frotté som hängde över den bruna öronlappsfåtöljen som stod till vänster om sovrumsfönstret. Morgonrocken slängde hon vant över sig och knöt slarvigt om midjan. Därefter var hon redo för en titt ut genom fönstret. Att det var nederbörd på gång var uppenbart, hon kunde dock inte avgöra om det skulle bli snö eller regn. Regn skulle väl vara mer typiskt för en vinter i Göteborg. Nåväl, det skulle bli skönt med en lång, stillsam söndagsfrukost. Hon vände på sig och hasade fram mot sovrumsdörren.

Lägenheten var planerad så att alla rum låg i en lång korridor. Köket låg bredvid sovrummet. På den vita väggen mellan sovrumsdörren och köksdörren satt två svartvita, inramade fotografier. Ett av dem föreställde Axel, sittandes på en stor dalahäst i Mora. Kortet var taget våren 1980. Han hade ett stort leende på läpparna. Det andra fotot var taget på bröllopsdagen den 7 augusti -1992. Det var inget traditionellt bröllopsfoto taget i en filmstudio, utan ett lite snett foto med dålig skärpa men med mycket charm. Det var ett avslappnat och uppsluppet foto, och de tyckte båda två att den dåliga skärpan gav kortet en air av mystik och romantik. Hon ställde sig på tröskeln mellan köket och hallen, vinglandes med de bylsiga tofflorna, och tittade in mot köket. Han satt vid köksbordet, allt var framdukat förutom äggen som fortfarande kokade på spisen.

- God morgon Tor, sa hon.
- God morgon Frida, svarade han.
- Vad fint du har dukat upp, svarade Frida och såg ut över frukostbordet.

Uppskuret bröd låg i en brödkorg. Det fanns rostat vitt formbröd i den, men också ett grövre bröd, uppskuret i tjocka, skeva skivor. Som pålägg fanns där en rund liten gräddost, ett fat med skivor av salamikorv och rökt kalkon samt strimlad rödpaprika.

- Kaffet är klart. Det blev nog rätt starkt men du får väl ta lite mer mjölk i.
- Ja, det blir jättebra. Tidningen har kommit ser jag, sa Frida till sin Tor som satt med första delen av Göteborgsposten i händerna.
- Ja, här ligger del två och tre, sa Tor till sin Frida och pekade på sittdynan på stolen som stod mellan dem.

Frida och Tor satt mitt emot varandra och läste varsin del av morgontidningen. Efter ett par minuter reste sig Tor upp och styrde stegen mot spisen. Han tog av kastrullen från plattan, ställde den i diskhon och spolade med kallt vatten över äggen. Frida följde honom med blicken.
- Hur vill du äta ditt ägg?
- Jag vill nog ha det på en skiva rostat bröd, svarade Frida.

Tor tog en av de fyra skivorna rostat bröd från brödkorgen, tog med sig det till diskbänken, tog upp ett ägg ur kastrullen, knäckte äggskalet mot diskbänken, skalade ägget och slängde äggskalet direkt i soporna. Därefter hämtade han en kniv ur besticklådan, skivade ägget efter bästa förmåga och lade det på brödet. Han vände sig om och räckte äggmackan till Frida.

- Tack, gubben.
- Ingen orsak. Här har du saltet, sa han och räckte henne saltkaret som han tog från kryddhyllan.
- Vad tycker du att vi gör idag?
- Ja, vi tar väl en lång frukost och läser tidningen, sedan kan man ju ta sig en dusch.
- Ingen idé att gå utanför dörren idag. Det blir nog regn. Ser du, det duggar redan, sa Frida och pekade mot köksfönstret som var bakom ryggen på Tor.
- Nej, i det här vädret vill man ju inte gå ut, sa Tor efter att ha vänt sig om för att bevittna duggregnet. Vi stannar inomhus och läser en god bok.
- Men om vi inte ska gå ut bör vi nog fundera på vad vi ska ha till middag idag.
- Vi har väl kvar oxfilén i frysen som vi köpte sist vi var och storhandlade? Den kan vi ha, och så kan vi göra lite klyftpotatis till, sa Tor.
- Ja, och så kan vi göra lite bearnaisesås till, sa Frida.
- Då var det kirrat, sa Tor.
- Jo, men vore det inte gott med en efterrätt också. Jag vet att det bara är du och jag, men lite gott bör vi få ha när vi inte kan gå utanför dörren.
- Jo, jag håller med, men jag tror inte vi har så mycket hemma.
- Nä, det är sant. Det enda vi har är en påse frysta hallon. Det kommer man ju inte så långt med. Jag har inget smör och inget mjöl, så vi kan inte göra hallonpaj.

Efter att de fastställt svårigheten med att åstadkomma en dessert efter dagens middag försjönk Tor och Frida återigen i sina tidningar. Frida njöt av sältan på äggmackan och tänkte på en artikel hon läst härom veckan om att människan blir lycklig av att äta ägg och ost. Hon sköljde ned smörgåsen med ett glas multivitaminjuice, vilket inte smakade som riktig juice utan mer som saft, tänkte Frida. Tor tuggade på en korvmacka. Doften av salamin tog över alla andra lukter, och fyllde hela köket. När Frida hade läst klart både andra och tredje delen av tidningen hade Tor inte ens kommit till hälften på första delen. Frida såg sig om i köket efter sysselsättning, och fann mjölkpaketet. Hon läste på baksidan. Där fanns ett recept på kalorifattig hallonglass.

- Jag vet vad vi kan göra till efterrätt, Tor.
- Jaså, vad då?
- Hallonglass, svarade Frida och vände på mjölkpaketet så att Tor kunde läsa på det.
- Det låter gott, det.
- Visst gör det, och det är heller inte särskilt mycket kalorier i den.
- Det låter bra, det.

Tor och Frida tog god tid på sig att avsluta frukosten. När Tor hade läst klart första delen av tidningen tilltog regnet. Det slog mot fönstret, vilket fick Tor att längta efter en varm dusch. Han reste sig därför och gick mot badrummet. Frida satt kvar och tog sig en ostmacka till.

Skriven av: Annelie