Sovjetiska element

Skolmatsalen är full av folk, ändå är det tyst. Längst fram står rektorn, och bredvid honom alla fröknarna. Jag ser henne direkt. Skolans allra vackraste fröken, och tänk, hon ska bli min! Min M Min Monica ska hon vara, i tre år.

Ganska snart får vi resa på oss och gå till klassrummet, i gåsmarsch efter fröken. Jag får en bänk med lock. Jag sitter långt bak, närmast fönstret och det blir ganska varmt och instängt. Men frökens parfym sprider sig ända bort till mig.

Fröken är verkligen vackrast i hela skolan. Hon har olika kläder varje dag, oftast kjol, och det blonda håret är böjt inåt i topparna. Hon är liknar inte mamma alls.

Men det är något konstigt med henne också. Jag förstår inte alltid det vi gör i skolan. Bokstäverna, till exempel. Fröken hittar på nya namn på allting, jag får inte längre heta ”Hå-Aaa-Enn-Enn-Aaa”, och att mamma kallar mig ”Håa” från ”Håha-Nån-Nån-A” som jag heter på rövarspråk, det vågar jag inte ens berätta om. Från och med nu ska mitt namn börja med en flämtning, följt av ett kort ”a”, två ”Nnn”-ljud och ett till kort ”a”, helst ska handen vara med och visa också – rakt fram för långa ”Aaa”, snabbt upp för korta ”a”. Det heter att vi ljudar.

När vi hållit på med bokstäver ett tag, skriver fröken ordet ”en” på tavlan. Vi ska titta på det, sedan ska hon täcka för det och vi ska komma ihåg vad som stod. Men då protesterar jag – jag protesterar, fastän jag klarade skolmognadsprovet som visade att jag kan sitta stilla och göra som fröken säger – jag protesterar, jag säger att jag behöver inte titta på vad som står på tavlan för jag kan redan läsa, jag vet att det står ”en” där. Fröken svarar att hon vet att jag kan läsa, men att de andra behöver öva. Ganska snart slipper jag vara med när de andra övar. Jag och några till får sitta vid ett bord längst bak i rummet och läsa i egna böcker. Läsningen är inte längre ett problem.

Värre är det med matematiken. Jag kan redan en del plus och minus, mina storebröder har visat mig hemma. Jag kan ta två i taget också när jag räknar, som mamma gör när hon räknar maskor i sin stickning. Det går fortare att räkna ”två, fyra, sex, åtta...”. Det blir oftare rätt också, jämfört med när man räknar ”ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju...”

Fröken säger åt oss att ta med ett antal småsaker hemifrån. Det spelar ingen roll vad det är, det går lika bra med knappar, tärningar, fia-pluttar, smurf-figurer... Våra saker får också nya namn i skolan, de heter ”element” när det är matematiklektion. Mycket märkligt, nog vet jag vad ett element är för något, det är liksom randigt och sitter på väggen och gör rummet varmt, om det inte behöver luftas. Men i skolan när vi har matte kan vad som helst vara ett ”element”.

Vi ska räkna, fyra plus tre, men vi får inte räkna på fingrarna, det är förbjudet. Vi ska i stället lägga upp fyra ”element” i en hög. Runt högen lägger vi en bit grönt garn. Då heter det ”mängd”. Sedan ska vi lägga upp tre ”element” i en annan hög, och göra en till ”mängd” med en annan grön garnända. Till sist lägger vi en lång röd tråd runt alltihop och då kommer det konstigaste av allt. Då heter det att vi har gjort en ”union”.

Jag vet ungefär vad en ”union” är. När det är hockey på TV är ”unionen” med ibland, fast då säger de mest bara ”Sovjet”. Vad ett hockeylag har med matte att göra har jag ingen aning om, men det kanske är så med vuxna att de hittar på egna namn på allting. Till och med de som spelar för Sovjetunionen säger själva att det står ”SSSR” på tröjan, när alla kan se att det står ”CCCP”.

Jag vill vara duktig, jag lägger upp radiatorer i mängd och gör Sovjet av dem, men det finns gränser till och med för mitt tålamod. När fröken ber mig räkna ut sex plus tre vet jag på en gång att det blir nio, och jag försäger mig, jag svarar ”Nio, det blir nio!” – utan att tänka efter, utan att använda element och garn. Fröken ler mot mig och säger ”Du fuskade!”

Hela ansiktet bränner till av skam. Hela jag rodnar, ända ner till tårna, ända in i själen. Jag vet att jag har räknat rätt. Och fröken säger att jag fuskade. Men jag klarade skolmognadsprovet, trots att jag inte fyller sju förrän ett par veckor efter jul. Därför ler jag med fröken åt mig själv, och säger ”Ja, det gjorde jag...” Vi skrattar lite båda två, vi skrattar tillsammans. Åt mig.

Från den dagen litar jag aldrig mer på fröken.

Författare:

Publicerat

Dela: