Space Oddity

Han hade kämpat med det i hela sitt liv. Ångesten, rädslan och det ständiga trycket över bröstet. Som om något när som helst skulle brista. Johan låg i sin säng och tänkte på dem som satt honom på jorden och som älskat honom villkorslöst varje dag. Johan tänkte på mammas gyllenblonda hår som hon varje vår släppte fri från sin hästsvans. De blonda lockarna brukade hänga långt ned över axlarna. Han tänkte också på pappa och hans starka, slitna, nävar. Nävarna som var lika lena som bomull på insidan som karga på utsidan. Båda två hade många gånger försökt förklara för Johan att det kommer ordna sig och nu kommer det till slut att göra det.

Varför ska det vara så svårt att passa in, tänkte han. Flytt på flytt, knutna nävar på knutna nävar, slagsmål på slagsmål. Ingenting har lett fram till det där ljuset i tunnelns slut. Ljuset som enligt alla han pratat med tillslut skulle visa sig. Nitrazepamen var inte särskilt svårt att få tag på, har man pengar spelar det ingen roll ifall man är annorlunda. Johan hade på rasten en vecka tidigare gått fram till Jens, Simon och de andra. De hade aldrig varit elaka mot honom men samtidigt heller aldrig sagt ifrån eller ens visat det minsta medlidande för hans helvete. För femhundra kronor fick Johan en burk som vanligtvis kostar 200 kronor. En bra affär för Jens, Simon och de andra.

”Den bästa affär jag någonsin har gjort.” tänkte Johan när han la ner burken i sin marinblå Herschel-ryggsäck med bruna läderremmar.
Runt omkring Johan och hans tankar slog våren om till sommar. Träden hade blivit gröna och ängarna likaså. Alla var glada.
”Den bästa tiden är nu.” mumlade Johan tyst för sig själv.

En vecka senare låg Johan i sin säng med burken Nitrazapem bredvid sig. De svarta lakanen var nytvättade och precis lagom sträva för att både vara bekväma men ändå fräscha.
"Nej, nu skiter vi i det här." viskade han till sig själv och slöt ögonen.
Han kunde inte låta bli att le lite med ena mungipan åt att något så absurt som det skulle bli hans sista ord i livet. Kanske var det ett omedvetet försök till att försöka avdramatisera hela situationen.

Johan tänker på David Bowies röst som sprider sig ut från högtalaren och runt omkring i rummet.
- "This is Major Tom to Ground Control, I'm stepping through the door and I'm floating in a most peculiar way.”

I samma sekund som Johan vrider om locket och den där lilla plastflärpen - den som visar att en förpackning är oanvänd - går upp och flyger bort, så ringer hans telefon. Plastbiten har som av en slump landat precis på telefonens display. När Johan sätter sig upp, suckar han och vänder sig om mot fönstret där telefonen ligger. På displayen ser han ett nummer som inte finns inlagt i hans kontaktlista och den första tanken som flyger genom hans huvud är att strunta i det, för att istället återgå till det som nog kan klassas som viktigare än ett simpelt telefonsamtal. Sedan kommer en annan tanke in i Johans huvud. ”Tänk om?”
”Men det kan det väl ändå inte vara?”
När Johan svarar i telefonen hör han en röst och inser att det visst är så som han anade sekunderna innan.

- "Hej, är det du - Johan?" säger rösten.
- "Ja men vem talar jag med?" svarar Johan fastän han tror sig vara helt säker på vem det är.
- "Det är Marcus, Marcus Johansson. När vi talades vid senast ville du ses. Min telefon har varit paj sedan dess, jag hann aldrig svara, och när jag nu precis fått tillbaka telefonen från lagningen, såg jag vad du skrivit till mig."

”Den här timingen är alldeles för konstig.” tänker Johan. Hur kan något sådant inträffa?

- "Ja... Ja! Jag vill ses!" svarar Johan med ett tonläge på rösten som är starkt dominerad av förvåning och glädje.
- "Du nämnde något om en kaffe på Barista-cafét efter Götgatan? Jag... jag är ledig ikväll. Om du vill, förstås?" osäkert frågar Marcus.

Johan som fortfarande har burken med Nitrazapem i handen känner först nu, när greppet släpper, hur hårt han hållit i burken. När han tittar ned på sin hand ser han hur fingrarna fortfarande är formade som om de höll om burken.
- "Absolut, vi ses där. Det blir bra!" utan att egentligen ens fundera över frågan svarar Johan, som om det kom från ren instinkt.

Ovetande har Marcus räddat Johans liv och det är nog därför som Johan direkt får en sådan enormt stark känsla för Marcus. Någonting hemskt var nära på att inträffa. Något hemskt som dock skulle göra slut på det ännu hemskare lidandet. Johan kände att han nu hade Marcus att tacka för att det hemska inte har inträffat men att lidandet ändå verkar ha upphört. För att få det bekräftat känner Johan sig försiktigt på bröstet och inbillar sig att han med sina bara händer kan känna hur trycket har lagt sig. När han blundar och drar ned luft i lungorna känner Johan att även ångesten har försvunnit. Rädslan behöver han inte ens fundera över, den försvann i samma sekund som han hörde Marcus på andra sidan telefonen.

De unga männen, Johan nyss fyllda 19 och Marcus knappt fyllda 21, bestämde träff på caféet samma kväll klockan sex. Utomhus hade vädret tagit ett steg tillbaka och slagit om från sommar till vår. Det tycktes nästan som om träden tappat sina gröna löv och som om ängarnas gröna färg försvunnit helt. Men det brydde sig Johan inte ett dugg om, för honom var vädret vackrare än någonsin och fåglarna sjöng finare än tidigare.

Det hade precis slutat en film och eftersom att caféet på Götgatan låg i samma lokal som en biograf, vällde det ut folk på gatan i ett enda stort kaos. På gatan bredvid passerade bilar i båda riktningar, alla som om endast bråttom inte var tillräckligt att ha.

Ur den rörliga folkmassan kunde Johan ändå skymta en person som stod helt stilla, vänd mot honom. Johan visste direkt vem det var. Alla människor omkring Marcus försvann in i periferin. Himlen var grå och molnen så tunga att de när som helst skulle spricka upp och släppa ut allt sitt regn med en suck av lättnad. Mörkret gjorde att biografens skylt ”Victoria” lyste rödare än någonsin. Sekunden senare stod de båda mittemot varandra och såg varandra i ögonen. Marcus ögon var kristallblå och lyste lika starkt som skylten ovanför de båda.
Efter fyra timmar kommer en servitris fram till bordet där de båda suttit och pratat oavbrutet.
- "Vi stänger nu, killar.” säger hon med en vänlig röst och det hörs att hon egentligen inte önskar avbryta dem.
Servitrisen har betraktat killarna varje gång hon passerat dem med famnen full med disk. Ibland stöter man på människor som passar in bättre i en film än i verkligheten. De här två tyckte servitrisen passade bäst in i en saga.

Väl ute på gatan fortsätter Johan och Marcus intensiva men ändå lågmälda samtal. Plötsligt känner Johan en hand som omsluter hans egen.
Tillsammans går de söderut längst Götgatan och passerar både Gunnarssons Café och Ringen på Skanstull. När de precis ska bestiga den enorma Johanneshovsbron säger Marcus:
- "Det här är allting som behövs.” och hans röst är bestämd.
- "Jag har i hela min ungdom väntat på någon som dig.” fortsätter han.
- "Du anar inte hur nära jag var på att, bara tidigare idag, göra något som skulle innebära att vi aldrig skulle ha träffats.” svarade Johan.
- "Jag vet." säger Marcus innan Johan knappt hunnit avsluta sin mening.
- "Vad menar du?" frågar Johan.
- "Äsch... jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Av någon anledning visste jag att du var på väg att begå något dumt och därför var det dig jag ringde, det första jag gjorde när jag fick tillbaka telefonen.” svarar Marcus försiktigt.
- "Det är jag glad för!" utbrister Johan och tar första steget ut på Johanneshovsbrons gråa betong. Ovanför honom är himlen fortfarande lika grå och molnen lika tunga.

De passerar stängsel med nedklottrade slagord om kärlek och löften som aldrig ska brytas. Ovanför hänger låsta hänglås med bortkastade nycklar som symboler för villkorslös kärlek. Långt nedanför bron på marken står ett par som grälar och i diket bredvid dem ligger dussintals nycklar som varje vår kommer fram när snön försvunnit.

Johan bor med sin familj i Enskedegård och Marcus i en egen lägenhet i Farsta. Båda kom överens om att Marcus kunde följa med Johan på vägen men sedan var han tvungen att ta sig hem. Studenten var inte långt borta nu men fortfarande fanns det ett historieprov kvar att skriva. Marcus ville verkligen få högsta betyg, och enligt hans egna beräkningar skulle det räcka för att komma in på den där universitetsutbildningen han så gärna önskade komma in på. För Johan var skolan mest ett helvete och det hade avspeglat sig i hans närvaro såväl som i hans betyg. Men vad gjorde det? Johan tänkte att bara jag får Marcus, då behöver jag inte ens ta studenten.

Deras samtal hade berört allt mellan himmel och jord. De hade talat om deras framtid, om deras förflutna, om skolan, om jobb, om kärlek och om hat. Det var nästan skrämmande hur de delade varandras åsikter. Skrämmande för att det stämde lite för väl för att kunna vara sant. Himlen och molnen var fortfarande lika grå och tung som när de hade träffats fem timmar tidigare. Johan tog Marcus hand i sin och vände runt ett hörn, sedan sa han:
- "Nu är vi inne på min gata.” han log när han sa det, för samtidigt blickade han ut över asfaltsvägen och husen som omringade den, och insåg att han aldrig tänkt på hur vackert det är. Det var första gången han tänkte de tankarna om sin gata. Efter ett par minuter stannade han och sa vidare:
- "Här är mitt hus. Mitt rum är det där." han sa det samtidigt som han pekade på ett beiget radhus med vita knutar.
Marcus svarade inte på det utan sa istället:
- "Lyssna!" hans röst var inte densamma som tidigare.
När Johan lyssnade hörde han David Bowie. Det fick honom att minnas morgonen samma dag. Han ville inte gå in till sitt rum igen. Han ville inte lämna Marcus.
- "Kan jag inte få följa med dig hem, snälla. Jag vill inte gå in." sa han.
- "Ja... det är bara ett historieprov. Det är klart att du får. Förlåt mig för att jag ens tvekar." svarade Marcus och log mot sin vän - sin pojkvän.

Tillsammans vände de på klacken och gick mot tunnelbanan som skulle ta dem till Farsta. Vad som skulle hända där och vad som skulle hända i framtiden spelade ingen roll, det var inte viktigt. Det enda som räknades var att de var tillsammans.

På den grå himlen orkade molnen inte längre hålla stånd mot sig själv. Regnet öste ned och slog i asfalten på gatan i Enskedegård. Ur ett fönster i ett beiget radhus med vita knutar hörde man fortfarande David Bowie spelas. Samma låt spelades om och om igen på repeat. Bakom fönstret fanns ett pojkrum med en säng med nytvättade, svarta, lakan. På sängen låg en 19-årig pojke med ögonen slutna och i handen höll han en vit plastburk som till hälften var tom. I tonerna till David Bowie förlorade pojken tillslut greppet om burken, det fanns ingen kraft kvar i fingrarna.

Vid fönstret låg en mobiltelefon och vibrerade men ingen fanns längre kvar i rummet för att svara.

Författare:

Publicerat

Dela: