Spillror av ett liv

Spillror av ett liv

Solen sänker sig sakta ner i havet och visar sig från sin allra skönaste sida. Men tjejen på stranden ser henne inte. Hon kan bara höra de där orden eka i huvudet. De ord som ett och ett är så harmlösa. Men tillsammans blir de så fula. “Din idiot du fattar ju ingenting”. De kunde lika gärna sparkat henne. Det hade gjort lika ont.
En lätt bris sveper in från havet och smeker varsamt hennes hår men hon känner den inte. Hon har så ont. Hon kan känna tårarna bränna bakom ögon locken samtidigt som han känner sig helt iskall inombords.
Hon tänker tillbaka på sitt liv eller åtminstone spillrorna av det. För mycket mer än spillror är det inte. De har gjort henne så illa att hon snart inte orkar mer.
Det gälla skriet från en mås väcker henne ur tanken. Sittandes på en sten ser hon ut över havet med tårfylld blick .Solen sista strålar försvinner vid horisonten och lämnar henne ensam i mörkret.
Ännu en stund sitter hon kvar. Ensam med sina tankar och med tårarna rinnande på kinderna.
Sakta och mycket mödosamt reser hon sig upp. Varje muskel i hennes kropp värker. Hon har träningsvärk men det är mer än så. Hennes kropp skriker även av hunger. Hunger efter kärlek och värme. En kärlek hon aldrig fått.
Med tunga lite släpande steg börjar hon sin långa vandring tillbaka. Tillbaka till det tysta och tomma rummet. Hon är ensam. Ensam och rädd.
Trots att hon går sakta så står hon plötsligt utanför en dörr. Den leder in till ett mörkt och kallt rum. Hennes rum. Långsamt sticker hon handen i fickan och tar upp nyckeln. Hon sätter den i låset och vrider om. Ett klick hörs och dörren går upp. Sakta går hon in och låser snabbt dörren efter sig. Men hur snabbt hon än låser och hur många lås hon sätter på dörren så kan hon inte stänga ute allt. Hon kan inte stänga ute mardrömmarna. De kommer in ändå. Nästan varje natt.
De skämmer henne.
Efter att ha tagit av sig jacka och skor slår han på TV:n. Inte för att titta utan för att driva bort ensamheten lite. Tungt sätter hon sig på golvet och ser programmen rulla förbi. Hon gör allt för att hålla sig vaken men tillslut tar tröttheten överhand och hon ger upp. Hon reser sig åter upp för att göra sig klar för natten. Medan hon borstar tänderna känner hon hur rädslan kommer krypande. Hon blir rädd. Rädd för att somna. Sömnen är mardrömmens tid. Motvilligt lyfter hon på täcket och kryper ner. Hon ställer klockan på halv sju och släcker lampan. Nu börjar den långa väntan på morgonen.

Tidigt nästa morgon vaknar hon med ett ryck. Klockan är bara halv fyra och ännu en mardröm har väckt henne. Hon sitter kvar i sängen med bultande hjärta och kallsvettig rygg.
Hon minns små Fragment av den dröm som väckt henne. Klarast minns hon mannen med de långa armarna. Han jagade henne som så många gånger förut. Hon ser hans ansikte framför sig.
Långsamt slappnar hon av och lägger sig ner igen. Men trots att hon är trött kan hon inte somna om. Hon ligger och vrider sig tills klockan ringer och det är dags att gå upp. Dags att gå till skolan.
Hon hoppas att det blir en bra dag. En sån då hon bara är utfryst…

Författare:

Publicerat

Dela: